piaki i världen

Antarktis - en kontinent utan fotspår.

Kanske har bara 250 000 människor någonsin varit i Antarktis, den vilda otämjda sjunde kontinent som är jordens mest isolerade och avlägsna vildmark. Nu är jag en av dem.

Visst hade jag mina dubier innan jag åkte dit. Bara en gång tidigare har ett så stort fartyg gått ända ner till den här kontinenten. Vart exakt skulle vi? Någon egentlig rutt fanns inte, det var isbergen som skulle få bestämma. Hur skulle det påverka upplevelsen att inte kunna gå i land i Antarktis? Skulle det verkligen vara möjligt att se någonting från ett stort kryssningsfartyg? Skulle det inte bli väldigt långtråkigt att vara till sjöss i så många dagar? Och hur skulle sjön vara? Skulle vi klara av att runda Kap Horn?

Jag flyger från ett snöslaskigt Stockholm till ett trettiogradigt Buenos Aries i Argentina och kliver ombord på det som ska bli mitt hem de kommande sexton dagarna. Ett kryssningsfartyg på 109 000 ton med 18 däck, 2600 passagerare och 1100 besättningsmän.

Vi lämnar Buenos Aires och går genom Rio de la Plata ut mot Sydatlanten. De två första dagarna till sjöss är allt lugnt och stilla. Vi har fint väder. Jag ligger vid poolen och solar.

Vi kommer till Falklandsöarnas huvudstad Stanley som är det första av fyra stopp under kryssningen. Det här är sista chansen att gå i land innan vi anträder den långa resan ner till Antarktis.

I hela den falkländska ögruppen bor bara cirka 2500 invånare. En märklig plats fylld med engelsmän som för det mesta aldrig ens varit i närheten av England.

Vi har tur. Hamnen där fartyget lägger till har varit stängd i några dagar på grund av att vindarna varit för starka. Nu är det nästan kav lugnt. Och varmt. Något lokalbefolkningen inte är bortskrämd med. Visserligen är det sommar här, vi är söder om ekvatorn, men medeltemperaturen brukar bara ligga på sex-sju plusgrader. Nu är det femton, sexton och många går runt i teeshirts och shorts. Vi som kommer från båten tar snart av oss vantar och mössor.

Argentinarna kallar ögruppen Las Malvinas. Det ordet får man inte använda här. Om Argentina vill man överhuvudtaget inte tala. Ingen vill bli påmind om vad som hände under konflikten 1982.

Jag vandrar runt i den lilla staden. Tittar nyfiket in i de välskötta trädgårdarna som påminner så mycket om England. Jag går in i öns enda supermarket, en av få affärer. Jag kollar utbudet, och slås genast av en sak. Var i jösse namn köper folk sina kläder?

– Vi köper dem på postorder från England.

Carol på the Boathouse, en kombinerad souvenirshop, resebyrå och ett fotogalleri, berättar.

– En annan möjlighet är att passa på att shoppa när man är på resa i samband med till exempel ett läkarbesök.

Sjukvården på Falklandsöarna är helt gratis. Men eftersom de fyra läkarna på enda sjukhuset inte klarar allt, måste man ibland skicka folk till Chile, Uruguay eller England för specialistvård. Staten betalar.

Även skolgången på Falklandsöarna är fri. Det finns två skolor, Junior School och Community School. Båda ligger i Stanley. Ute på landsbygden finns dessutom två så kallade ”Settlement Schools”. Bor man så isolerat att man inte kan nå någon av de här skolorna, får man undervisning i hemmet enligt samma princip som Australiens ”School of the Air”. Vill man fortsätta plugga på college eller universitet, måste man åka till London. Vilket staten också betalar. Både resa, uppehälle och skolavgifter.

Det tar 18 timmar att flyga till England. Innebär det att man inte har möjlighet att komma hem under de kanske fem år man utbildar sig?

– Nejdå, säger Carol. Staten bjuder på hemresa två gånger per år.

En av de utflykter vårt kryssningsfartyg erbjuder under falklandsstoppet, går till en koloni med kungspingviner. Tyvärr var den utflykten fullbokad redan när jag kom ombord. Detta får till följd att plan B måste träda i kraft, för pingviner måste jag bara se på nära håll.

Jag tar bussen till Gipsy Cove där jag hört att det ska finnas en koloni med magellanpingviner. Visserligen är de en storlek mindre än kungspingvinerna, men de får duga.

Åkturen tar bara en kvart. Jag blir avsläppt på en parkeringsplats och beger mig iväg  på en upptrampad stig ner mot vattnet. Jag får omedelbart lön för mödan.

Look! Mira! Jag skriker ut min glädje till dem som kommer efter mig på stigen. Flera tjog pingviner står tätt tryckta tillsammans i en klunga på stranden.

På vägen över den kulle som leder till nästa strand, snubblar jag nästan över ett fågelnäste. Någon slags stor skua ligger i lungan ro och ruvar på ett ägg utan att bry sig det minsta om mig. På håll ser jag ett sjölejon sakta komma smygande in i bukten nedanför mig. Han är tydligen på jakt efter mat, för ett tu tre dyker han huvudstupa ner i vattnet och kommer strax upp med en stor fet fisk i munnen.

 Till min stora lycka hittar jag ett pingvinbo. En unge ligger tätt tryckt intill sin mamma, eller om det är pappa, båda föräldrarna lär ju ha lika stor del i enda barnets uppfostran. Jag kravlar mig fram mot boet på alla fyra tills det bara är en knapp meter ifrån mig. Så diskret som möjligt fångar jag den intima stunden med hjälp av kameran.

Åter på båten och vi styr söderöver igen. Mot Antarktis! Och nu blir det kallare. Vi är snart nere på sju grader plus.

När vi korsar polargränsen, eller den antarktiska konvergenszonen som det så vackert heter, börjar det hända saker. Gränsen, som är en osynlig ganska skarp linje, rör sig någon stans mellan 56 och 60 grader sydlig bredd och uppstår när det varma salta vattnet i norr möter det söta sydliga polarvattnet. Havstemperaturen sjunker drastiskt med cirka fem, sex grader. Det kalla vattnet tränger undan det varma och bottenvattnet, som är rikt på kväve och fosfor, kommer upp. Havet blir nu mycket näringsrikt och får en enorm planktonproduktion.

Ett räkliknande litet skaldjur, en krillart som anpassat sig för att överleva i jordens kallaste vatten, är mumsmums för i princip allt levande som finns i Antarktis, fåglar, pingviner, sälar, jättevalar och miljontals fiskar.

På däck sju på vårt stora fartyg kan man stå utomhus. Här samlas nu alla med det minsta lilla intresse för fauna med sina kameror och kikare i högsta hugg. Hundratals fåglar fyller luften. Det är olika slags labb, lira, havslöpare, stormfågel. Och så förstås, kungen på detta hav, vandringsalbatrossen. Vilken syn det är när denna mäktiga fågel med en vingvidd på upp till tre och en halv meter, svävar i vinden.

Att vi passerar polargränsen innebär också att det från och med nu kommer att finnas risk för isberg. Vår kapten berättar ifrån bryggan att man sätter in extra ”spejare” så att inga olyckor ska inträffa. Här gäller det förstås att hålla tungan rätt i mun för den som navigerar. Eftersom isbergen har en lägre densitet än det omgivande havet, befinner de sig till största delen under vattenytan. Man ser alltså bara toppen av isberget.

Den lilla, lilla stund på natten då det är mörkt, det är som sagt sommar och ljusförhållandena är ungefär de samma som de vi har uppe i norr, kommer båten i princip att ligga still. De dagar vi nu har framför oss i Antarktis kommer alla utomhusaktiviteter att upphöra. Poolerna töms. Inga utrop görs. Rökförbud utomhus råder. Och båtens tvätteri kommer att hålla stängt. Allt enligt det miljöskyddsprotokoll som finns för att man på bästa sätt ska kunna skydda och bevara miljön i Antarktis.

Natten innan vi kommer till Antarktis ställer jag klockan på ringning när jag går och lägger mig. Jag vill gå upp så tidigt som möjligt. Helst skulle jag vilja vara vaken dygnet runt nu.

Isberg är ju egentligen stora stycken sötvatten som ligger och driver omkring på havet efter att ha ”kalvats” från någon glaciär någonstans. Ibland kan hela isflak brytas loss. De största kan bli uppemot tusentals kvadratkilometer. Det är överhuvudtaget väldigt stora siffror man rör sig med när man talar om Antarktis. Inlandsisen är upp till 4500 meter tjock och innehåller nittio procent av all världens is och sjuttiofem procent av alla sötvattenreserver. På själva kontinenten finns det bergskedjor med toppar på nästan femtusen meter.

Vi kommer att vistas i vattnet runt den Antarktiska halvön, den smala lilla remsa som sticker upp som en snabel ifrån huvudkontinenten.

Halv fyra på morgonen när vi passerar den sextionde breddgraden, är vi officiellt i Antarktis. Här gäller Antarktisfördraget som bland annat säger att Antarktis är världens första och enda demilitariserade kontinent som bara får användas för fredliga ändamål.  En hel del länder gör anspråk på kontinenten, bland andra Norge, men enligt fördraget är den fjorton miljoner kvadratkilometer stora isvärlden ett ingenmansland.

Klockan ringer. Jag drar bort gardinen. Och voilà! Ett isberg upptar hela mitt fönsters yta!

Jag hoppar i kläderna, sliter åt mig kameran, och flyger ner till däck sju. Trots att det är tidigt på morgonen och ganska kallt, är jag långt ifrån ensam på däcket. Besättningsmän i tunna uniformer står med sina kameror i högsta hugg. Själv har jag både långkalsonger och dunjacka på mig.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Men det här gör mig mållös. Isbergen finns överallt, i alla storlekar, i alla former.

Även om vi är ganska många på däck sju, är det alldeles tyst. Alla tycks lika tagna av den förunderliga syn vi möter. Pingviner dyker ut och in i vattnet. Enorma fåglar segelflyger över våra huvuden. Allt medan majestätiska isberg sakta glider förbi. Allt tycks ske ljudlöst. Till och med vårt stora fartyg rör sig nästan helt utan ljud. Det är en sällsam stund.

Från och med nu lever jag i stort sett mitt liv utomhus. Skönheten tar aldrig slut. Kameran vilar aldrig. Jag prisar det digitala som inte låter mig begränsas i min iver att föreviga allt.

Strax före frukost denna första dag i isparadiset, passerar vi Elephant Island, en ö som ingår i South Shetland Islands och som administrativt utgör en del av the British Antarctic Territory. Engelsmännen gör med andra ord också anspråk på kontinenten.

Vi går genom Bransfield Strait som löper längs den västra sidan av antarktiska halvön och kommer till Antarktissundet. Denna isbergsallé är en av de vackraste platserna i regionen. Det är meningen att vi ska gå in här. Men. Inte bara börjar det blåsa upp och snöa. Det visar sig dessutom finnas alldeles för många isberg i den smala passagen för att vårt stora fartyg ska få plats. Det är alltså just sådana här överraskningar som gör att man inte i förväg kan lägga en fast rutt när man ska segla runt i Antarktis. Kapten beslutar tillsammans med den specielle is-pilot vi har med på resan, att backa ut igen och fortsätta västerut.

Antarktis har förstås inga riktiga invånare, men på olika forskningsstationer runt om lever under sommarhalvåret cirka fyratusen och på vintern cirka tusen personer. Vi sätter kurs mot Admiralty Bay där Arctowski Polish Antarctic Station finns. Vår kapten har bjudit ombord de polska forskare som är stationerade där för att forska i bland annat geologi, glaciologi och klimatologi.

De sex forskarna anländer i en liten gummibåt. Kontrasten är stor när de efter en hel del manövrar äntligen kan lägga till intill vårt stora fartyg. Om just dessa svårigheter att ta sig ombord berättar en av forskarna för oss i högtalaranläggningen när han kommer upp på bryggan.

- Med nöd och näppe kunde vi ta oss ombord på ert fartyg idag, trots att det nästan är vindstilla. Detta visar tydligt hur totalt i händerna vi är på naturens och vädrets makter vi som jobbar här ute på denna fullkomligt isolerade plats. Jag har ett viktigt budskap för er att ta med hem. Människan rår inte över naturen. Det är vi ett levande bevis på. Och tror ni oss inte kan ni komma tillbaka i vinter!

Forskningsstationen ligger på en plats där det finns flera pingvinkolonier. Vårt fartyg ligger så nära att vi med blotta ögat kan se tusentals hakremspingviner stå uppradade längs strandkanten.

Dagen efter det polska besöket kommer vi som allra längst ner i Antarktis. Till sextiofemte breddgraden syd, nästan fyratusen sjömil söder om ekvatorn. Tidig morgon går vi igenom Gerlach Straite för att på förmiddagen komma fram till Neumayer Channel. Idag skiner solen från en klarblå himmel. Det är en av de vackraste dagar jag någonsin upplevt.

Överallt flyter det omkring isformationer som man skulle kunna tro att någon format med mejsel. Låter man fantasin flöda kan man se både gubbar, mumintroll och älvor. Runt omkring rör sig en massa vilt. Det är pingviner på isflak. Det är knölvalar som med sin karakteristiska sprutpelare, avslöjar var de befinner sig. Det är till och med ett gäng späckhuggare i faggorna. Och så fåglar förstås. När jag står på det stora utomhusplanet på däck femton, svävar en storlab alldeles över huvudet på mig.

Nästa dag går vi tillbaka genom Bransfield Strait och kommer till en ö som också den ingår i ögruppen South Shetland Islands, Deception Island. Ön är egentligen toppen av en aktiv, kollapsad vulkan med en kraterliknande formation som mindre fartyg brukar gå in i. 1969 förstörde ett vulkanutbrott de brittiska och chilenska forskningsanstalterna på ön och också resterna av den valfångststation norrmännen en gång hade här. På nära håll ser vi kolonier med gentto- och hakremspingviner. I området finns också weddelsälar och en mängd petrellfåglar. Brokpetrellen utser jag till Antarktis vackraste.

Vi korsar åter den sextionde breddgraden och lämnar med stor saknad i hjärtat de antarktiska vattnen. När vi den här gången går över polargränsen är jag ganska ensam ute på däck med min kamera. Undantaget är en liten grupp som nästan alltid finns här ute, de inbitna fågelskådarna. Plötsligt börjar de peka och ropa och hojta till varandra. Det är en sällsynt fågel i sikte! Fågelskådarna har sina kikare, men inga kameror. Det blir jag som får den stora äran att fotografera fågeln som enligt ornitologerna aldrig tidigare skådats i dessa farvatten, en speckled petrel.

Under natten går vi genom det mytomspunna Draksundet mot Eldslandet och det kanske ännu mer mytomspunna Kap Horn där Atlanten och Stilla Havet möts.

Kap Horn var en viktig milstolpe för segelbåtar som for runt i världen med varor på den så kallade clipperrutten. Detta var i tiden före Panamakanalen. Vattnet runt kapet har alltid varit en sjömans skräck. Det har inte för inte kallats sjömansgrav. Starka vindar och stora vågor är några av de faror som lurar här. Eftersom Hornet ofta är insvept i dimma, vet man aldrig vad som ska komma runt hörnet.

När det nu är vår tur att runda Kap Horn, är vattnet blankt som en spegel. Jag står på däck tillsammans med en medresenär som med starka känslor berättar om en förfaders nedtecknade minnen från en farofylld seglats här.

Vi styr vidare mot nordväst och Picton Channel. Någon timma innan midnatt kommer vi in i vattnen runt det argentinsk-chilenska fjordlandskapet. Tidig morgon anländer vi till Ushuaia, staden vid världens ände. ”The end of the world, the beginning of everything", som reklamen säger.
 
                

Ushuaia ligger vackert omgiven av snöklädda berg i en skyddad bukt på den argentinska sidan av Eldslandet. Staden är inkörsport till Beagle Channel som omges av otroliga bergstoppar och glaciärer.

I Ushuaia har vi vädergudarna med oss igen. Vi får en strålande solig dag med nästan tjugo grader i luften. Jag tar en promenad längs huvudgatan. Det känns ovant att ha fast mark under fötterna igen. Faktum är att det gungar rejält. Jag håller alltså på att bli sjösjuk på torra land. Så komiskt.

Jag kikar in i några av den uppsjö av souvenirbutiker som finns, innan jag klättar upp för en av de sluttande gator som korsar huvudgatan för att njuta av utsikten över staden. Häruppe blir det väldigt tydligt att stan ligger inklämd mellan bergen och vattnet.

Åter tillbaka på båten och vi kommer in i den vackra Beaglekanalen. Hela eftermiddagen står jag andäktigt på däck och ser den ena vackra glaciären avlösa den andra.

Under natten passerar vi genom sundet som separerar Eldslandet från Chile och kommer tidigt på morgonen till Punta Arenas, huvudregion i chilenska Patagonien som består av en labyrint av fjordar, floder och berg.

Om Ushuaia är världens sydligast belägna stad, skryter invånarna i Punta Arenas med att de bor i den sydamerikanska kontinentens sydligaste stad.

Det första som händer när jag kommer in i stan är att jag håller på att bli ihjälkörd. Ett blinkande ljus visar hur många minuter man har på sig att korsa gatan. Tror jag. I själva verket är det tvärtom. Jag slänger mig upp på trottoaren igen i absolut sista momangen medan bilarna tutar ilsket på mig.

 

Punta Arenas är känd för att vara ett riktigt blåshål. Vinden håller sig medan jag går runt på stadens kända kyrkogård med sina mäktiga mausoleer och märkligt formade cypresser. Men sedan. Ojojoj!

Jag står i kön till tenderbåten som ska ta mig tillbaka till fartyget. Pang! säger det. Och staketet jag står lutad mot flyger iväg.  De stora, tunga vattenkrus som ska släcka trötta kryssningpassagerares törst, dråsar i backen. Jag har tur som inte följer med ner i Beaglekanalen.

Tillbaka till sundet, Magallanes Strait, och så österut för att så småningom komma fram till den argentinska kusten som vi följer norrut.

Efter tre dagars resa och ett stop i Uruguays huvudstad Montevideo, är vi åter inne i Rio de la Plata. Nu får vi smaka på vad riktig sjögång vill säga! I Rio de la Plata! Vi som seglat i några av världens tuffaste vatten! De starka vindarna och den höga sjön gör att vi kommer flera timmar försenade in till hamnen i Buenos Aires, där resan tar slut och den långa resan hem börjar.

Det tar lång tid att smälta alla fantastiska intryck från den här resan. Men ett är säkert. Antarktis kommer för alltid att finnas i mitt hjärta. Med sin renhet. Sin stillhet. Tystnad. Andäktighet. Och värdighet. Den har gjort något stort med mig. Den har rört vid mitt innersta.

fler bilder kommer snart

under alla mina år i långtbortistan har jag otaliga gånger råkat hamna i sådana där anmärkningsvärda situationer. män som till exempel ted kennedy och harry belafonte har kommit fram och pratat med mig, inte tvärt om. jag har hängt med julian lennon och jag har lunchat med sylvester stallone. jag har haft möjlighet att vara med på mick jaggers födelsedagskalas på mustique, och jag hade kunnat, om jag bara velat, bo hemma hos david bowie och iman på samma ö. jag har stått på trappan till vita huset i washingotn dc med ronald och nany reagan och vårt kungapar framför mig. jag har pratat tyska med zaza gabor och hennes prins till man. jag har hjälpt gamla simdrottningen ester williams ut ur en biografsalong i hollywood. jag har under ett bröllop i venedig minglat med herr och fru ferrari. jag har av britt eklands unge man slim jim fått veta hur mycket deras nyfödde son vägde. jag har snackat  med bono och the edge. jag har suttit och väntat på ett försenat flyg tillsammans med santana. jag har varit bjuden på eftersfest med prince, och så vidare, helt enkelt.

jag blev nyfiken och gick in. det visade sig att en utställning med stonesfotografier skulle öppna samma kväll. flera av de brittiska fotografer som tagit bilderna skulle delta. och jag blev förstås uppsatt på gästlistan. av vilken anledning har jag ingen aning.

där rök i vilket fall som helst min lugna hemmakväll i min sköna säng på mitt fina hotell. för ett har jag nämligen lärt mig. när ödet knackar på din dörr är det din plikt att öppna den på vid gavel. så här är det: om två år kommer du inte ihåg den där sköna hemmakvällen framför teven, men du kan slå dig i backen på att du kommer ihåg vad det nu än var ödet bjöd dig på! 

okej. det blir kväll. jag väntar till ganska sent innan jag svidar om och glider iväg till galleriet.



så fort jag kommer in i den fullpackade lokalen efter att ha prickats av på gästlistan, får galleriägaren syn på mig. han kommer fram med ett stort leende, hälsar välkommen och säger att jag bara måste hälsa på de influgna fotograferna. tanken slår mig, vem i all världen tror denne man egentligen att jag är?

jag vimlar runt ett stund och står så öga mot öga med fotografen peter webb, han som tog bilderna till stonesalbumet sticky fingers 1971. ja alltså öga mot öga är en rejäl överdrift. peter är nämligen väääldigt lång. han tar i hand, frågar var min accent är ifrån och sätter så igång att prata. i början av den monolog som nu tar sin början kommer en kvinna upp vid min sida. och tur är det. hon förstår nämligen brittisk engelska och är tillräckligt lång för att överhuvudtaget höra vad det är peter mumlar om däruppe i det blå.

peter pratar på. jag tar hjälp av kvinnan vid min sida. ler när hon ler. nickar när hon nickar. och känner mig för övrigt som en helvrickad dubbelidiot.

peter lämnar oss slutligen med varsitt visitkort och några som jag tror vänliga ord.

av hela monologen som kanske pågick i tjugo minuter har jag uppfattat två ord. notting hill. jag får för mig att peter webb berättat storyn om hur han träffade rolling stones första gången, i notting hill. jag vet inte riktigt varför jag tror det, men det kändes så. jag går ifatt kvinnan som stått bredvid mig och frågar henne om jag har rätt. hon skrattar så hon nästan storknar.

det peter webb berättade utspelade sig tre veckor innan stonesutställningen. peters syster som är bosatt i usa hade ringt och berättat att hon då hon storstädat på vinden hittat en låda med några gamla negativ. hon var på väg att slänga dem men ville först försäkra sig om att det inte var något peter ville ha. peter bad henne titta närmare på negativen. hon gjorde så och berättade att det eventuellt kunde röra sig om en gäspande mick jagger och en petainäsande bill wyman. peter bad sin syster att omedelbart sända över negativet och det är den tavla vi just stått bredvid som blev resultatet av det där negativet, en bild tagen för nästan fyrtio år sedan, men en som alltså världen får se först nu. så fel hade jag, hahaha.

 
foto: peter webb och jim hartley

till saken hör att jag veckan efter det här mötet hittade peter webbs visitkort i min ficka och faktiskt skickade iväg ett mail till honom för att fråga om det var okej att jag satte in hans bild här i min blogg. jag fick svar direkt att det skulle glädja honom om jag gjorde så. i samma veva passade han på att fråga om jag möjligtvis känner någon svensk stones-fan-miljonär som skulle kunna hjälpa till att sponsra ett filmprojekt han är i farten med.

som sagt, vem i jösse namn tror folk att man är?

p.s.
i samband med michael jacksons bortgång, kom jag ihåg en sak till:

det var på universal studios i los angeles någon gång på åttio-talet. jag satt på en åskådarbänk mitt i smeten och tittade på ett vildavästern- nummer. plötsligt rusar en massa folk mot mig med kamerorna i högsta hugg. blixtarna skjuter mig mitt i ansiktet. vad är nu detta?!

mannen som sitter på min vänstra sida drar fingrarna genom håret och väter sina läppar. och nu ser jag. det är paul mccartney! bredvid honom sitter fru linda med ett par av deras barn i knät. bredvid dem sitter quincy jones och michael jackson. och alla de här har jag suttit bredvid en lång stund utan att lägga märke till dem förrän de där kamrorna kom fram.


 
 

trettio mil på via de la plata-leden.

jag kan säga så här. det är så nära som en millimeter mellan tummen och pekfingret att jag ger upp via de la plata och i stället tar bussen upp till astorga för att än en gång gå camino francais när det visar sig att turistbyrån i salamanca inte har någon information att ge mig angående härbärgen på via de la plata-leden. hur i hela fridens namn ska jag kunna vandra iväg utan att ha en aning om hur långt det är till nästa övernattningsställe? längs den franska leden är det bara att vandra på tills man blir trött, härbärgena ligger tätt där. jag gillar det. tanken är ju att man ska frigöra energin så att den kan flöda fritt och inte användas till teoretiskt tänkande...

men, det finns förstås en lärdom i det här. vill jag vandra andra leder än den klassiska måste jag i framtiden komma bättre förberedd.

jag kommer iväg dit jag ska i vilket fall som helst. buss några mil norrut från salamanca. och sen sätter jag igång att gå, rakt ut i det blå. när jag så småningom kommer till ett ställe som jag har ett hum om att man kan övernatta på, är härbärget där stängt. men, jag har tur. vid den stängda porten träffar jag en annan pilgrim, en man som redan gått sjuttio mil, från starten av leden i sevilla. mannen har bra information om leden på några lösa lappar som jag får skriva av. dessa anteckningar blir sedan i huvudsak vad jag går efter under mina dryga trettio mil. än en gång visar det sig alltså att allt du vill och behöver kommer till dig när du går el camino. så är det bara.

 on the road again

jag travar på till nästa by, cernadilla. vid infarten till byn står min nye pilgrimsvän med en nyckel i handen. vi följs åt till byns härbärge. det ska visa sig att han och jag blir de enda övernattarna. det ska också visa sig att det ingen restaurang finns i byn, ingen mercado, ingen mat. men vi löser det, sjuttiomilavandraren och jag. det ligger två kokta potatisar vid diskbänken, han har en bit bröd, jag har en liten bit ritters mörka med hasselnötter. vatten finns i kökskranen. vi delar allt broderligt. belåtna brer vi sedan ut våra sovsäckar på varsin brits och lägger oss att sova. klockan kanske bara är nio. det är bra. då borde jag kunna sätta igång tigigt imorgon bitti.

 första övernattningsstället i mumbuey

jag får inte någon lång stunds sammanhängande sömn. gubben snarkar förfärligt och jag har glömt att plocka fram öronpropparna. två saker som kommer att upprepas under hela den här vandringen har jag alltså redan det här första dygnet fått erfara. det kommer inte att bli mången snarkfri natt. det kommer inte heller att vara så lätt att få tag på mat. här gäller det alltså att ha sina öronproppar i beredskap och att se till att alltid ha något ätbart i trunken. 

dag 1:  cernadilla - requejo

6.45 går gubben på toaletten och jag passar på att kliva i kläderna, packa ihop sovsäcken och ge mig iväg. utan vidare ord.

ute är det fortfarande mörkt. men det är fullmåne. månen lyser upp så pass att jag inte behöver använda ficklampa. jag möter den svala och sköna morgonen iklädd förutom de vanliga vandringspersedlarna, vantar, pannband och långkalsonger.

när solen kommer smygande befinner jag mig i en gammal ruinby. jag tar lite bilder och upptäcker när jag tittar på dem i efterhand att det nog är lite rembrantvarning över dem.



den här min första heldag på caminon går jag trettiofem kilometer, vilket förstås är alldeles för mycket. jag borde veta bättre med tanke på hur det gick sist. men, det är så svårt att stanna när man väl börjat gå!

jag går i fred och ro hela dagen. jag ser inte en pilgrim, och knappt någon annan heller. allt känns bra. visst ger sig ett par tånaglar till känna, men jag väljer att negligera dem. ryggsäcken sitter utmärkt. det är andra gången jag vandrar med min north face gjord för smala kvinnoaxlar. den här gången har jag varit såå noga med packningen. allt för att slippa gå till posten för avlastning. jag har inte ens en hårborste med mig, än mindre hårschampo. jag har en halv tvålbit som ska räcka till såväl hårtvätt, kroppstvätt som klädtvätt. till och med tandkrämstuben har jag minimerat. jag har klämt ut mer än hälften av tubens innehåll! i klädväg har jag bara det absolut nödvändigaste. 


 

i requejo ska jag ha mitt hem i natt. här finns ett härbärge. men, när jag öppnar dörren dit har den spanske pilgrimen från igår redan checkat in. jag känner att jag inte orkar vara ensam med honom en natt till och lyssna på hans snarkningar. härbärget har heller ingen värme och inga filtar. det avgör saken. det får bli det där hotellet som jag såg nere i byn.

jag prutar lite med en äldre rätt svårflirtad dam och får till slut ett fint litet rum med en grandlit och spetsgardiner. jag kränger av mig kängorna och pratar lite med mina tår. jag lovar att vara lite snällare mot dem i fortsättningen. jag tar ett hett bad som jag vältrar mig läänge i, bor man nu på hotell förr en gång skull så. sedan tar jag på mig mina lätta, fula, ljusblå crockfejks och går ut och letar upp en affär. jag köper en burk bläckfisk, en burk vita sparrisknoppar, en tomat, en persikojuice och en halv pan. tillbaka på hotellrummet dukar jag upp delikatesserna på sängen och lägger mig sedan ner och sätter på teven där jag fastnar i någon slags spansk deckare. väldigt o-pilgrimskt, men så somnar jag också mitt i alltihop och sover som en nyvaggad tills dagen åter gryr.

dag 2: requejo - lubian

idag går jag ut i ett lite lugnare tempo. jag har räknat ut att jag kanske egentligen har lite för många dagar på mig den här gången. anledningen till detta är att jag innan jag började vandra var i salamanca för att se påskfirandet som jag ju blev så fascinerad av förra året. 


 
påskprocession i salamanca

egentligen skulle jag ha stannat en dag till där, men jag längtade alldeles för mycket efter att få börja vandra. så, nu får jag antingen gå kortare dagssträckor, eller så får jag fortsätta gå mot kusten när jag kommer till santiago. vi får se.

den svårflirtade hotellägarinnan har tydligen sovit gott inatt för när jag ska lämna tillbaka rumsnyckeln, bjuder hon in mig till sin salong där hon satt fram colacao (någon slags kakao), muffins och skorpor. i gengäld får jag spetsa öronen och anstränga mig att lyssna till hennes redogörelse för sin enda utlandsresa, den gick till kuba, och allt berättas på spanska.

ute på vägen igen. idag kommer jag till den högsta punkten på hela via de la plata, 1350 m ö h, och jag märker det knappt. den här dagen är terrängen väldigt varierad. det går upp. och det går ner. och det är stundom väldigt blött. plötsligt är vägen helt vattenfylld och det finns inte en chans att gå vidare.

jag letar mig upp genom åkarna till landsvägen och kommer så småningom in i en by. i de här flera hundra år gamla byarna som det finns ganska gott om i denna delen av spanien, verkar det som om det bara finns ungkarlar kvar. många gånger buttra män som har långt till ett leende.

-anda sola? går du ensam? den tandlöse gamle mannen blänger surt på mig där han står lutad mot sin högaffel. si, si, es mejor, det är bättre så, svarar jag och ger honom ett brett leende som inte besvaras.

anda sola. jag suger en stund på orden. kanske är frågan inte helt obefogad. hur bra är det egentligen att vandra runt ensam i en sådan här terräng? tänk om man skulle halka på de hala bergsformationerna som finns här och var. jag skulle kunna bli liggande rätt länge med ett brutet ben innan någon hittade mig. jag har faktiskt inte sett en enda människa på leden de två dagar jag nu avverkat.

jag ska nog gå in för att noga titta efter var jag sätter ner mina fötter. och så ska jag så fort som möjligt kolla upp att nödnumret till polisen här i spanien är det samma som hemma, 112. sedan det gäller att se till att mobilen är laddad. man behöver ju inte nödvändigtvis ha den påslagen. jag är så ofantligt ointresserad av teknisk utrustning när jag vandrar. jag vill helst inte ha någon som helst kontakt. jag vill bara gå runt och sväva i det blå.

jag vandrar vidare. efter en stund lämnar jag landsvägen och återförenas med leden som nu är lite torrare. det är en otroligt vacker natur i de här trakterna runt padornelo.



hela vägen till lubian där jag ska stanna för natten, är det lantligt och mycket vackert. jag stretar på en sista backe uppåt, och så, framme. härbärget ligger precis vid infarten till den lilla staden, eller snarare byn. en skylt på väggen säger att nyckeln finns hos en dam lite längre ner på gatan. jag går dit och får veta att dörren till härbärget är öppen, jag behöver bara ta i lite.

härbärget i lubian

det lilla härbärget är fint och rent och i två våningar. jag installerar mig i en hörnsäng på övervåningen och kastar ut en önskan i etern om att få vara ensam här inatt.

jag tar en promenad i den lilla byn. det är gamla vackra stenhus. det moderna torget mitt i byn skvallrar om eu-pengar tagna ur någon slags glesbygdsfond.


jag är på jakt efter en supermercado. jag måste få tag på lite mat nu. så här kan jag ju inte gå runt utan att äta. visserligen är jag nästan aldrig hungrig, men man måste ju ha näring för att orka gå.

jag hittar en säger en och en affär, och den är stängd! jag tar en lov till i byn. och går sedan tillbaka och sätter mig uppgiven utanför mercadon. och se! ett fönster öppnas och en man frågar om jag vill handla. vips har han slagit upp portarna till affären. och än en gång får jag uppleva att allt jag behöver på dessa underbara pilgrimsleder kommer till mig.

jag köper upp mig på lite bläckfisk, sparris, tomater, bröd, nötter och salladsblad, och faktiskt även jordgubbar! jag går tillbaka till mitt härbärget för att duka upp. just när jag kommer fram står det en man och läser på lappen som säger var man kan hämta nyckeln.

wolfgang var en sådan där egen företagare som jobbade minst tretton timmar om dagen tills en dag hjärtat högg till och han fick sig en tankeställare. resultatet blev att han sålde företaget, la om hela sitt liv, och började vandra!

jag häpnar lite när wolfgang packar upp och gör i ordning sin bädd för natten. han har galgar med sig! och en flaska rödvin. jag ska komma att dela härbärge flera nätter med honom. varje kväll dricker han ensam en flaska vin. den här första kvällen lyssnar jag när han timma ut och timma in pratar medan han blir slirigare och slirigare. i fortsättningen kommer jag att undvika honom. han är en trevlig karl, för all del, men jag är inte ute och vandrar för att sitta och låna ut mina öron till nattsudderi.

- om du går upp tidigt så stör inte mig, säger wolfgang och lägger sig på rygg och börjar inom en och en halv minut att snarka.

dag 3: lubian - a gudina

jag lämnar oftast härbärgena tidigast av alla på mornarna. för att inte väcka de andra tar jag min sovsäck, min ryggsäck och mina skor och smyger ut ur det mörka rummet. jag går inte ens på toaletten. jag packar utanför i skenet av min ficklampa, och vips iväg.

här kommer nu den roligaste incidensen på hela den här resan.

jag sover inte bra. wolfgang snarkar idogt hela natten. eller snarare halva...

jag tittar på mitt armbandsur. den visar 7.08. bra! då kan jag äntligen kliva upp och dra på mig vandringskängorna. det känns som om jag varit på besök i wolfgangs privata hem. jag behöver komma ut på vägarna igen för att hämta hem mig själv.

jag smyger ut ur rummet. går ner till undervåningen. packar, smörjer in fötterna, och iväg.

det är mörkt när jag kommer ut. månen som fortfarande är rätt full, lyser upp lite grann. jag går genom den ödsliga byn. vägen leder neråt. jag har ficklampa i handen. det slår mig att det faktiskt är svårt att se de gula pilarna när det inte är dagsljus. men, men, det finns väl ingen anledning att man inte ska gå rakt fram på byvägen.

jag kommer ut på en väg som leder upp till motorvägen. det måste vara fel. jag går tillbaka. hittar en annan väg. går där tills jag ser en skylt. månen har gömt sig nu, sikten är ytterst begränsad, ja jag ser just bara där min lilla ficklampa lyser.

jag riktar lampan mot skylten. 'a la frontiera de portugal', till portugisiska gränsen! till portugal ska jag inte! det är åt helt fel håll. jag letar fram ett litet kartblad jag har i min packning. när jag riktar ficklampan mot kartan råkar skenet hamna på klockan jag har fastsatt på ryggsäcken. klockan står på 4.22. vad har hänt?!

det går upp för mig när jag lägger ihop två och två. normalt sett borde det ha ljusnat vid det här laget. fåglarna borde ha satt igång att sjunga. det är alltså sant. klockan är tjugo över fyra. mitt i natten!

i en halv sekund överväger jag att fortsätta vandra. men så slår förnuftet till. eftersom det inte finns någon väg som leder dit jag ska, finns det ju bara ett alternativ. jag måste gå tillbaka till härbärget.

vägen tillbaka känns tung. och lång. jag har aldrig behövt gå tillbaka förr. det är alldeles becksvart nu när månen har försvunnit. visst skulle jag kunna få panik och bli mörkrädd. men jag röstar emot det och börjar i stället sjunga för mig själv för att skapa mod. jag kommer tillbaka till härbärget klockan fem. jag har varit ute och nattvandrat i nästan en och en halv timma.

jag kan inte förmå mig till att gå upp på andra våningen igen. jag lägger mig på soffan i köket, kryper ner i min sovsäck.

klockan åtta kommer wolfgang ner för att äta sin frukost. han styr runt och håller på i en hel timma. jag låtsas sova. jag är inte beredd att svara på frågor.

till kvällen möter jag honom igen, på nästa härbärge. han är mer eller mindre i upplösningstillståndet. vad var det som hände? varför hade jag gått ner och lagt mig i köket? var det något han sagt? något han gjort? han hade gått och gruvat sig hela dagen. kanske fanns det en läxa i det där för honom. om han inte druckit så mycket vin skulle han ha vetat att det här inte hade med honom att göra. min nattvandring var bara min.

jag kommer alltså iväg ovanligt sent den här dagen. klockan är nästan halv tio när wolfgang äntligen är på betryggande avstånd. jag stannar vid utkanten av byn och tar en bild av ortsnamnet, lubian, den byn kommer jag inte att glömma i första taget.

i backen, på väg ner till motorvägen, ser jag den gula pilen. jag skulle alltså ha tagit av här. den smala vägen slingrar sig genom skogen och upp i bergen. här hade jag aldrig i livet kunnat gå i flera timmar mitt i natten.

dagen bjuder på några otroligt vackra vyer. jag ser råddjur och får för första gången i livet höra att de skäller som hundar. de skuttar på på stigen framför mig. av andra pilgrimer får jag senare på kvällen höra att man också sett vargar därute.

på härbärget i a gudina är det rätt mycket folk när jag kommer fram, mest cyklister. och så wolfgang då som sagt. det är första gången jag inte sover ensam eller i sällskap av en enstaka herre. jag pratar lite med en vacker man och hans flickvän. hon cyklade ensam i mer än sjuttio mil innan pojkvännen slöt upp. får man inte ont i rumpan av att cykla så långt? nej.

alla försöker få med mig ut och äta. jag vill inte. jag vill vara ensam. jag vet inte, jag har ett otroligt stort ensamhetsbehov den här gången. jag vill helst inte prata med någon. jag vill vara i den där sköna altet-bubblan helt för mig själv. jag vill inte vara bland folk som social-vandrar, som vill njuta av trevligt sällskap till god mat och gott vin. jag tror att det är något i mitt inre som vill komma ut och berätta något för mig. jag tror det bara kan ske om jag är i enskildhet.

dag 4: a gudina- laza

nästa morgon har jag satt min väckarklocka på ringning, 7.15 ger jag mig av. som vanligt i mörker och som vanligt först av alla. det blir åter en dag med fantastiska vyer. den här leden är nog om möjligt ännu vackrare än den franska leden. jag vandrar uppe på höga kullar där jag kan stanna upp och speja runt i 360 grader. inte en människa, inte en by i sikte!

dagen innehåller alla typer av väderlek. det är regn, det är dimma, det är sol. och snö! när det snöar som värst kommer mina cykelvänner från igår. de är genomdränkta men ser inte ledsna ut för det. och det är inte jag heller där jag travar på i min poncho.

jag har nu kommit in i galicien. och det märks. plötsligt är det koskit överallt. jag går genom öde bondbyar. trots koskiten känns luften frisk. jag tar djupa andetag. det doftar pinje.

jag kommer fram till laza vid femtiden på eftermiddagen. det blev alltså en rätt lång dag det här. jag får leta runt ett tag innan jag äntligen hittar nyckeln till byns moderna härbärge. det här är det första i en rad som har nästan identisk inredning. nyckeln finns på ambulanscentralen!


den här natten skulle jag verkligen, verkligen vilja ha ett rum för mig själv. imorgon är det nämligen min födelsedag! jag försöker förklara det för ambulanspersonalen. men nej, kommer det fler pilgrimer så måste vi bo i samma rum. det har med uppvärmningen att göra.

det kommer två pilgrimer till, wolfgang och en herre till. de här två karlarna konstaterar att värmen inte fungerar i det rum vi är hopfösta i. det är kallt och vi har alla frusit en del under dagen i det skiftande vädret. karlarna konstaterar alltså och nöjer sig med det. själv tar jag på mig mina blöta kläder igen och travar ner till ambulanscentret och säger att nu får de minsann komma och fixa värmen. de låter mig följa med i ambulansen på vägen tillbaka. det har börjat störtregna. det tar en timma innan elementet är fixat. ja, sedan håller det i fem minuter efter att de försvunnit, och jag ger upp och paltar på mig allt jag har av torra kläder och krypa ner i sovsäcken. mat hann jag äta innan de två herrarna anlände, alltså behöver jag inte prata mer ikväll.

dag 5: laza - vilard de barrio



wolfgang som vet om att jag fyller år hade gärna velat sjunga för mig. men det får han inte. jag vill inte dela min födelsedag med honom. och inte med någon annan heller för den delen. jag ligger blick stilla i min säng och låtsas sova när dagen kommer.

mina båda rumskamrater visar ingen hänsyn. det är ett ganska vanligt fenomen på härbärgena. är klockan över ett visst klockslag så tänder man lampan, man pratar högt, man springer ut och in ur rummet, slår i dörrar, prasslar med plastpåsar och drar dragkedjor upp och ner. jag förstår inte det där riktigt.

wolfgang och den andre mannen håller på i en och en halv timma! så när de äntligen är klara, släcker de ljuset och stänger dörren! men först passar wolfgang på att ta en bild av mig där jag ligger i sovposition. vad han nu ska ha den till...

jag slapp i alla fall prata. en bra start på min födelsedag. för övrigt regnar och haglar det mest hela dagen. men jag är lycklig ändå.

jag vandrar genom ett fantastiskt berglandskap där jag förundras över all skiffer och marmor som finns i marken. och just idag, vilket sammanträffande!, är naturen full av vackra födelsedagsblomster.

det är mycket uppför idag. så småningom kommer jag upp till den lilla byn albuergia där jag hittar en liten mysig kaffestuga. jag slår mig ner och hänger upp mina våta persedlar framför den öppna brasan. jag är faktiskt väldigt våt. ponchon jag inhandlade i stockholm innan jag åkte, är inte vattentät. medan jag väntar på att kläderna ska torka njuter jag av den fina musik innehavaren bjuder på. sköna gamla sånger jag inte hört på länge. jag passar också på att bjuda mig själv på födelsedagstårta, tarta de santiago, ett så passande namn!

 

på väggarna i kaffestugan hänger hundratals pilgrimssnäckor som pilgrimer skrivit sina namn i. jag får en tom snäcka som jag glatt skriver dagens datum i , den sextonde april, my birthday.

ute på leden igen måste jag mestadels hålla mig till landsvägen. camino-leden är full av vatten. men jag går också uppe i bergen, där jag bugar och tackar alla vackra blommor som står uppradade dagen till ära.

i vilard de barrio tar jag in på ännu ett modernt standard-designat härbärge. jag har en fantasisk tur för just idag är jag den enda gästen. jag får äta min bläckfisk i lugn och ro. jag dricker en kopp te och kryper sedan till kojs med en bok som jag ligger och läser i ända fram till midnatt. inatt får jag sova utan öronproppar. jag sänder ut en tacksamhetens tanke i etern. det har varit en utmärkt födelsedag

dag 6: vilard de barrio – xuncheria

jag vaknar sent. vilket är helt okej. jag har som sagt alldeles för lång tid på mig den här gången. jag har nu bestämt mig för att inte fortsätta ut till kusten efter santiago. jag ska gå kortare sträckor i stället. egentligen gillar jag inte det, jag vill verkligen vandra hela dagarna, komma fram till härbärget hungrig och trött, men, nu är det som det är. jag har räknat ut exakt hur många kilometer jag kan gå varje dag för att komma fram i lagom tid till santiago. idag blir det tyvärr bara att gå 14 kilometer.

jag går i maklig takt på spikrak väg. helt ensam. härligt! lite regn och lite hagel igen. en del granna berg, men de storslagna bergen som gör den här leden så speciell, verkar det vara slut på nu.



jag sitter en stund i solen i en liten by och torkar. och sedan kommer jag alldeles för snabbt fram till mitt nya härbärge, en mycket modern konstruktion i rostig metall utanför xuncheria.

jag är ensam först men sedan ramlar den ene efter den andre in. en spanjor som verkar springa maratonlopp mellan sevilla och santiago, en fransman med långt vitt hår, ett österrikiskt par. jag sätter mozart i öronen och somnar ifrån deras prat. när jag vaknar igen går jag in till stan. jag handlar och går sedan till en kyrka som har kvällsmässa. jag skulle kunna tänka mig att ta nattvarden. men, inte av den prästen. han är för tråkig och läser dessutom innantill. det där hade jag gjort bättre själv.

dag 7: xuncheria – ourense

när väckarklockan ringer 6.45 är jag den enda som inte vaknar. jag har nämligen kvar propparna i öronen. det känns lite pinsamt att jag väckt de andra, men nu är ju inte det så mycket att göra något åt. nu får ju de också en chans att komma iväg tidigt. själv smyger jag diskret iväg medan andra gör sina toalett- och frukostbestyr.

jag går nästan bara på asfalt idag. och det känns i höfterna vill jag lova.

ourense är en relativt stor stad, med gågata och allt. pilgrimshärbärget, san francisco, ligger högt uppe på kullarna. de frestar på att ta sig dit. när jag kommer fram är det ingen där. jag går in i ett intilliggande museum där jag får hjälp att ringa på en man som kommer och öppnar. jag är alltså först på plats. ändå har någon lyckats ockupera de bästa sängarna i sovsalen. mysko.

efter en stund kommer ett gäng äldre herrar. när de anlände med tåget tidigare idag gick de direkt till härbärget för att lämpa av sina säckar. så var det mysteriet löst.

jag tar en tur på stan, äter en god sallad. tillbaka på härbärget slår jag mig i slang med en ung man som varit på sjukhuset och fått salva för sina brännskador på armarna. han har bränt sig av solen hur konstigt det än kan låta. själv har jag ju mest sett regn och snö. killen går de hundra milen mellan sevilla occh santiago på 18 dagar. 18 dagar!!! dessutom i ett par gympadojor som det är stora hål i! jo,jo var och en har sin camino att vandra.



fransmannen med det långa vita håret från igår kommer in. han undrar om jag ska följa med till de heta källorna som finns på andra sidan stan. jag avböjer artigt. jag vandrar inte min camino i sightseeing-syfte. jag vill som sagt bara gå innesluten i min egen lilla bubbla.

på natten hjälper det inte att ha proppar i öronen. i vår sal är alla sängar upptagna. det kanske ligger 30 personer här. 25 snarkar. men det är inte värst. i salen bredvid som bara är avgränsad av en halv vägg, har staden hyst in ett teatersällskap som efter att de uppträtt på teatern kommer in sent och inte vill släcka och sova innan de druckit lite vin och skrattat och pladdrat av sig.

dag 8: ourense - cea

jag är alltså inte helt utsövd när jag vaknar med ett ryck när min snabbvandrande sänggranne ger sig av med en rejäl smäll i dörren. jag tar det lite piano. tyvärr kan jag inte vandra så långt idag heller. jag lämnar rummet som en av de sista. när jag kommer ner i entréhallen är den täckt av madrasser. folk har alltså legat även här. man kanske skulle hyst in det där teatersällskapet någon annan stans så att pilgrimerna som härbärgena är till för, fått plats.

jag går ut ur ourense i gryningen. på den gamla romerska bron som leder över floden möter jag jean louise, fransmannen med det vita håret, och jean carlos, spanjoren som småspringer fram. vi går tillsamman en stund. sedan frigör jag mig ifrån dem för att vandra ensam.



lite senare på dagen sätter jag mig ute i naturen och torkar fötterna och njuter av vacker fågelsång. jag stannar en gång till. på ett vägcafé. tragglar mig igenom dagens 'el pais' och tar en coca cola. cola smakar aldrig så gott som när man är ute och vandrar och verkligen har förtjänat den. helst ska den serveras med en isbit och en skiva citron.

det här är en riktigt bra dag. vid kanten av landsvägen hittar jag en kvinna som står och kokar färsk pulpo. jag sätter mig i den gassande solen och njuter av den goda måltiden. kvinnan bjuder mig på nybakat lantbröd till bläckfisken. det här tillfället dök förstås upp just som jag börjat oroa mig för var jag skulle hitta mat idag. det är tunnsått med byar...

jag kommer fram till den härliga byn cea, som uppenbarligen fått eu-pengar för att lyfta fram sin gamla brödbakar-tradition. det finns små bodar i nästan vart kvarter. jag hittar ett underbart härbärge som känns gammalt och nytt på samma gång. först är det bara jag och två par, modell äldre spanjorer, men när jag kommer tillbaka efter att ha inhandlat en kvällsmacka är alla de 40 bäddarna fyllda. en hel som det verkar skolklass med unga killar har anlänt. jag hänger upp min sarong framför min underslaf, mozart i öronen igen och så går det bra också.

ljuset tänds och släcks hela natten. det är de fyra äldre spanjorerna som väl inte vill snubbla när de ska gå på toaletten. jag ska senare lära känna de här fyra lite närmare. jag kommer i princip att få min nattsömn förstörd av dem resten av vandringen. fast, de är mycket vänliga under dagtid.

dag 9: cea  - castro dozon

06.45 jag släpar ner sovsäck, kappsäck osv. till första våningen där jag packar ihop och så ger mig iväg i mörkret. åh, vad jag älskar de här tidiga, ensamma mornarna!

det går uppför och uppför i två timmar tills jag kommer fram till det kända cisterianska klostret i oeseira. här hade jag sett fram emot att få besöka klostrets kyrka med anor från 1100-talet, enligt böckerna en av de mest perfekta exemplen på galicisk romansk stil. men, men. det visar sig att kyrkan är stängd på grund av att en av klostrets munkar kilat hädan. nu går det ingen större nöd på mig. jag sätter mig i solen och njuter av en bocadilla och en kopp colacao. och där sitter jag sedan tills de nattvandrande spanjorerna gör entré.

  

det fortsätter uppåt. det är mycket koskit nu, men också en del vackert. jag går bland annat genom buskage i gult och lila som är högre än jag. det här är den andra dagen i sol. det är inte speciellt varmt men jag kan gå utan långkallingar och vantar.

jag kommer fram till castro dozón redan klockan 13.30. det nybyggda fina härbärget ligger på kullarna en liten bit från centrum. jag är först på plats. jag hittar mig en fin säng, lägger mig och läser lite. när de två spanska paren anländer samlar jag snabbt som ögat ihop mina pinaler och flyttar in i rummet bredvid. har jag nu tur kommer jag att få sova ensam inatt. icke så. innan dagen är till ända har hela pojkbataljonen från igår anlänt. jag får sova till ljudet av en symfoniorkester bestående av 15 snarkande karlar. och, det blir den kallaste natten hittills.

castro dozon- bandeira 35 km, 12 timmar

en fridfull vandrings - dag som börjar klockan 7.15. förutom att jag passeras av några av de snarkande vännerna från den gångna natten, går jag ensam och fri hela dagen. i laxe sätter jag mig ner på ett café för lite ägg, juice och cola. jag hade kunnat stanna på härbärget här, men jag känner att 18 km är alldeles för kort sträcka att gå. så jag knallar vidare, nu mot sedilla, cirka en mil bort.



när jag kommer fram har jag egentligen gått nog för idag, men, här finns inget härbärge. jag kollar runt på lite olika hotell, priserna är okej, 25 euro per natt, men det verkar som om staden är helt utan pilgrimer, det känns konstigt och lite ensamt. så, jag går in i en livsmedelsaffär, köper upp mig på lite tonfisk och bröd, och vandrar sedan ut ur stan, mot bandeira där det ska finnas ett härbärge. tre kilometer till, uppför, åt helt fel håll.

väl framme och jag hittar inte ett enda pilgrimsspår. härbärget verkar vara inhyst i ett campingcomplex som är stängt. och nu är jag trött. så pass att jag faktiskt inte orkar gå en meter till. men, men. här kan jag ju inte stå inatt utanför en stängd grind. så, jag fortsätter upp för backen. och tur är väl det för strax ser jag en liten stuga med folk utanför. jag känner igen de snarkande spanska pensionärerna. mellan mig och dem är det dock ett stort oövervinnligt dike, så, nerför igen, tillbaka till campinggrinden, forcera den, backe uppför inne på området, och voilá. mitt nya hem för natten.

spanjorerna hade också gått till staden sedilla, men hade precis som jag inte trivs där, varför de tog en taxi hit ut. i huset har också två cyklande tjecker installerat sig.

jag äter min tonfisk och sätter mig i solnedgången och lyssnar till vacker fågelsång, medan övriga åker taxi tillbaka till sedilla för middag och teve-fotboll. alla utom en av cyklisterna. mannen är ifrån den del av tjeckien som en gång hette sudettyskland. han berättar sin historia, på tyska, och kvällen går. natten blir allt annat än lugn, det slås som vanligt i dörrar, pannlampor tänds då det är pink-läge och när morgonen kommer har jag bestämt mig för att vänta ut de andra för att få möjlighet till lite lugn och ro i sänghalmen innan jag ska dra vidare.

dag 11: bandeira – outeiro, 17 km

som vanligt har jag alldeles för mycket tid på mig idag. jag går i en relativt långsam lunk tillbaka till sedilla för att därifrån fortsätta leden genom vackra skogar mot outeira. jag tar en paus vid dikesrenen och festar på yoghurt, banan och nötter. jag går genom öde landskap, inga hus, inga människor.

så småningom kommer det lite civilisation och jag sätter mig en stund på denna dags enda bar och festar på lite coca cola och småcroissanter. jag passar på att torka gårdagens tvätt, behändigt fastsatt i renseln med klädnypor.



jag är trött idag. min energibarometer står på låg. det gick åt en hel del energi igår i lyssnandet på den där tjecken och hans berättelse. att dessutom varje natt bli störd i sin sömn börjar också tära på energin. för att komma igång igen och orka fortsätta drar jag faktiskt i mig två color på raken. och fem småcroissanter…

och väl är väl det. för efter uppehållet behövs det verkligen energi. terrängen är dramatisk. det går uppför, och utför. man håller på med något slags tågbygge uppe i bergen och leden har letts runt på krokiga vägar.

jag anländer först av alla till härbärget i outeiro. ett stort, modernt bygge med många sängar. jag tar en lång, skön dusch, tvättar mina kläder, köper choklad och läsk i en automat och lägger mig sedan i solen och somnar. och så kommer de fyra spanjorerna. så snälla och söta på dagen. så störiga på natten. gissa om jag önskar att jag hade sluppit dem inatt…

jag sätter mig tillsammans med spanjorerna och pratar lite i solnedgången. vi har en mycket trevlig stund, trots att jag nu igen måste gnugga geniknölarna, den här gången pratas det bara spanska…

jag passar på att fråga om de kommer ihåg min nye släkting, the footballer, biribiri, som jag träffade i afrika i vintras, de är ju uppenbarligen intresserade av fotboll och ja! biri biri! han som alltid fick en sombrero på huvudet efter varje mål han gjorde.

de fyra ska även här ta en taxi till närmaste stad, härbärget ligger på landsbygden utanför stan, här finns varken affärer eller kaféer. tyvärr har jag inte haft möjlighet att handla på hela dagen, så jag får lägga mig på tom mage. visst hade jag kunnat följa med till stan, men jag kan inte lägga mer energi på att försöka prata spanska…

innan mina nya vänner försvinner för kvällen, har den äldste i gänget, den pigge 78-åringen som alltid ligger ett par steg före sina vänner när de vandrar, fixat en sak åt mig. han tar mig i handen och leder mig till en dörr som tidigare varit låst. han öppnar dörren och viskar att här kan jag sova ostört, fri från han och hans vänners snarkande. så sött. döm av min förvåning när han själv kommer intassande i rummet när han kommer tillbaka från stan, och lägger sig i grannsängen. om han snarkar? hmmm.

dag 12: outeiro – santiago de compostela, 16 km

klockan ringer 06.30. som vanligt tar jag mitt pick och pack, tassar ut ur rummet och gör mig i ordning för avfärd. och som vanligt går jag i mörker en stund innan dagen vaknar. jag går och går. inga byar, inga caféer. men en hel del vackra träd.

jag kommer in i santiago de compostela från ett helt annat håll än jag gjorde när jag gick camino francés. inte från bergen, mer från ett platt jordbrukslandskap. precis när jag får se min kära katedral på håll för första gången, gås jag ifatt av en man som känner igen mig från något av härbärgena längs leden. han verkar lycklig över att få sällskap in i stan. det är inte jag. det här är ju en av de bästa stunderna under hela vandringen. en stund som jag absolut vill njuta av i ensamhet. jag lyckas skaka av mig honom, artigt, men bestämt.

mitt mål är pilgrimsmässan i katedralen klockan tolv. jag är tidig. på vägen, inne i stan, i sista backen innan det stora katedraltorget, slinker jag in på en frisörsalong. kan de möjligtvis tvätta och kamma håret på en sliten pilgrim?

för mig som alltså inte ens haft en kam med mig på den här vandringen, känns det helt fantastiskt, underbart att få både massage, tvättning, kamning och föning. allt till det facila priset av två och en halv euros.

så är jag alltså framme!




känslan när jag träder in i katedralen än en gång är ljuv och underbar. det är tredje gången nu. det är helt fantastiskt!

jag sätter mig på första parkett och lyssnar först på den fina nunnan som ska leda oss pilgrimer genom den musikaliska delen av mässan, och sedan på prästen som börjar sin predikan med att vara upprörd över alla turister som tycks använda kyrkan i första hand som ett museum och som inte respekterar oss pilgrimer och vår alldeles egen mässa.

efter mässan går jag till pilgrimskontoret och får än en gång min ’compostelana’. den här gången anmäler jag att jag inte vandrat caminon av religiösa skäl. jag får därför en annan typ av diplom, ett med en pilgrimsvandrare på.

så tar jag in på mitt favoritpensionat som ligger i en mycket gammalt hus som vetter ut mot ett litet torg i anslutning till katedralen. jag drar undan gardinerna för att få in så mycket ljus som möjligt och lägger mig på den stora breda sängen och lyssnar på dånet av klockorna i katedralen. än en gång oändligt tacksam för både vägen och målet.



vad kom jag då fram till under den här vandringen, förutom att jag hade alldeles för lång tid på mig och följaktligen fick vandra för korta dagssträckor?


jo: jag har bland annat gått och filosoferat över kyrkan och dess betydelse.

efter att jag vandrat caminon första gången, skrev jag in mig i svenska kyrkan. jag gick ur där när jag var arton år och helstekt ateist. nu kändes det rätt att gå in igen. folk har ju lämnat kyrkan på löpande band sedan den skildes från staten. jag som älskar att gå på till exempel adventskonserter tycker att jag kan vara med och betala.

kyrkorummet känns skönt och bra. under min vandring tycker jag om att gå in och sätta mig ner och vila en stund, kanske tända ett ljus. såvida det är levande ljus. jag tycker inte om de där elektriska. där känns det som om man bara är ute efter mina pengar. överhuvudtaget är jag väldigt irriterad över att man har kommers i kyrkan. slängde inte jesus ut månglarna ur templet?

förra året hamnade jag ju mitt i påskveckan och fick se alla de märkliga ritualer de spanska katolikerna har för sig. jag blev så fängslad att jag den här gången valde att tillbringa några påskdagar i salamanca innan jag började vandra. nu har jag lyckats samla mina tankar kring det här och skapat mig en åsikt.

de obskyra ritualerna skrämmer mig och jag förstår inte riktigt vad de ska vara bra för. till exempel är jag inne i en gammal kyrka i salamanca där jag hamnar i ett led där alla kysser jesus fötter. kristusfiguren är uppspikad på ett träkors som man tagit ner från väggen. jag kysste verkligen inte de där fötterna. det var för makabert, men jag böjde mig ner över dem så att de såg ut som om jag gjorde det. som belöning fick jag en vit tuss i en plastpåse med en text som sa att det här symboliserar jesus hår. någon slags fejkrelik alltså.

jag har också gått och funderat på vad det är som triggar människor till att spöka ut sig i stora svarta koner och heltäckande mantlar. jag tror att det kan vara en slags dödsrädsla.

jag tror faktiskt inte på kyrkan. jag tror inte på nattvarden och jag tror inte jesus var guds enfödde son. jag tror att jesus själv skulle tyckt att det här konstiga budskapet var märkligt. han tog hjälp av anekdoter när han talade och folk tolkade honom sedan som de ville. jag tror också att han själv skulle blivit skrämd över storleken på de enorma kyrkohus man byggt till hans ära.

jag tror att det finns en masterplan, någon slags högre ordning. jag tror på naturen och att vi alla är ett, vi människor, djuren, haven, bergen, träden, fiskarna, vindarna. och jag tror inte att någon eller något är mer betydelsefullt än någon eller något annat.

jag tror på det goda, sökandet efter det goda, försökandet att vara god. mot medmänniskorna. mot naturen.

jag tror på andevärlden. jag vet att mina avlidna anhöriga är med mig. de ger mig tecken om jag bara är uppmärksam. de hjälper mig när jag ber om hjälp.

jag tror på gudomlig musik och konst. skapandet av upplysta i gudomliga stunder.

jag är så tacksam för den vackra musiken. för rösterna som bubblar av glädje. för änglakörerna. för de vackra toner instrumenten frambringar.

jag tror att jaget är en del i det stora, vackra altet. det som är gud. jag tror att vi alla är gud. att allt naturligt är gud.

jag känner mig så tacksam. över livet. över att få leva. att få andas. att få vara frisk, att kunna gå, att kunna se, känna dofter. att kunna skriva.

jag är så tacksam över att få vara i allt det vackra. över att få vara fri. att få bo i ett gott land. att få vara en liten del i den stora delen, i altet.

     

WADI RUM



de som är tvunga att gå upp mitt i natten för att kasta vatten i öknen i wadi rum, får sin belöning när de får se en himmel täckt av stjärnor. själv ligger jag kvar under mina sex filtar, fullt påklädd och i fosterställning och tittar upp genom en liten glugg i tältduken. hela gluggen är fylld av stjärnor.jag vet att jag inte borde missa ett sådant här tillfälle, men ligger envist kvar och erinrar mig i stället en annnan stjärnfylld natt i en annan öken och tänker att upplevelsen är ny bara en gång.

mr dessert ordnade resor som gick långt in i öknen från staden jailsalmer i västra rajasthan i indien. första sträckan gick med jeep, andra med kamel. vi kom så långt bort från allt artificiellt ljus att vi när vi gick och la oss på de bäddar man bäddat direkt på sanden, kunde se hela himlavalvet täckt med stjärnor. men först, innan det blev dags att krypa till kojs, satt vi vid lägerelden och hörde mr desserts berättelse.

mannen bar turban och hade yvig mustach och blå ögon, en lite ovanlig syn i den här delen av världen. detta måtte även de turister som fotograferade mr dessert på den tiden han körde lastbil och inte hette mr dessert, ha tyckt. de tog bilden av den tjusige turbanklädde mannen och sålde den till ett känt cigarett-märke och på så sätt blev vår vän typ  "marlboro-mannen" i indien. hans vackra ansikte lyste på affischer i hela landet, honom själv helt ovetandes.

så småningom uppdagades det hela även i staden jailsalmer och hans vänner proppsade på att han åtminstone skulle dra nytta av sitt nya kändisskap, speciellt eftersom han aldrig fick något arvode vare sig från fotograferna eller cigarett-märket. det var på så sätt mr dessert-travels ut till öknen startades. tilläggas ska att titeln mr dessert kom ifrån en skönhetstävling för män som vår man lär ha vunnit åtskilliga gånger. anmärkningsvärt är också att mr dessert aldrig någonsin rökt!

det är inte mången blund jag får i ögonen denna svinkalla natt i den jordanska öknen. på vägen hit ifrån amman snöade det och det var väl tveksamt om tältäventyret i öknen verkligen skulle bli av. på natten fantiserar jag om hur det skulle ha varit att ta in på hotell i stället, hur underbart det hade varit med ett hett bad. jag fryser så jag hackar tänder. så här kallt har jag inte haft det sedan jag övernattade i ett ouppvärmt stenhus längs pilgrimsleden till santiago förra påsken.

så fort jag anar det första morgonljustet lastar jag av mig mitt berg av filtar och lämnar tältet.



jag tar sikte på berget bakom raden av tält och börjar klättringen upp. just som jag kommer till toppen bryter solen fram och jag vet att detta är min belöning. snart färgas världen i de ljuvligaste färger. och jag får den där känslan av att det bara finns jag i hela värdlen. jag, himlen, bergen och sanden.

för två dagar sedan låg jag och flöt i döda havet. idag i amman snöade det. turen till de gamla umayyad-borgarna ute i öknen hängde löst. men det gick bra. ja faktiskt sken solen mest hela tiden när vi  väl kom iväg. man ska ha tur med vädret när man är ute på resa. så är det.

de är fantastiska de där gamla ökenborgarna. qasr al kharana till exempel ligger mitt i öknen och ser ut som hade den släppts rakt ner från himlen. kanske var det här ett härbärge för karanvanresenärer på väg från damaskus till medina när det begav sig då på sjuhundratalet när amayyadkaliferna härskade i det relativt nya arabriket som man tog över efter en lång räcka av främmande makter som perser, greker, romare och bysantiner.

qasr al amra, det lilla palatset, verkligen pyttelilla, finns idag med på unescos världsarvslista. denna borg fungerade förmodligen som ett lyxjaktslott och badkomplex med ett väldigt finurligt uppvärmnings-system. det är ett under att de erotiska freskerna på väggarna klarade sig undan den stora bildcensurens tid. det var kanske de onda andarna, djinnerna, som skrämde iväg sensurherrarna. eller också brydde sig amayyadhärskarna inte. de var ju fortfarande beduiner i hjärtat och var väl mest intresserade av att slottet låg i deras älskade öken.

qasr al azrak kallas den blå oasen. byggnaden ser faktiskt blå ut där den står, gjord i basaltsten. den ligger vid den enda oasen i den östra delen av arabiska öknen. här satt lawrence av arabien en iskall vinter, 1917, och skissade på hur han skulle hjälpa araberna att sparka ut turkarna ur landet.

i sin bok vishetens sju pelare beskriver han hur det gick till när han och hans mannar kom fram till borgen och installerade sig i de svinkalla rummen. och hur svårt det var att stänga huvudporten om kvällarna. den var, och är för den delen, gjord av ett stort, tjockt granitblock. 

                            

the bosslady. det är jag det här i afrika. det är så de kallar mig när jag är ute och promenerar längs stranden. hello bosslady. how are you today?

de känner igen mig nu och jag slipper allt det där "where are you from what's your name" och så vidare. nu vet de att jag har afrikansk familj här. att min skandinaviska familj är ingift i den store fotbollkungens familj. han som var den förste mannen ifrån det här landet att spela professionell fotboll i europa. han som när han flyttade tillbaka hit fick en hög post inom guvernementet för att han var så känd utomlands. det är hans lillebror som är gift med min brorsdotter och med henne har de där sötaste barnen i världen, de som i sina ådror har blod från mina anförvanter. okej.

så fort jag kom hit skulle jag förstås presenteras för den stora afrikanska familjen. auntie is in town. hur ser hon ut?

vi satte oss i familjens stora fina bil för att åka den knappa kilometern till familjens nya fina hus, ett stenkast ifrån håletiväggen där de sju syskonen växte upp.

vi glider sakta in på smågatorna mitt i huvudstaden. känslan är lantlig. vi parerar fotgängare på väg till moskén, getter och barn som spelar boll eller hoppar någon slags hage.

alla tycks känna fotbollsspelarens lillebror, min ingifte nevö, som tydligen också var en duktig "fotballer" innan han blev skadad och åkte iväg till europa där han så småningom träffade den där vackra kvinnan med hud vit som alabaster. nu hälsar alla på honom i hans hemkvarter. vill prata med honom. vill vara en i gänget runt honom.

jag frågar honom om han inte känner sig som en kung när han kommer på besök så här i sitt hemland. jag tror att jag själv skulle gjort det. men nej, i de banorna har han aldrig tänkt.

på långt håll ser vi den afrikanska familjen stå uppradad för välkomnandet. uppklädda. uppsträckta. nyfikna på den här fastern som är jag. welcome to africa. you are home now. värmen strålar mot mig. framsträckta händer. kritvita leenden. mest utmärkande är tre vackra kvinnor klädda i afrikanska dräkter. det är systern. och det är broderns två fruar. de omfamnar mig och kysser mig fyra gånger vardera på kinderna. jag räknar så att jag ska komma ihåg till nästa gång. man vill ju flyta in.

till min ära har man bjudit in traktens alla barn för att dansa för mig. bomboxen står på högsta volym. jag förundras över stilen. förundras över att även de minsta kan de där rörelserna. att de drar upp linnet till hakan och visar magen, dansar som magdanserskor.

jag ska bjudas på mitt första västafrikanska mål. man har lagat mat hela dagen. till ett helt kompani ser det ut som. det är tydligen så. när det är fest ska hela familjen bjudas in. och som det verkar, hela gatan.

huset som lillebror köpt till sin syster och hennes barn är stort och modernt. på övervåningen var det meningen att han själv skulle bo med sin lilla familj, men frun tycker att det är bekvämare att bo på hotell där barnen kan bada i poolen. och kanske det också är lugnare så. det är väldigt högljutt och livligt här på gatan. och barnen leker tuffare än våra barn är vana vid.

det stora huset, störst på gatan, har flera badrum. med rinnande vatten och badkar. men köket, det är tomt. maten lagas på öppen eld på bakgården. och kylskåpet, det står i matsalen. ute på bakgården sitter ett dussintal kvinnor med sina småttingar. man skalar potatis, kokar kyckling, grillar fisk.

när det blir dags att äta visas vi in i matsalen där det är dukat för... bara oss. lillebror och hans skandinaviska familj. dukat med finporslin och en cokacola med sugrör framför varje tallrik. vi serveras av den rikliga maten av lillebrors syster och syskonbarn. och så stängs dörren. och vi lämnas åt oss själva tills måltiden är över.

to be continued...

                                      

vilken tur att beatles kom! och tages. och françoise hardy.

innan det här hände och innan jag började bläddra bland min mosters skivor, hade jag olle björklund och lars lind som idoler. det är sant. jag hade urklipp av dem ovanför min säng på landet.

har alla idoler när de är tonåringar? jag vet inte. för mig känns, och kändes det, som en fullkomlig nödvändighet. hur ska man annars veta vem man vill vara och hur man ska se ut?

jag kan säga så här. så som françoise hardy såg ut 1964 när jag såg den allra första bilden av henne, ser fortfarande mitt ideal ut. så här klär jag mig helst fortfarande. i jeans, boots, skinnjacka. och i gitarr. alltså, helst. man ska ju vara vuxen ibland också.

den jag helst ville vara av beatleskillarna, var george harrison. det ville min bror också. vi gillade hans look. jag hade en person i varje popgrupp som jag gillade mest. på sextiotalet fanns det ju i princip bara killgrupper. därför gick jag genom nästan hela min tonårsperiod och såg ut som en kille. lyckan var stor när en ny lärare i skolan en gång faktiskt tog mig för kille med långt hår.  

jag satte en kastrull på huvudet och klippte mig efter den. sedan såg jag ut som de flesta modskillar. att jag konfirmerades i den där vevan är väl lite synd egentligen. inte så mycket för min del som för min stackars mormors. i normala fall ville hon alltid ha förstoringar av alla viktiga bilder som togs. visst blev jag fotograferad. men någon förstoring blev det inte. man såg ju inte ögonen på mig.

ja apropå året jag konfirmerades, och lite också apropå att filmen ola och julia gick på teve här om eftermiddagen. där jag växte upp konfirmerades man i två dagar. alltid under pingsten. just den där pingstafton skulle ola & janglers uppträda i folkets park. mina kompisar och jag fick inte gå dit. vi skulle vara hemma i respektive hem och koncentrera oss på vår konfirmation. gjorde vi det? no. i alla fall inte agneta och jag. vi smög oss hemifrån och fick inte bara se ola uppträda, vi var backstage och snackade med bandet också. och berättade att vi var mitt i konfirmation så att säga. försigkomna femtonåringar vill jag lova.

ola var förstås sötast i ola & the janglers. och stefan ringbom i mascots. brian jones i rolling stones. och tommy wåhlberg i shanes. jag glömmer aldrig den sommaren jag gick runt och försökte blinka så långsamt som möjligt, så som jag sett tommy göra i vår folkpark.             

                                                                         

men alltså, den som var allra, allra sötast var tommy blom i tages.

 

det fanns ingen som kunde mäta sig med honom. jag kommer ihåg när barbro och jag liftade till en park där tages uppträdde. vi kom in backstage där också genom att säga att vi gjorde ett reportage till en skoltidning, vilket fick till följd att vi fick stå i kulisserna medan de spelade. när tommy blom sjöng och samtidigt pekade med sina marackas på någon i publiken, svimmade den tjejen pronto. det är sant. han var så söt.

nu ska jag inte glömma att det faktiskt fanns ett par tjejgrupper bland alla tusentals killgrupper. nursery rhymes till exempel. de var inte så tokiga. fast de hann bara spela in tre singelskivor. och sedan fanns bara plommons kvar. och dem gillade jag inte.

i nursery rhymes hade jag två idoler. noni tellbrandt och gunilla karlow. gunilla var snällast. hon skickade personliga vykort till mig när bandet var på turné i london.

ja. sedan kom sjuttiotalet. och det roliga var slut.

abba var ju en ljusglimt förstås. men det vågade man knappt andas om i proggens tidevarv. så illa jag tyckte om proggen! jag menar, hur musikaliska är ord som "kapitalets lakej"?

anyway. jag såg abba vid lite olika tillfällen, bland annat i en konsert i london när de stod på toppen av sin karriär. vilken show! och vilken publik! engelsmännen älskade verkligen abba.

   
foton tagna av mig under en konsert i scandinavium. 

och så intervjuade jag faktiskt annifrid lyngstad en gång. året var 1977. jag var ny och grön journalist på lokaltidnigen i kungälv. fast intervjua var väl egentligen en sanning med modifikation...

abba var i stan för att spela in en platta i bohus studio, nybyggd och nordeuropas modernaste just då. man var i studion i all hemlighet men jag hade fått nys om det där så jag tog bilen och ställde mig i närheten. ja och sedan satt jag där och väntade och väntade. tills dörren till studion öppnades. och annifrid kom ut.

    

två av mina tre bilder av annifrid

jag satt som fastspikad i bilen. paralyserad.

som i ultrarapid såg jag en av den tidens mest kända människor vandra iväg längs grusvägen. med min enda chans till det årets scoop. det tog en sekund, och två och femton. så äntligen fattade jag mod.

efteråt fick jag veta av gert lengstrand, som var inblandad i den där studion, att frida när hon kommit tillbaka efter sin lilla promenad, berättat att hon inte kunnat motstå att låta sig fotograferas av en ung, söt journalist, trots att ju egentligen ingen skulle veta om att abba var i stan. gissa om jag blev lycklig när jag hörde det där.

det här var i den vevan då frida just hade träffat sin far för första gången. tänk vad jag hade kunnat scoopa på det där om jag bara hade vågat öppna mun. nu blev det ju lite av ett scoop i alla fall. första sidan i tidningen och så. och löpsedel. vad gör världsberömda abba i lilla kungälv?

ung, söt journalist, sa frida

punken kom ju också under sjuttiotalet. men den missade jag totalt när jag flyttade till västindien där jag bara lyssnade på reggae och calypso. bob marley var ju förstås fantastisk. men idol. nej.

ja sedan tog det där tråkiga sjuttiotalet äntligen slut.

och så kom. eva dahlgren.

jag var på besök hemma i sverige när jag första gången hörde låtar som titta på mej. 

titta på mej
jag är snyggast i stan
titta på mej
jag var så söt som barn
titta på mej
jag är sexig som fan

och sommarbarn. och jag vill ha dej.

visst kan jag
kämpa vackert och le
men på bilden står ågren bredvid
och klappar mej på axeln
sen lägger vi in backen
och kör så långt in i mörkret
att vi inte hittar ut

jösses vilka kaxiga texter. jag blev golvad direkt. det här var precis sådana låtar jag själv ville skriva.

låtarna låg på evas tredje lp. jag köpte alla hennes skivor på en gång innan jag åkte tillbaka till usa där jag klippte de röda långa naglarna, köpte elgitarr och började spela igen, något jag inte gjort på alltför länge.

   

när evas fjärde platta kom, tvillinskäl, såg jag till att få den skickad till mig. låten sår var det bästa jag hade hört på svenska.

om jag var den enda i ditt liv
och mina tankar flyr
mina blickar
söker andras ögon
mina läppar
är torra av mättnad
skulle du då sukta mej

idolen eva höll länge. hon gjorde många fantastiska låtar där på åttiotalet. men efter en blekt blondins hjärta började jag tröttna lite. det blev lite väl fint.
 

på nittiotalet kom det en hel del rolig musik, många gånger byggd på sextiotalslåtar. men någon egentlig idol. nej.

sedan hände ingenting. och sedan ingenting.

och så blev det höst. år 2007. 

en ny idol gör entré. en idol för fjortisar. för åttisar. för mig. en idol som kommer att gå hur långt som helst. som kommer att vara med hur länge som helst, om hon bara vill.

amanda jenssen.

i say no more.

foto: pia lindau

själv tänker jag på hur det var när jag bodde i usa i början av åttiotalet. jag minns st thomas, american virgin islands, där jag med egna ögon såg blåhåriga amerikanska damer komma ut från ankomsthallen på flygplatsen och begära att få en vit taxichaufför. vit. i västindien. det hände ofta. i florida, under samma era, blev en vän till mig ombedd att lämna en bar på grund av att han hade en svart vän med sig. vänner till mig, också i florida, fick besök av ku klux klan på grund av att de var ett mixat par. så där kunde det se ut för bara 25 år sedan! fatta!

barack husein obama. en svart man med ett fullkomligt oamerikanskt namn. nu president i ett land där, som han själv nämnde i sitt installationstal, hans egen far för mindre än sextio år sedan inte skulle blivit serverad på en lokal restaurang.

det var väldigt frustrerande att sitta här hemma i sverige framför teven och se presidentinstallationen. vi som bara har tevens basutbud, fick bara en futtig liten timma. i ett extrainsatt program. extrainsatt! som om man inte vetat om i minst femtio år att usas nye president svärs in den tjugonde januari.

jag önskar att jag hade varit i usa den där dagen. jag hade inte nödvändigtvis behövt vara i just washington dc. hade jag nu ändå varit där, hade jag förstås stått mitt i smeten på the mall och sugit in atmosfären, njutit av människornas tårar, gråtit själv förstås, jublat över jublet. och trängts och frusit.

i vilket fall som helst. jag hade gärna suttit framför teven någonstans var som helst i usa och sett allt i direktsändning. typ hela dagen. jag hade velat se gästerna anlända. jag hade velat studera huvudaktörerna i närbild. se spänningarna och förväntningarna i deras ansikten. jag hade velat höra kommentatorer tala om michelles klänning, om barnens kläder. jag hade velat höra intervjuer med folk i massan. höra dem jämföra obama med gandhi, mandela, martin luther king. och jesus.

under den där futtiga timman vi fick i teven här hemma satt anna lindmarker och göran rosenberg och pratade sönder hela invigningen. visst är göran kunnig, men måste han prata om alla problem obama har framför sig just i den här timman?! varför inte låta bilderna, talen och musiken från washington tala för sig själva i detta fantastiska, historiska ögonblick?

obama är inte bara den förste svarte president som flyttar in i vita huset. han har också en hel del andra epitet. han är den förste presidenten med en litterärt högkvalitativ memoarbok bakom sig. han är den förste presidenten med en utländsk far. han är den förste presidenten att växa upp på hawaii. och han är den förste vars båda föräldrar tagit doktorsexamina. han är också en ovanlig svart amerikan så till vida att han inte som de flesta andra har slavbakgrund utan faktiskt har slavägare till förfäder.

"att det skulle ske i min livstid att en svart man blev president i usa, trodde jag inte var möjligt!" säger cyndee peters på den gala för obama jag går på samma kväll som den nye presidenten svärs in. i tre timmar hyllar cyndee och hennes vänner obama i ett fullpackat konserthus. man sjunger så att taket nästan lyfter. en fantastisk tillställning till en fantastisk mans ära. sedan får min unga vän tycka vad hon vill. 

denna julaftons morgon vaknar jag upp i min säng i ett pyttelitet rum på ett pyttelitet hotell på vesterbrogade. jag drar bort gardinerna och ser att det regnar. då blir det inte gladsaxe kyrkogård idag som jag hade tänkt.

jag kryper ner i sängen igen, plockar fram mp3-spelaren och bläddrar tills jag kommer fram till mitt för stunden absoluta favoritstycke. ett fullkomligt otroligt lämpligt stycke för den här mycket speciella morgonen. ave maria.

sonja aldén sjunger så att tårkanalerna ställer sig vidöppna. denna utomordentligt vackra kvinna med sin utomordentligt vackra pipa.  varje ton känns som en smekning från himlen. som en himmelsk hälsning från dem som jag kommit till köpenhamn för att hedra. min mor, min far och min bror.

jag låter sonjas sång gå på repeat tills mina tårar sinar och regnet slutar smattra på min fönsterbräda. 

jag klär på mig och går ut. jag går mot rådhusplatsen, förbi huvudingången till hovedbanegården, där min bror så ofta mötte mig när jag som tonåring kom till köpenhamn på besök, där min far brukade stå och vänta på mig när jag var liten, där mina morföräldrar förmodligen i min tids begynnelse blev mötta av sin dotter, min mor. 

jag sneddar över rådhusplatsen och går bort mot en parallellgata till ströget, studiestraede, och går den upp till nörregade. jag kommer fram till nummer femogtralve. och blir stående blickandes upp mot andra våningen.

där. just där. satt jag på golvet och öppnade mina julkappar förra gången jag firade jul i köpenhamn. jag var två och ett halvt år gammal. min bror var fem. runt oss fanns mormor, morfar, moster, far, och, min mor. det var en tung julafton för de vuxna. vi barn var lyckligt ovetande. om att det här var vår sista jul tillsammans.

fyra dagar senare blev min mor en ängel.

och jag följde med min mormor och morfar till sverige och blev svensk, medan min bror och min far stannade kvar, och förblev danskar.

den kärnfamilj jag föddes in i var för alltid sprängd.

jag har alltid haft svårt för två saker sedan det där hände. jultid. och köpenhamn. och det blev inte bättre av att min bror också gick en för tidig död till mötes i just den här staden. samma sak gjorde min far, fast på andra sidan sundet. det har varit skönt att slippa vistas i både danmark och skåneland. jag har varit på ständig flykt.

tills i år. då jag bestämde mig för att äntligen ta tjuren vid hornen och lägga allt det där tråkiga bakom mig och ge köpenhamn en ny chans.

vor frue kirke, köpenhamns ståtliga domkyrka, ligger nästgårds räknat från huset jag bodde i när jag var liten. jag har varit inne i katedralen vid ett par tidgare tillfällen för att titta på bertel thorvaldsens fantastiska skulptur "den uppståndne kristus".

jag tror först att jag är helt ensam i den väldiga byggnaden. jag hinner gå ända fram till första bänk och sätta mig ner, än en gång i stum beundran inför den vackra marmorstatyn av jesus, innan den väldiga kyrkorgeln brakar loss med alla tangenter på en gång i "härlig är jorden".

jag tror inte det är sant! min psalm! som jag alltid sjunger när jag går in i en tom kyrka längs den älskade pilgrimsleden i spanien. det är det enda stycke som spelas här nu. följt av fullkomlig tystnad. vilken hälsning! vilket tecken!      

jag köper ett ljus, ritar ett hjärta i sanden nedanför ljushållaren, sätter ljuset där, och tackar mina närmaste för allt som var.

jag blundar och njuter av kraften i dingdonget. jag har alltid älskat kyrkklockar. nu förstår jag hur det hela hänger ihop. eftersom det finns så otroligt många kyrkor runt om den plats där jag är född, måste jag ha burit med mig detta ljud som ett av mina allra första ljudminnen.

det känns som min födelsestad avkräver mig ett löfte. om återförening. om återkomst. och ja.  jag ska vända åter. och se staden i ögonen. jag ska vara stolt över att jag är född här. jag lovar!

på julaftons kväll öppnar de vackraste barn som finns sin dörr för mig och hälsar mig med ett "glaedelig jul, faster" medan de ger mig sina varma välkomstkramar.  

flyger ryanair från nyköping kl 06,50 till santander via frankfurt. landar 12.50.
 
10 minuter med flygbuss in till stan. hade tänkt ta en buss till ovideo 13.45 för att därifrån ta mig till leon, men alla bussar är fulla! det är "semana santa", den heliga påskveckan, alla ska hem!

blir tipsad om ett tåg som går via palencia. centralstationen ligger som väl är alldeles intill busstationen. springer dit och hinner precis med 14-tåget. efter 2,5 timmar byter jag tåg i palencia och en timma senare hamnar jag där jag ska, i leon. kl 18.30 puh!

får så gå runt ett bra tag och leta härbärge. "albergue municipal" är fullt, den här veckan används stället som vanligt vandrarhem. albergue nr två har inte öppnat för säsongen. hamnar slutligen hos nunnorna vid placa gotica i gamla stan, ett varmt och väldigt trevligt härbärge. men, blir nästan ihjälskrämd när jag ska gå in genom porten. ut genom just denna port kommer, precis i det ögonblicket jag ska gå in, hundratals människor klädda i svarta kåpor där enbart ögonen syns. spooky! männen bär stora bårar med olika statyer av en lidande jesus. herre gud, det är ju bara onsdag, hur ska detta sluta?

jag är faktiskt lite chockad över det märkliga skådespelet som för övrigt håller på till långt in på natten och som gör att nattsömnen inte blir så god som jag önskat. dessutom, så här första natten har man inte hunnit vänja sig vid alla snarkningar än... men, men, kommer väl propparna in i öronen så löser det ju sig.

ja, och så innan det blir dags att krypa till kojs passar jag på att gå in i klosteravdelningen för att låta mig välsignas inför färden. jodå.

dag 1 - 36 km; leon, hospital de orbigo - murias de rechivaldo

eftersom jag inte fick mången blund i ögonen sover jag till kl 8. ska ta 9-bussen till hospital de orbigo där jag tänkt att min vanding skulle starta, har nämligen hört att sträckan dit inte är så kul... men, bussen? nej just det. går inte. semana santa. så. går cirka 15 km ut ur stan och liftar sedan med en präst! till den gamla vackra bron i orbigo. går över den och sedan slutar jag inte gå förrän jag är framme i santiago 10 dagar senare...

men först... går jag genom astorga. det är mycket uppför här. är säcken för tung nu igen? jag som verkligen tänkt på vart enda hekto jag packat ner.



går ut ur stan och fortsätter den vackra raksträckan fram till murias de rechivaldo där jag tar in på ett privat härbärge som jag bott på tidigare och som jag tyckte mycket om då. men nu är det kallt! ägarna säger att de inte har råd att elda än! fryser. och har ont, i benen, i höfterna och i fötterna. har nog gått för långt idag. ja jag vet. man ska starta mjukt. håhåjaja. träffar en ängel dock. spanska pilgrimsanna masserar mina onda kroppsdelar.


dag 2 - 18 km; murias de rechivaldo - rabanal del camino

i dåligt skick. gick ut för hårt igår. ont ont ont. får hasa mig fram till rabanal. tittar in i lilla minimarketen "la tierna", där ägaren bott i australien och följaktligen talar aussi-engelska. hans fru ger mig ett paket salt och rekommenderar mig att ta ett fotbad varje kväll (vilket jag också gör återstoden av vandringen, varje kväll , för att häva inflammationen jag fått i nagelfästena på fem tår. men, detta lämnar vi därhän. alla har ju sina små problem och det är ju inte det som är det intressanta med el camino!)

idag är det långfredag. jag hasar mig iväg igen, till kyrkan. hamnar bredvid en irländsk präst med världens största fötter. detta nämner jag därför att jag senare ska komma att följa hans fotspår. i snön!

de märkliga påskritualerna fortsätter... prästen tar ner träfiguren av jesus på korset, lägger den mot altarringen, och så får församlingen gå fram och kyssa jesus fötter!

det är skönt att bo på privata härbärget "nuestra senora del pilar". såå trevlig och omtänksam personal.

dag 3 - 20 km; rabanal - riego de ambros

idag börjar jag med en ny slags frukost som passar väldigt bra för årstiden; varm choklad med toast och marmelad.

den här morgonen träffar jag för första gången chris och julia från tyskland som jag ska slå följa med en bit på vägen lite senare.

krafterna har kommit tillbaka, jag känner att jag kan gå långt idag. men! då vet jag inget om väderleken... först börjar det regna. sedan snöa! ja det är faktiskt snöstorm uppe i bergen! det går knappt att hålla ögonen öppna. jag prövar att gå och blunda på en och samma gång. och det går faktiskt.

i foncebadon, där jag tänkt lägga en sten, ser jag nästan inte korset.

vindtät jacka har jag som väl är, men den andas inte speciellt bra upptäcker jag när jag stannar för att värma mig på fiket där de alltid spelar klassisk musik. jag är genomblöt under jackan.

i lokalen sitter en samling frusna, genomblöta pilgrimer och dricker varm choklad, igen. jag stannar tills den värsta stormen bedarrat. jag lägger vantarna som är som två genomblöta disktrasor, på tork på elementet. en del virar in sina fötter i plastpåsar innan de drar på sig vandringsskorna igen.

efter att ha pulsat fram i sjuåtta centimeter djupsnö hela förmiddagen, känns det bra att kliva in i den varma pilgrimsrestaurangen i el acebo och festa på en rykande het fisksoppa. trevligt sällskap får jag också. irländska prästen och hans lilla grupp sitter runt det stora bordet alldeles innanför entrén.

det fortsätter snöa hela dagen. man ser inte pilarna längre. men... jag följer prästens spår, allt medan jag går och nynnar för mig själv "har du tagit prästens sko, prästens sko, prästens sko, svara ja eller nej."

jag hade eventuellt kunnat gå lite längre idag, men jag vill så gärna bo på privata alberguet vid pilgrimernas vattenkälla i riego de ambros, ett mysigt ställe där man bor två eller fyra personer i små kupéer. mysigt, på hösten när det är varmt ja! nu är det iskallt! trots att det snöar ute hela natten, har man ingen värme i stenhuset! varför i hela fridens namn har man överhuvudtaget öppet?!  

jag somnar fullt påklädd i min sovsäck, med fyra filtar över mig. så fort näsan råkar sticka ut under natten, håller jag på att frysa ihjäl. och det här utsätter man sig för frivilligt!

i huset finns för övrigt bara två personer till, en mor och en son från nordnorge. de tog sig varsin rejäl hutt innan de törnade in.

dag 4 - 37 km; riego de ambros - villa franca

det är förstås alldeles för kallt att ligga och dra sig. så fort jag slår upp mina blå ger jag mig iväg. det känns faktiskt varmare utomhus än i det där kalla stenhuset.

klockan är 06.20. snön ligger som ett vitt täcke på marken. tusentals stjärnor täcker himlavalvet. och, fullmånen hänger över takåsarna! det är en fullkomligt magisk morgon.

jag låter månen lysa upp vägen framför mig när jag vandrar ner genom ravinen till molinaseca. jag vet att prästen och hans irländska entourage skulle övernatta där. jag kikar in genom dörren till härbärget som ännu inte är öppet. men nej, det verkar som om jag är den enda som är ute så här tidigt.

jag går upp till ponferrada och tittar på den gamla fina riddarborgen. jag har sett fram emot att få sätta mig på torget i stan och ta det lite lugnt, äta frukost och kanske besöka katedralen, det är ju påskdagen idag. men, innan jag vet ordet av har jag gått rakt igenom hela staden! i utkanten stöter jag på chris och julia som jag ju träffade i rabanal häromdagen. efter att ha vandrat i fyra timmar sätter jag mig äntligen ner för lite frukost, i columbrianos.

i camponaraya går jag in i byns moderna kyrka för att ta del av påskdagens ritualer. det första som möter min blick är en stor ryggsäck där våta strumpor hänger på tork i klädnypor. chris är alltså här...

i den här kyrkan var det inte så mycket dramatik, mer vanlig nattvardsgång. när vi kommer ut händer det dock saker. jag får vara med när chris bryter sin fasta. han är troende katolik och har "fastat" i fyrtio dagar, det vill säga inte ätit godis!

chris första choklad-
bit på 40 dagar

jag hade tänkt övernatta i cacabelos, men där är härbärget inte öppet för säsongen än. jag får fortsätta till villafranca. det blir två timmar till, totalt 11 timmar idag! det var inte bra för fötterna det. slår följe sista biten med mina nya vänner från tyskland. äntligen framme tar vi in på kommunala härbärget där vi lyckas få ett rum för oss själva, snarkfritt... mödosamt tar vi oss ner till byn där vi äter en utsökt middag. och chris får en chockladbit till!

dag 5 - 25 km; villafranca - la faba

tar det väldigt lugnt på morgonen. det var så skönt att sova utan öronproppar. strosar runt i stan och köper frukt och annan färdkost. har fått smak på en väldigt god mörk chokladkaka med hasselnötter, t om godare än "ritters".

när jag så sent som vid tio-blecket ger mig av ut ur stan, möter jag julia och chris igen. även om jag kan vandra med andra pilgrimer någon kortare sträcka då och då, vill jag alltid börja dagen ensam. men nu är det alltså så att vi tre går i ungefär samma takt ut ur stan, och därför blir det naturligt att vi följs åt. vi går och går och går, en väldigt tråkig sträcka som går längs bilvägen. värst är portela där man t om går förbi ett stort långtradarfik.

vi går tillsammans till ruitelan där vi tänker göra dagen kort. jag känner verkligen av att jag gick långt igår. vi checkar in på det privata härbärget. och så händer något märkligt. jag trivs inte! vi blir väldigt arrogant bemötta. jag känner att jag bara vill ut därifrån, även om vi redan fått stämplar i våra pilgrimspass. jag ber om ursäkt, säger som det är och går resolut ut därifrån.

chris och julia har samma känsla. de kommer efter. och så går vi tillsammans upp för den otroligt långa, smala och sega backen upp till la faba, där vi blir varmt välkomnade. vilken lättnad! på detta härbärge, som drivs av en tysk camino-förening, har bara två andra pilgrimer checkat in. det är rent, det är snyggt och det finns t om en öppen eldstad där en brasa sprakar hemtrevligt. jag somnar utan mat. mina stackars tår är inte att känna igen.

julia, som studerar medicin, påpekar att det var fler tyska soldater som dog av fotrelaterade problem under första världskriget än av skottskador...

dag 6 - 14 km; la faba - alto do poio, triacastela

när jag vaknar tidigt denna morgon vet jag att jag måste ta itu med min tår om jag ska kunna ta mig ända till santiago. jag ger mig iväg i mörkret, klockan är 06.30. det är fullt med snö överallt och svårt att ta sig fram. jag stretar på mot 1300 meters höjd och o cebreiro. uppe på toppen från la faba ser jag solen gå upp, ytterligare en gudomlig morgon.

det är bara fem kilometer mellan la faba och o cebreiro. det tar två timmar att ta sig över berget i snön. julia och chris hinner ifatt mig.

vi pulsar på i snön tillsammans tills vi kommer in i o cebreiro där vi vilar ut och frukosterar på den gamla krog som tillhör det härbärge som funnits här för pilgrimer ända sedan år 1072. och jovisst, det blir varm choklad, flera liter.

efter ett långt uppehåll som bland annat innefattar ett besök i den mer än tolvhundra år gamla mariakyrkan, ger jag mig iväg igen, mot triacastela och doktorn som jag vet finns där.

på min väg ut ur o cebreiro konstaterar jag att de gamla keltiska pallozer byn är så känd för, ser betydligt trevligare ut i solsken och utan snösörja.

när jag kommer ut ur o cebreiro blir jag stående. vart är vägen som leder upp i skogen? inte en skylt. inte ett fotspår. allt är vitt vitt vitt. några pilgrimer som kommer bakom mig väljer att gå ner till stora vägen för att följa den. det vill inte jag. jag vill ju vara i naturen!

efter en stund kommer en ung man älgande åt mitt håll. han hälsar glatt och fortsätter sedan upp mot skogen. okej. jag följer efter honom.

det tar timmar att gå genom skogen. jag har hela tiden den unge mannens tioitvåfotspår framför mig. men ingen kommer bakom mig. det gäller alltså att hålla sig på benen och inte ramla och skada sig.

vandringen genom skogen går på tusen meters höjd. jag ska upp till 1337, till alto do poio, den högsta punkten på den spanska delen av caminon. sista biten upp kryper jag nästan fram. fötterna ömmar, dimman ligger tät och snön vräker ner.

äntligen uppe. jag släpar mig in i restaurangen intill vägen. en brasa sprakar precis vid ingången. jag slår mig ner där och beställer en välförtjänt het soppa. efter måltiden ber jag värdinnan ringa på en taxi till mig. jag kan inte ta ett steg till.

tolv kilometer senare är vi i triacastela. utanför doktorns port. om han är hemma? nej. det får bli apoteket i stället. apotekaren lyfter inte ett ögonbryn när jag visar mina tår. hon har förstås sett allt som går att se i fotväg. lite antiinflammatorisk salva och några tåhättor med silikon på insidan så ska jag vara på fötterna igen, säger hon. min vandring till santiago kanske kan fortsätta...

taxin kör mig till det kommunala vandrarhemmet, en byggnad i tegel med vackra blå fönsterluckor och dörrar. sist jag var i byn bodde jag på det privata härbärget uppe vid stora vägen. det var okej där, men man fick inte tvätta sina kläder utan att en militant förståndare skulle lägga sig i. det slipper jag nu. jag tar ett rum som närmast ser ut som en båthytt. två sängar på varje sida. jag ber att man inte ska släppa in någon annan. jag väntar på chris och julia.
 

i väntan på mina vänner tar jag på mig mina lättvikts crossfejks och går till den gamla pilgrimskyrkan i byn. det är iskallt när jag kommer in, men så fort den underbara prästen Párroco Augusto Losada López hälsar oss välkomna kommer värmen. en makalöst vänlig man. han börjar med att be oss inte resa oss upp under gudstjänsten eftersom vi behöver vila våra stackars vandringsfötter. hur kunde han ha så rätt?

temat för kvällen är el camino de santiagos humana och själsliga dimensioner. efter att ha pratat en stund i detta ämne ber senor lopez om hjälp att läsa pilgrimens bön på olika språk. jag erbjuder mig att läsa på norska, en svensk text finns inte.

det är en fantastisk känsla att stå i denna gamla kalla kyrka med aposteln jakob bakom sig och läsa den här bönen. detta minne tror jag nog att jag kommer att bära med mig länge.

efteråt får jag en stor varm kram av senor lopez som välsingar mig och kysser min panna. jag tror nog att det vänder nu. jag kommer nog att flyga fram resten av vägen till santiago...

tillbaka på härbärget igen. och man har givit bort sängarna i mitt rum. två stora skolklasser har nämligen anlänt. det är överhuvudtaget många spanska ungdomar ute i spåret. ganska fantastiskt egentligen att man tar sitt kulturarv på så stort allvar.

alltså ingen chris och julia. jag går ner till det privata härbärget och finner dem där. julia har säckat ihop. sista biten in till triacastela blev hon tvungen att lifta eftersom hennes ben inte bar henne längre. det är nedrans tungt att vandra i snö.

det här var faktiskt det sista jag såg av mina tyska vänner. i fortsättningen ska vi komma helt i ofas.

dag 7 - 24 km; triacastela - barbadelo

jag lämnar mina sovande tonåringar till rumskamrater klockan halv sju om morgonen. som vanligt är det mörkt ute. det snöar inte så här pass långt ner i dalen där vi befinner oss på cirka sexhundra meters höjd.

jag går den långa huvudgatan genom byn och kommer ut till det vägkors där jag minns att jag blev stående förra gången. då hade jag inte en aning om varför vägen delade sig eller vilket håll man skulle gå åt. nu vet jag. sist gick jag via samos. ett bra val eftersom jag där fick se det fantastiska gamla klostret som anses vara ett av de äldsta i västvärlden och som går tillbaka ända till femhundratalet. där borde man ju naturligtvis övernatta någon gång. den här gången väljer jag dock att gå till höger ut ur triacastela. jag vill se hur vägen via san xil ser ut.

det regnar och det är blött överallt.

             

jag går genom gamla byar med stenhus som kanske är tusen år gamla. jag tänker på alla andra som gått här. heliga birgitta till exempel. det känns...

kanske borde jag stannat i sarria nu när jag tänkt att jag inte ska gå så långt idag. jag vill ju vara snäll mot mina små tår. men, jag vandrar på till ett ställe jag bott på tidigare och där jag trivdes bra, barbadelo.

jag kommer dit redan vid tretiden på eftermiddagen. och finner att jag är den absolut enda gästen på stället. skönt. då kan jag tvätta lite, packa om, skriva, vila. och läsa. men, inte äta. för här finns ingenstans att handla. jag går upp till restaurangen jag minns sedan sist. där är stängt. öppnar först halv nio i kväll! jag knackar på och ber allra ödmjukast att få köpa lite frukt. jag får ett päron och en kiwi när jag lovar att komma tillbaka till kvällen för att äta middag.
 

i min packning på härbärget hittar jag sedan fem granolabars! så där utan vidare. jag har inte köpt dem. de ligger i en påse ifrån ett ställe jag aldrig varit på. vem var det som sa att du inte behöver bekymra dig om din timliga välfärd längs caminon? allt du vill och behöver kommer till dig. jaja...

dag 8 - 40 km; barbadelo - palais de rei

man kan undra vad som händer i mitt arma huvud den här dagen. varför vandrar jag i mer än tretton timmar? 40 kilometer i spöregn! vad ska det vara bra för?

jag börjar redan klockan sex på morgonen. det innebär att jag får gå den första timman i totalt mörker. med hjälp av min ficklampa. den som jag för övrigt hittade i skogen förra gången jag vandrade el camino. jag fann den i en skogsdunge, långt bort ifrån leden, just när jag behövde den. förstås.

kanske är det för att det regnar precis hela dagen som jag inte vill sluta gå. det är en märklig känsla det där att gå med huvudet inneslutet i en regnkapuschong. det är nästan som att sitta i ett litet hus och lyssna till regnets smattrande på taket... man lever helt i sin egen värld.

vätan kryper upp längs benen. och jag går bara på. går och går.

jag kommer till portomarin. går över den långa bron. men går inte upp för den gamla trappan den här gången utan går runt för att komma upp i staden.

så här glad var jag
när jag tog igen mig
i solen på trappan upp
till portomarin 2006.

jag går till posten i stan. plockar ur allt ur rycksäcken som jag absolut inte behöver. det blir schampo, balsam, hårborste, 0ch faktiskt ficklampa, hudkräm, tvättmedel. jag behåller en liten tvålbit som får tjäna som alltiallo. jag gör iordning en liten kartong och skickar hem den till sverige. jag är trött på att bära omkring saker. den här gången trodde jag att jag bara tagit med mig det allra nödvändigaste, men men.

innan jag lämnar stan inhandlar jag ett gäng chokladkakor, lite yoghurt, bröd och juice. och stannar sedan längs vägen och inmundigar dessa delikatesser.

ja. sedan fortsätter jag och gå och gå. som en annan forrest gump. jag borde ha stannat i hospital da cruz, där är det trevligt och bra, men någonting driver mig att gå mer än tio kilometer till. jag vet inte vad det är. jag möter nästan inte en enda människa på hela dagen. det gjorde jag faktiskt inte igår heller.

när jag framåt kvällen närmar mig palais de rei stannar några cyklister mig och frågar hur jag mår. de påstår att jag raglar fram. okej okej, det är väl dags att stanna då.

jag stapplar in på det moderna härbärget alldeles innan man kommer in i stadskärnan till palais de rey. sovsalarna här tar nästan fyrtio personer. jag öppnar dörren till en av salarna. och får en chock. på varenda säng sitter det en spansk skolunge. jag går ut till receptionen igen och undrar hur långt det är till nästa ställe. jag blir avrådd att gå vidare. det är skolklasser överallt just nu.

folk har spänt upp linor mellan sina sängar. här hänger blöta kläder och skor i parti och minut. ljudnivån är hög. doften är inte den bästa. och jag behöver mat. tyvärr blir jag tvungen att ge mig ut i regnet igen. hundrafemtio meter måste jag gå för att komma till en restaruang. det känns oövervinnerligt. men jag klarar det.

tillbaka på härbärget vrider jag ur mina kläder och tömmer mina boots på vatten. det finns ingenstans att hänga dem. alla element och alla tvättlinor är upptagna. jag kryper ner i min sovsäck i den sista underslafen, sticker proppar i öronen, och somnar som den slagna hjälte jag är.

dag 9 - 29 km; palais de rei - arzua

jag kostar på mig att ta sovmorgon. i ärlighetens namn ska sägas att jag är väldigt tveksam till hur det ska gå att vandra idag efter det jag utsatte min stackars kropp för igår. men men. jag drar på mig mina dyngblöta kängor efter att ha virat in fötterna i toalettpapper. där jag sedan intar min frukost har detta vita papper smulats ner till ett pulver och jag skäms lite över den oreda jag ställer till med. kaféinnehavaren är dock vänlig. efter att hon har sopat upp efter mig, erbjuder hon mig tidningspapper att vira runt fötterna. detta hjälper och snart är jag relativt torr igen.

    

idag har det klarnat upp och jag kan njuta av naturen igen. igår gick jag ju bara där i min huva och tittade ner på mina fötter. kilometer efter kilometer.

en bit utanför palais de rey förstår jag varför jag gick så långt igår. jag letade förmodligen omedvetet efter det ställe jag gick förbi förra gången och som jag hade velat bo på nu, ponte campana. jag hade nog trott att detta ställe skulle ligga långt innan palais de rey, och så låg det efter. jaja. nästa gång kanske. dessutom har det inte öppnat för säsongen än.

i ribadiso de baxio funderar jag på att stanna. härbärget här ligger vackert vid vattnet. men, jag ser skolklasser och vandrar vidare.

kvart över fem kliver jag över tröskeln till det gamla vackra härbärget i arzua. eller rättare sagt blir indragen av en framsträckt hand. som tillhör john som jag stötte på en av mina första dagar på leden. john har gått ända ifrån belgien! för åttonde gången! han går till santiago, tar in på bästa hotellet där i tre nätter, och går sedan tillbaka hem igen. att han har fru och sex barn hemma kanske hör till saken...

jag hittar mig en fin säng med utsikt över den vackra lilla stadens torg. jag går ut och köper lite goda ostar, bröd och frukt för att äta på rummet. och så kommer jag tillbaka och möts av skolklasser. igen!

föreståndaren känner tydligen medlidande med oss pilgrimer som gått långt. hon öppnar en oanvänd sal och låter oss sova där. där ligger jag sedan och lyssnar en stund på johns snarkningar innan jag sätter in propparna och somnar.

dag 10 - 35 km; arzua - monte do gozo

den tionde dagen hade jag ursprungligen räknat med att vara framme vid mitt mål. men då hade jag förstås räknat med att mina fötter skulle vara lika fläckfria som de var förra gången.

idag går jag egentligen också alldeles för långt. jag är under vägs i elva timmar. jag kunde kanske ha nöjt mig med att gå till arca, men dit är det bara tjugotvå kilometer och det kändes lite kort. tiden börjar krympa nu.

jag bestämmer mig för att gå till härbärget i lavacolla och övernatta där. innan jag kommer dit passerar jag santiagos flygplats. en märklig känsla. jag blir tårögd när jag tänker på att jag nästan är framme och på hur hårt det varit den här gången. tårarna är dock även glädjetårar. det är en underbar känsla att närma sig santiago!

efter flygplatsen kommer jag upp till rondellen där jag stöter på den första santiagomarkeringen. med sprucken röst skriker jag, viva santiago! viva el camino! viva la vida!

när jag kommer fram till lavacolla råkar jag ut för det fenomen jag nu stött på ganska ofta, härbärget har inte öppnat för säsongen ännu. och här tar jag slut.

jag linkar in på första bästa kafé och sparkar av mig kängerna innan jag beställer en varm choklad. jag får syn på skylten som säger att man inte får ta av sig skorna, försent.

mina fötter skriker i uppror. men jag måste ju fortsätta. jag haltar fram längs vägen när jag möter john. han är i prima form och tänker gå in till santiago ikväll. vill jag möjligtvis flytta in på finhotellet med honom? gubbe!

jag vill inte anlända till santiago i det skick jag är i just nu. jag minns hur det vara förra gången. hur stort det var att komma in i stan. in i katedralen. jag vill gärna uppleva det igen. utvilad. jag får försöka ta mig till monte do gozo och övernatta där. fem kilometer till bara. snälla!

förra gången jag gick här hann jag inte stanna och titta på det storslagna monumentet på kullen ovanför monte do gozo eftersom jag hade bråttom ner till santiago och högmässan där. nu har jag tid, fast kanske inte ork.

jag snubblar bildligt talat in på det stora mastodonthärbärget i monte do gozo. jag checkar in i fräscht rum för åtta. tre damer är vi som ska sova här. de andra kommer från den portugisiska leden. de är från brasilien.

jag går in i duschområdet. och blir sittande på en bänk, en meter från själva duschkabinen. i kanske en hel timma. jag är så slut. men så glad. jag är ju snart framme!

dag 11 - 5 km; monte do gozo- santiago de compostela

så är den stora dagen inne då jag äntligen ska få komma fram till santiago. när klockan står på sex smyger jag mig ut i natten. jag vill ha gott om tid på mig denna underbara morgon. jag vill gå i sakta mak på slingriga vägar fram till den gamla stadsdelen och katedralen.

jag njuter av fåglarnas morgonsång. jag hälsar solen där den sakta kommer krypande upp över horisonten. jag är på ett strålande humör. jag mår bra igen. det tycks som om mina stackars fötter alltid kommer igen efter en god natts sömn.

vid infarten till det urbana santiago, i stadsdelen san lázaro, stannar jag till vid puerto del peregrino för att beundra monumentet över pilgrimer som gått här före mig. den heliga birgitta till exempel.

pilgrimsvandringen till sankt jakobs grav var hennes första. det var på väg hem från den här staden hon fick sin första uppenbarelse, den som gjorde att hon bestämde sig för att grunda vadstena kloster. jojo, går man fram och tillbaka ända från sverige är det nog inte så konstigt att man får så storvulna planer. jag bugar mig nu inför birgitta. hon var en hero den kvinnan. inte tu tal om annat.

även den här gången förvånas jag över att det faktiskt är så lång väg man måste gå inne i själva staden innan man kommer fram till den historiska delen där katedralen ligger. men, men, ett gathörn till, och jag är frammeeeee!

klockan har bara hunnit bli halv åtta. jag går in i den älskade katedralen. ja, jag säger så för jag har ofta längtat hit sedan jag hade den där fantastiska upplevelsen när jag kom in hit första gången.

jag stannar i katedralen hela förmiddagen. det känns som vore jag äntligen hemma. jag sitter mig igenom två och en halv mässor. mellan dessa går jag till pilgrimsbyrån för att få mitt diplom och för att rapportera att jag anlänt.

detta sista innebär att prästen under högmässan läser upp att en svenska som startade i leon kommit fram till santigao de compostela. jag är djupt rörd.

i kön för att ta nattvarden känner jag igen en kvinna som låg i en av sängarna bredvid min på ett härbärge längs vägen. hon är nu insvept i den brasilianska flaggan. tårarna strömmar ner för hennes kinder.

på eftermiddagen tar jag in på ett litet hotell vid det mysiga lilla torget i närheten av katedralen. jag får ett rum på översta våningen med en säng som står vänd mot balkongen. här kan jag ligga och se på himlen. men, först ska jag ta ett bad. jag har nämligen ett badkar!

på kvällen går jag och ställer mig i kön till restaurangen på lyxhotellet dos reis católicos, världens äldsta hotell.

ja restaurang och restaurang. saken är den att när några katolska munkar med hjälp av ferdinand och isabella grundade hotellet 1499, var det för att man skulle husera pilgrimer som vandrat till santiago här. när byggnaden senare gjordes om till att bli en s k parador, ett statligt drivet hotell inrymt i en kulturhistorisk byggnad, var man tvungen att behålla dekretet om att ta hand om pilgrimer. detta är alltså orsaken till att  man varje dag bjuder ett visst antal pilgrimer på frukost, lunch eller middag i en matsal i anslutning till restaurangens kök.

jag har tur när jag kommer till kön. det är nio personer framför mig. man tar emot exakt tio personer. jag får dela en underbar middag med några glada ungdomar från valencia. en mycket fin avslutning på en fantastisk, om är ansträngande, vandring.

• Kommentarer(0)http://blogg.compostela.se/#post1
• Share

jag vet inte om det är för att staden är så stor som obamafebern inte märks lika väl i new york som i wahington dc. det är ju trots allt lite skillnad på 600 000 invånare och åtta miljoner.

men det kan också bero på att två andra stora händelser tar fokus ifrån allt annat just de dagar jag är i stan.

intrepid, det gamla hangarfartyget som invigdes 1943 och som hängde med ända till nine-eleven 2001, ska återinvigas som museum. av självaste presidenten. busch än så länge alltså. nästan hela vår stadsdel, upper hell's kitchen, är avstängd.

än en gång befinner jag mig cirka fem kvarter ifrån händelsernas centrum. hade det nu varit den kommande presidenten som skulle invigt det där gamla krigsfartyget hade jag absolut gått dit, när jag nu missade honom i washington. men busch? no way. det ska faktiskt bli skönt att slippa presidenter i cowbowboots. jag menar, nästan varenda president i modern tid har ju kommit ifrån södern, ronald reagan undantaget, men den karln var ju cowboy inpersonated... 

faktum är att jag går och tittar på intrepid dagen efter invigningen. när jag nu ändå är så nära och när jag nu ändå fått en fribiljett. och det är faktiskt riktigt intressant. jag får provsitta en gammal ambulanshelikopter typ den man hade i m*a*s*h. jag får försöka navigera hela fartyget tillsammans med en styrman, i en simulator förstås, och lite annat smått och gott. och jag åker hiss upp till däck där olika slags bombplan står parkerade. de äldre har stora bomber ombord, de nyare små missiler. det är kusligt när man tänker på alla de människor som förmodligen dödats med hjälp av de där planen.

det vackraste planet här uppe är ett spionplan helt i svart. detta superhemliga a-12 blackbirdplan är ett av historiens två snabbaste. det andra, concorde, finns också på museet och kan beskådas inifrån. det var just detta passagerarplan som 1996 satte världsrekord när det flög mellan new york och london på två timmar, femtiotvå minuter and femtionio sekunder.

nu är ju concordesagan all sedan 2003. själv hann jag inte flyga med dem, om jag nu skulle blivit erbjuden det, vill säga. men jag kommer ihåg att jag en vinter på barbados brukade sitta på en balkong och se när det smäckra planet flög in på lördagseftermiddagarna. det var en vacker syn. jag hade dessutom en väska från flygbolaget. en som jag fick av en vän som faktiskt flög concorde då och då. så det så. 

det som imponerar mig allra mest uppe på däck på intrepid är start- och landningsbanan. hur i jesu namn klarar flygplanen av en sådan kort sträcka? 

den andra stora händelsen i staden är veteran's day. detta betyder att femte avenyn i princip är igenbommad. folk har kommit ut i tusental för att lufta sina medaljer och gamla uniformer. även många ungdomar marscherar runt. då dessa ju orimligen kan kallas veteraner, måste det hela tyda på att man helt enkelt tar tillfället iakt att marschera i största allmänhet. och vifta lite med flaggan. patriotism i kubik alltså.

kanske vill man visa att man är stolt över sin demokrati. amerikas förenta stater bildades ju en gång för människor som ville leva i frihet, utan tvång från kyrkor och överhet, utan tvång till militärplikt och så vidare. vem som ville fick strutta runt på gatorna i hatt, som ulrika i vättergöl till exempel. många är ju de amerikaner som har förfäder som flydde hit från förtryck och fattigdom.

och så kommer vi då tillbaka till obama.

hur man än vänder och vrider på det tycks denne man ha blivit en symbol för människor vars förfäder var slavar. och dessa, slavarna alltså, kom ju knappast till det här landet frivilligt...

det måste kännas stort för en gammal slavättling att det nu blivit dags för den första svarta familjen att flytta in i vita huset. visst är det helt fantastiskt och nästan otroligt med tanke på att det inte är mer än drygt fyrtio år sedan rassegregation förbjöds genom 'the civil rights act'.

eftersom obama-febern rasar vilt i i alla fall min kropp, måste jag ge mig ut på jakt efter något som kan stilla min hunger. jag går nästan hela broadway upp från södra manhattan tills jag kommer till mitt hotell på femtionde gatan. jag hittar inte en enda obamatee-shirt! men men. allt har väl gått så fort att souvenirbutikerna inte hunnit med. de säljer fortfarande 'i love new york' och john lennon. men vänta bara.

harlem. det är klart att jag måste åka till harlem. där om inte annorstädes, torde det ju finnas lite obama-vänner.

sagt och gjort. jag tar tunnelbanan upp. och slås som vanligt av hur annorlunda det är idag jämfört med när jag kom upp här de första gångerna på tidigt åttiotal. jag kommer ihåg att jag så fort jag gick ut ur tunnelbanevagnen blev tillsagd att åka söderut igen. det här var inte en plats för en ensam vit kvinna att vandra runt på. en annan gång åkte jag turistbuss hit upp. man kastade sten på den bussen och jag minns att jag tänkte att man gjorde det med all rätt. vad skulle vi åka runt och glo på deras elände för?

den här gången möts jag av glada leenden så fort jag kommer ut genom spärrarna. tre personer samtidigt stäcker fram 'the black star news' med obama på hela förstasidan. jag tar emot alla tre och tänker att det där borde de ha gjort pengar på. jag skulle gladeligen ha betalat en dollartia per tidning.

'we loves that you come here', säger den ene mannen med ett brett leende. av dialekten att döma misstänker jag att han har sitt ursprung i västindien. 

jag vandrar runt lite i kvarteren runt korsningen lennox och hundratjugofemte gatan. och hittar förstås flera obamateeshirt i olika stånd längs gatorna.

 

the apollo theater ligger i den här korsningen. jag tänker på hur det var när den här klubben tillsammans med cotton club drog vita en masse till harlem för att de skulle få se svarta stjärnor uppträda. det var billie holliday, ella fitzgerald, louis armstrong, count basie, bessie smith, nat king cole och alla de andra stora som stod på scenen. publiken var genomgående vit. svarta fick inte komma in förrän den där lagen 1964 förbjöd segregationen.

att dela upp folk i raser, det vill säga,  svart, vit eller asiat, lever i viss mån fortfarande kvar. när man till exempel ska skrivas in på ett sjukhus måste man kryssa för vilken ras man tillhör. det sägs att tiger woods brukade kryssa för alla tre. när han blev reprimanderad över detta, svarade han att han varken ville förneka sin asiatiska mor, sin svarta far eller sin vita farfar, eller farmor, eller hur det nu var. kanske, kanske försvinner det här otyget med uppdelning av raser när landet nu får en multikulturell president.

bill clinton har haft kontor på 125 west sedan han lämnade ovala rummet i vita huset. h&m har en jättestor butik på gatan, mcdonald's finns förstås. tiderna har förändrats. 'the times they are a changing'. dylan sjöng om det där redan på tidigt sextiotal. ungefär samtidigt som dr martin luther king hade sin dröm.

i have a dream

i have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: "we hold these truths to be self-evident: that all men are created equal."

...

i have a dream that my four children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.

...

when we let freedom ring, when we let it ring from every village and every hamlet, from every state and every city, we will be able to speed up that day when all of god's children, black men and white men, jews and gentiles, protestants and catholics, will be able to join hands and sing in the words of the old negro spiritual, "free at last! free at last! thank god almighty, we are free at last!"

jag är i obama-land. och här råder fullkomlig obama-feber.

 

inte enda landet i världen där det gör det. i den lilla byn kisumu i västra kenya som barrack obamas familj på fädernet kommer ifrån, har det sedan tisdagens president-val fram till lördag eftermiddag fötts 43 barn som fått namnen barrack obama och michelle obama.

kenya gör definitivt anspråk på den man som snart ska tillträda världens mäktigaste post eftersom han är sprungen ur landet. i united states of america ska man få sin första svarta president. det är det viktigaste för många av de svarta människor jag talar med här i washington dc, staden vars svarta medborgare utgör sextiofem procent av de totalt 600 000 invånarna. 'en man av vårt folk', säger man. och då tänker man inte på att barrack obama inte alls har samma bakgrund som de flesta andra svarta i landet. han är inte slavättling och han är uppväxt i en vit miljö hos sina vita morföräldrar.

folk går runt och yrar av lycka på gatorna här i huvudstaden. alla svarta man talar med får något lyriskt i blicken bara man nämner ordet obama. det är som om messias äntligen kommit till amerika, och jorden med för den delen.

när jag gick runt på arlingtonkyrkogården häromdagen, mötte jag en grupp från kongo som alla bar t-shirts och kepsar med tryck på. jag försökte skoja och fråga om jag kunde få köpa en av kepsarna. ingen förstod vad jag sa, men när jag pekade på namnet på kepsen och sedan pekade på mig själv, hittade vi varann. tummarna upp, största smilen och så ett unisont: 'obama, obama. obama!'

i söndags var jag i en metodistkyrka i den lilla kuststaden annapolis. jag var den enda vita personen i lokalen. prästen sa så här: 'i wont tell you who i voted for this past tuesday, but i can tell you this much. his mother was white and his name means 'i've been blessed'. i am here to tell you that this is exactly what happened to me that tuesday. i as a black man was blessed! we as a black people have been blessed! you all have been blessed! hallelujah, can i get a witness! i feel like dancing, i feel like dancing!'

hela församlingen reste sig upp i bänkraderna och började dansa och klappa i händerna när prästen helt spontant, hastigt och lustigt, rimmade ihop en sång med en enda textrad, 'i have been blessed'. sedan fortsatte gudstjänsten med en salig blandning av obama och jesus. jämförelser gjordes och likheter drogs upp. båda var söner till 'singel mothers'. båda hade fäder som var 'carpenters'. inte bara var josef en duktig snickare, han tillverkade precis som barrack obama senior, en utomordentligt fantastisk son.

igår kväll var jag på washington dc's otroligt vackra gamla järnvägsstation, union station. i varenda skyltfönster i butikerna ovanför tågterminalen, skyltas det med diverse obama-objekt. det är klippdockor av honom i naturlig storlek, det är kepsar, mössor, t-shirts, knappar att sätta på jackan, inramade foton, vykort, you name it. t-shirtsen kostar femton dollar styck. den allra populäraste, en med snyggaste bilden av barrack och med texten HOPE, är nästan slut på lagret och betingar därför det facila priset av tjugofem dollar. daltons stora bokhandel har ett helt bord med obama-böcker, både hans egna två och en massa nyutgivna bilderböcker. michelle och barrack lever ju den sanna amerikanska drömmen. allt är möjligt!

slut tog också de stora tidningsdrakarnas dageneftervaletreportage med stor bild av obama på första sidan. new york times, washington post, los angeles times, usa today, alla sålde slut i onsdags. några av dem har i flera dagar nu tryckt upp extrabilagor som går åt som smör i solen. det här är något att spara till eftervärlden. man kommer dessutom förmodligen att kunna göra sig en rejäl hacka om man så småningom vill lägga ut tidningen till försäljning på någon auktionssite.

alla hotell i washington dc är blockade inför invigningen av den nye presidenten den tjugonde januari nästa år. ska man få tag på det enklaste rum inför den dagen får man räkna med att hosta upp allra allra minst cirka ett tusen dollar. om det överhuvudtaget finns några rum att tillgå. vill man sedan vara med på på själva invigningen som alltid sker vid trappan nedanför capitolium (med utsikt över 'the mall' bort mot washington memorial), säljs just nu på svarta börsen biljetter till ett pris av 40 000 dollar! dessa biljetter är egentligen gratis och delas ut till bland andra de som har sin arbetsplats i capitolium, det vill säga senaten och representanthusets medlemmar och deras anhöriga.

 
det är här usas fyrtiofjärde
president ska sväras in
tjugonde januari.

jag pratar med rätt mycket folk under mina dagar i washington. jag är verkligt nyfiken på hur man upplever det här historiska med att landet ska få sin första svarta president. jag ser den svarte tidigare presidentkandidaten jesse jacksons tårar under obamas fantastiska tal på valnatten, framför mig. av mina små intervjuer med folket i stan förstår att jackson inte var ensam om att fälla tårar den där historiska tisdagskvällen/natten.

just nu är ju inte den bästa tiden i världen att få till en förändring i vilket land det vara månde. jag försöker påpeka det när jag pratar med folk. man verkar inte vara så bekymrad. det löser sig. man kommer att ge sitt fulla stöd till president obama i vilket fall som helst. 'change will come.' om inte den här mandatperioden, så nästa.

   
världens hyllning till obama utanför lincoln
memorial, på den plats dr martin luther king höll
sitt tal: i have a dream. nu har den drömmen
kanske besannats...

det känns faktiskt stort att få vistas i obama-land just den här veckan. att få andas samma luft som barrack. bara en sån sak. just nu i skrivande stund lär han sitta ner med george w i ovala rummet i vita huset, fem kvarter ifrån mitt hotell. med tusentals människor väntande utanför för att få en glimt av honom. barrack alltså. knappast george w. och så michelle förstås. hon som ska bli rikets first lady och som kommer att få mandat att sätta sin prägel på vita huset. hon lär få 100 000 dollar till sitt förfogande för att kunna göra de förändringar hon vill.

här ska de bo, michelle,
barack, sasha och malia

den här eftermiddagen står geroge w och laura som värdpar för michelle och barrack när de ska visas runt i sitt blivande hem. george lär vara en kille som inte hakar upp sig på sånt som sagts och gjorts. och det är nog tur det för barrack, med tanke på vad han skrivit i sin bok om sina tidigare möten med bush. och med tanke på vad han sa i ett av sina valtal tidigare i år, 'the world is going to breathe a sigh of relief when george bush steps down.'

det var allt från obama-land för den här gången. jag återkommer nog från the big apple om några dagar när jag fått ta pulsen på folk där för att se om de också smittats av obama-feber.

precis som jag tror att jag själv har gjort.
 

vi säger så.

vänliga hälsningar,

obama-mama.

finns det förstås en hel del att göra. kryssningen varar bara i en vecka och efter en dag till havs efter att vi lämnat hemmahamnen i miami, är det stopp varje dag. man borde alltså åka ett varv till för att kunna hinna med allt som bjuds ombord.

det finns till exempel bubbelpooler som hänger ut över båten. det är en rätt häftig upplevelse att ligga i det där varma vattnet och ha det stora havet med alla dess farligheter alldeles inunder sig. det finns en golfsimulator. det finns en klättervägg ifrån vars topp man har en fantastisk utsikt. det finns en konstgjord våg som man kan brädsurfa på. och det finns en skridskobana.

vi som är uppväxta i den kalla nord har ju oftast lärt oss skridskokonsten redan som små, vi kunde åka baklänges, göra åttor, och kanske spelade vi lite ishockey emellanåt. många av oss slutade sedan åka när vi blev vuxna.

bara tanken på att kunna åka skridsko ombord på en båt i västindien är så absurd att jag bara var tvungen att testa det första gången jag åkte med freedom of the seas för några år sedan. 

själv hade jag inte åkt sedan jag var i lägre tonåren. nu var det så roligt att jag när jag kom hem bara var tvungen att fortsätta åka. jag investerade i ett par rör och åkte i vasaparken som just den vintern fick sin konstfrusna bana. först försökte jag åka på ett par hockeyrör eftersom jag fått för mig att tekniken borde påminna om den man använder när man åker inlines. jag fuskade lite i det där när jag bodde i south beach. icke sa nicke. jag kunde överhuvudtaget inte komma igång, jag fick ingen fart alls. jag gick tillbaka till affären och införskaffade i stället ett par hederliga vita tjejskridsko med taggar på, som för övrigt såg exakt lika dana ut som de jag hade när jag var liten. och då gick det galant. swisch iväg bara.

andra aktiviteter ombord är till exempel pilates-, yoga- och strechingpass i gympasalen, man kan skaffa sig en personlig tränare, och man kan slita sig trött på alla hundratals redskap som finns i den stora work-outsalen. allra längst fram i fören finns löparband. det känns som kunde man gå på vatten att stå på ett sådant. för en friluftstyp som mig finns en utomhusbana högst upp på båten, där man kan gå eller springa. fem varv är två kilometer. jag brukar gå mina varv tidigt tidigt på morgonen för att kunna se när solen dyker upp ur havet.

 

tillbaka i miami.


och så swisch ut till flygplatsen. nu blir det stockholm i hela tre dagar innan jag far till obama-land, dvs washington dc.

vi säger så.

jamaica

varje hyttvärd på alla kryssningsfartyg världen över kan konsten att göra fåniga små låtsasdjur i form av vikta handdukar. de där djuren brukar de ställa på ens säng med ens solglasögon på när de kommer in och göra iordning hytten för kvällen. jag brukar försöka undvika problemet genom att sätta upp don't disturb-skylten redan när hytten städats första gången, på förmiddagen.

jag vet inte varför det irriterar mig så med de där små tarvliga låtsasdjuren, men förmodligen har det något att göra med att jag inte vill vara en dussinturist som man kan pracka på vilka lustigheter som helst. jag gillar helt enkelt inte de där inlärda knepen och fraserna. god morning mam. how are you? where are you from? are you enjoying your vaccation? frågor som ställs klockan sex på morgonen när roomservicen man beställde kvällen innan anländer. man öppnar dörren i sömnen och ser knappt människan framför sig. man muttrar något i stil med 'i just woke up', och frågorna fortsätter. serverade till ett påklistrat leende.

jag var sjuk häromdagen. efter ett helt dygn utan mat beställde jag lite roomservice, grönt te och ett par bananer, så kan du räkna ut själv vad det var för fel på mig. 'well, i am a little sick', sa jag när en vänlig kvinna kom med brickan. sorry mam, svarade hon. sekunden efter. how are you today mam? where are you from? have a great day mam. blä.

mitt i det där sjukdygnet var vi i ocho rios på jamaica. jag lyckades trots allt hasa mig ur min sköna säng, verkligen sköna, skönast av alla sängar som inte är mina egna, det är en finsk säng med en underbar bäddmadrass, och gick iland en mycket kort sväng för att köpa en jamaicansk 'ting', världens godaste läsk, gjord på äkta grapefruit.

jag gick genvägen via stranden in till stan. i vanliga fall blir man inte lämnad i fred någonstans på de här turistorterna på jamaica. jag kommer ihåg negrill när vi var där på nittiotalet. unga rastafejks som gled upp vid min sida och frågade 'can you afford a rastamon?'

den här gången måste jag ha sett väldigt risig ut. ingen brydde sig. jag gick in till tanterna på handicraft-marknaden och satte mig ner på en av deras stolar, förmodligen för att få lite medlidande. de bjöd på vatten och en handvifta. vi pratade lite. om deras jobb, inte sålt någonting på hela dagen..., om deras kyrka och dess körer, om jamaicas sunsplash i augusti varje år, om bob marley, 'i am from bobmarleyland', som en av de tandlösa äldre damerna stolt sa. och nu är från usinboltland också...

senare på kvällen, när jag var återställd, kanske var det 'ting' som så snabbt fick mig på fötter igen, mötte jag och språkade med en mormor som reser med sin vuxna tonårdotterdotter. mormor hade också vandrat in ensam till stan och var väldigt irriterad över alla närgångna karlar. några unga män hade viskat 'sexy' till henne. dotterdottern fnissade när mormor berättade.

jag har varit på andra platser på jamaica än de där badorterna där varje turist blir till ett vandrande dollartecken. i kingston till exempel, upplevde jag att jag blev behandlad med respekt. och i blue mountains, där jag minns att luften var sval och skön jämfört med kvalmet i south beach i miami i september, var människorna mycket vänliga.  

i kingston var det nog egentligen ingen som överhuvudtaget pratade med oss. på diskoteken fick vi lov att dansa för oss själva, precis som vi ville. på den fulla stadsbussen, där vi satt längst fram, lastade skolbarnen av sina skolväskor på oss. när de sedan stod i mittgången lutade mot våra stolar, hände det att de lät handen som av misstag glida ner lite försiktigt över våra blonda hår. men, ingen sa något.

apropå det där med att vara blond. när jag bodde på barbados för rätt många år sedan, brukade jag ibland hälsa på vänner som bodde ute på landsbygden. där hände det att ungar som såg min blonda kalufs började gallskrika eftersom de trodde att jag var ett spöke!

vad jag älskar med jamaica är det här med 'ja mon'. kvinnor säger också så till varandra. 'you go in to town tode mon? 'ja mon, me go in to town tode'.

det bästa man kan göra i ocho rios är inte nödvändigtvis att åka till dunn's falls och klättra uppför vatttenfallet, även om det är roligare än vad det låter, det är faktiskt rätt dråpligt att tillsammans med hundratals människor hand i hand ta sig upp för fallen, nej jag skulle hellre rekommendera en tur in i landet, närmare bestämt till the king's birth and laidtorest-place i den lilla byn 'nine mile'.

jag tog en taxi dit en gång, det var ungefär en timmas bilväg från ocho rios. bob marley, ja alltså, jamaica har aldrig haft någon annan kung, föddes i huset som idag är ett museum. gamla gråhåriga rastagubbar guidade runt. när vi kom in i rummet där bob och även hans mor ligger balsamerade i ett slags mausoleum, deklamerade guiden marleytexter som vore de psalmer. det hela kändes överhuvudtaget väldigt religiöst.

senare, när jag kom tillbaka till stan, fick jag av en rastaman veta att man inte brukar dra ut lådan med bob marley i för turister. det finns alltså möjlighet att se den balsamerade bob marley där han ligger i sin låda i ett stort marmorblock, med en gitarr på sin ena sida och en gigantisk joint på den andra. för att kolla trovärdigheten i det där påståendet hade jag egentligen tänkt åka tillbaka till museet idag. men nu blev det ju som det blev. förmodligen på grund av att jag glömde tvätta händerna ordentligt efter mitt morgonbesök i gymmet, innan frukost. sådant straffar sig direkt i skepssvärlden... 

freedom of the seas


  

ja. så var det dags för nästa båt. jag vet knappt hur jag tog mig från bangkok till stockholm, lite blomvattning, och så vidare till miami. men det gick. om än inte så bra. dygnet är helt upp och nedvänt. från singapore, som jag var i natten innan jag flög hem från bangkok, och hit är det tretton timmars tidsskillnad. om det tar en dag för varje timma att ta sig ur en jetlag, ja man säger ju så, då hinner jag komma hem innan allt är i ordning igen...

miami

jag bor på hotell på fyrtioförsta gatan och collins, penthousevåning med utsikt över beachen. inte så illa kanske, men jag har i princip ingen nytta av detta, jag sover mig igenom de två dygn vi är här. i vanliga fall brukar jag ta mig ner till södra soutbeach, till ett hus på andra gatan och collins närmare bestämt, för att hälsa på några gamla gubbar jag känner där.

jag bodde i det där huset i fyra år under nittiotalet. där var en salig blandning av hyresgäster. på ena sidan av vår lilla studio brukade missis steinberg sitta på en stol och läsa högt för sig själv ur toran. hon var nittiofem år gammal och flyttade så småningom ifrån huset efter att ha stämt hyresvärden på sjuttiofemtusen dollar. anledningen till att hon renderades denna enorma summa var att hon skadades efter att ha blivit nedslagen och rånad i grinden som leder till huset. inte nedslagen av någon i huset alltså, men rätten ansåg tydligen att huset inte var välbevakat nog, trots ett högt stängsel runt om. till sin hjälp vid rättegången hade missis steinberg sin driftige sjuttioårige son.   

på vår andra sida hade vi en storfamilj på kanske femton personer som turades om att komma ner till sin lilla studio från new york under vinterhalvåret. ibland var de där alla på en gång. hur de fick plats på de dryga tjugo kvadratmetrarna vet jag inte. familjen var hassidik-judar, männen hade långa lockar som stack fram framför öronen under hatten, de gifta kvinnorna bar alltid peruk. männen bar vita fyrkantiga västar med band nertill under sina mörka kostymer. om de någon gång badade i havet, behöll de västarna, tröjan och långkalsongerna på.

i huset bodde också flera littauer. de var de som bott längst i huset. vi hyrde vår studio av john som ursprungligen kom från villnius. när han var sjuttionio år gammal, skaffade han nästan på en och samma vecka en röd ny sportbil och en flickvän, en tjugofemårig kvinna från hemlandet som han sedan tog med sig till littauen och gjorde till sin hustru, den första någonsin för honom. det är bland annat honom jag brukar hälsa på när jag är i south beach nu för tiden. han är fortfarande gift med den där kvinnan. hennes engelska blir bättre och bättre för varje gång jag ser henne. nu för tiden har hon fått en egen lägenhet i huset. hon är snäll mot john och tar väl hand om honom. det gläder mig.

det var en intressant tid att bo i south beach på nittiotalet. pavarotti höll gratiskonsert på stranden för tiotusentals. prince hade egen klubb i stan, madonna var delägare i en av restauangerna på phillip starck's delano. hon och sylvester stallone bodde grannar över på miami-sidan. madonna, men inte stallone tror jag, kunde ses dansandes på klubbarna i south beach. steve taylor och aerosmith spelade in skivor här och kunde också ses i vimlet. bono och the edge satt och fikade vid bordet bredvid mitt. och donald trump fick inte gå förbi kön till inneklubben för att fransmännen som drev den inte visste vem han var, donald qui? klubben hade bland andra marilyn manson som stamgäst. och så vidare, och så vidare.

hela stan kryllade dessutom av fotomodeller och fotografer. hela modemaffian höll till i south beach på nittiotalet. alla tog för givet att min rumskamrat som var strax över tjugo och en och åttioen, var fotomodell. och jag som är kort och äldre, var förstås fotograf... jaja.

det var också filminspelningar i vartenda gathörn. spelfilmer och videofilmer. efter ett tag brydde man sig inte om att spekulera i vem som kunde finnas innanför den stora silverfärgade mobila logen.

man såg trender födas i south beach. och man såg bilmärken man aldrig sett någon annanstans.

nu för tiden är väl egentligen det där med de nya bilarna det enda intressanta kvar sedan storhetstiden på nittiotalet. för övrigt har south beach fått samma slags trista turism som man har i key west, blommiga shorts och ganska mycket tackytown. tyvärr.

två dygn i south beach. jag sover som sagt. och sedan är det dags att borda världens största fartyg - freedom of the seas, 160 000 ton, 339 meter långt, 56 meter brett. 3800 passagerare och över 2000 i besättningen gör att vi totalt är nästan 6000 människor som ska flyta runt tillsammans. vi ska göra strandhugg på haiti, jamaica, cayman islands och mexico. om en vecka är vi tillbaka i miami. det är i alla fall så det är tänkt. 

vi säger så, skål - i fruitpunch