piaki i världen

WADI RUM



de som är tvunga att gå upp mitt i natten för att kasta vatten i öknen i wadi rum, får sin belöning när de får se en himmel täckt av stjärnor. själv ligger jag kvar under mina sex filtar, fullt påklädd och i fosterställning och tittar upp genom en liten glugg i tältduken. hela gluggen är fylld av stjärnor.jag vet att jag inte borde missa ett sådant här tillfälle, men ligger envist kvar och erinrar mig i stället en annnan stjärnfylld natt i en annan öken och tänker att upplevelsen är ny bara en gång.

mr dessert ordnade resor som gick långt in i öknen från staden jailsalmer i västra rajasthan i indien. första sträckan gick med jeep, andra med kamel. vi kom så långt bort från allt artificiellt ljus att vi när vi gick och la oss på de bäddar man bäddat direkt på sanden, kunde se hela himlavalvet täckt med stjärnor. men först, innan det blev dags att krypa till kojs, satt vi vid lägerelden och hörde mr desserts berättelse.

mannen bar turban och hade yvig mustach och blå ögon, en lite ovanlig syn i den här delen av världen. detta måtte även de turister som fotograferade mr dessert på den tiden han körde lastbil och inte hette mr dessert, ha tyckt. de tog bilden av den tjusige turbanklädde mannen och sålde den till ett känt cigarett-märke och på så sätt blev vår vän typ  "marlboro-mannen" i indien. hans vackra ansikte lyste på affischer i hela landet, honom själv helt ovetandes.

så småningom uppdagades det hela även i staden jailsalmer och hans vänner proppsade på att han åtminstone skulle dra nytta av sitt nya kändisskap, speciellt eftersom han aldrig fick något arvode vare sig från fotograferna eller cigarett-märket. det var på så sätt mr dessert-travels ut till öknen startades. tilläggas ska att titeln mr dessert kom ifrån en skönhetstävling för män som vår man lär ha vunnit åtskilliga gånger. anmärkningsvärt är också att mr dessert aldrig någonsin rökt!

det är inte mången blund jag får i ögonen denna svinkalla natt i den jordanska öknen. på vägen hit ifrån amman snöade det och det var väl tveksamt om tältäventyret i öknen verkligen skulle bli av. på natten fantiserar jag om hur det skulle ha varit att ta in på hotell i stället, hur underbart det hade varit med ett hett bad. jag fryser så jag hackar tänder. så här kallt har jag inte haft det sedan jag övernattade i ett ouppvärmt stenhus längs pilgrimsleden till santiago förra påsken.

så fort jag anar det första morgonljustet lastar jag av mig mitt berg av filtar och lämnar tältet.



jag tar sikte på berget bakom raden av tält och börjar klättringen upp. just som jag kommer till toppen bryter solen fram och jag vet att detta är min belöning. snart färgas världen i de ljuvligaste färger. och jag får den där känslan av att det bara finns jag i hela värdlen. jag, himlen, bergen och sanden.

för två dagar sedan låg jag och flöt i döda havet. idag i amman snöade det. turen till de gamla umayyad-borgarna ute i öknen hängde löst. men det gick bra. ja faktiskt sken solen mest hela tiden när vi  väl kom iväg. man ska ha tur med vädret när man är ute på resa. så är det.

de är fantastiska de där gamla ökenborgarna. qasr al kharana till exempel ligger mitt i öknen och ser ut som hade den släppts rakt ner från himlen. kanske var det här ett härbärge för karanvanresenärer på väg från damaskus till medina när det begav sig då på sjuhundratalet när amayyadkaliferna härskade i det relativt nya arabriket som man tog över efter en lång räcka av främmande makter som perser, greker, romare och bysantiner.

qasr al amra, det lilla palatset, verkligen pyttelilla, finns idag med på unescos världsarvslista. denna borg fungerade förmodligen som ett lyxjaktslott och badkomplex med ett väldigt finurligt uppvärmnings-system. det är ett under att de erotiska freskerna på väggarna klarade sig undan den stora bildcensurens tid. det var kanske de onda andarna, djinnerna, som skrämde iväg sensurherrarna. eller också brydde sig amayyadhärskarna inte. de var ju fortfarande beduiner i hjärtat och var väl mest intresserade av att slottet låg i deras älskade öken.

qasr al azrak kallas den blå oasen. byggnaden ser faktiskt blå ut där den står, gjord i basaltsten. den ligger vid den enda oasen i den östra delen av arabiska öknen. här satt lawrence av arabien en iskall vinter, 1917, och skissade på hur han skulle hjälpa araberna att sparka ut turkarna ur landet.

i sin bok vishetens sju pelare beskriver han hur det gick till när han och hans mannar kom fram till borgen och installerade sig i de svinkalla rummen. och hur svårt det var att stänga huvudporten om kvällarna. den var, och är för den delen, gjord av ett stort, tjockt granitblock. 

                            

the bosslady. det är jag det här i afrika. det är så de kallar mig när jag är ute och promenerar längs stranden. hello bosslady. how are you today?

de känner igen mig nu och jag slipper allt det där "where are you from what's your name" och så vidare. nu vet de att jag har afrikansk familj här. att min skandinaviska familj är ingift i den store fotbollkungens familj. han som var den förste mannen ifrån det här landet att spela professionell fotboll i europa. han som när han flyttade tillbaka hit fick en hög post inom guvernementet för att han var så känd utomlands. det är hans lillebror som är gift med min brorsdotter och med henne har de där sötaste barnen i världen, de som i sina ådror har blod från mina anförvanter. okej.

så fort jag kom hit skulle jag förstås presenteras för den stora afrikanska familjen. auntie is in town. hur ser hon ut?

vi satte oss i familjens stora fina bil för att åka den knappa kilometern till familjens nya fina hus, ett stenkast ifrån håletiväggen där de sju syskonen växte upp.

vi glider sakta in på smågatorna mitt i huvudstaden. känslan är lantlig. vi parerar fotgängare på väg till moskén, getter och barn som spelar boll eller hoppar någon slags hage.

alla tycks känna fotbollsspelarens lillebror, min ingifte nevö, som tydligen också var en duktig "fotballer" innan han blev skadad och åkte iväg till europa där han så småningom träffade den där vackra kvinnan med hud vit som alabaster. nu hälsar alla på honom i hans hemkvarter. vill prata med honom. vill vara en i gänget runt honom.

jag frågar honom om han inte känner sig som en kung när han kommer på besök så här i sitt hemland. jag tror att jag själv skulle gjort det. men nej, i de banorna har han aldrig tänkt.

på långt håll ser vi den afrikanska familjen stå uppradad för välkomnandet. uppklädda. uppsträckta. nyfikna på den här fastern som är jag. welcome to africa. you are home now. värmen strålar mot mig. framsträckta händer. kritvita leenden. mest utmärkande är tre vackra kvinnor klädda i afrikanska dräkter. det är systern. och det är broderns två fruar. de omfamnar mig och kysser mig fyra gånger vardera på kinderna. jag räknar så att jag ska komma ihåg till nästa gång. man vill ju flyta in.

till min ära har man bjudit in traktens alla barn för att dansa för mig. bomboxen står på högsta volym. jag förundras över stilen. förundras över att även de minsta kan de där rörelserna. att de drar upp linnet till hakan och visar magen, dansar som magdanserskor.

jag ska bjudas på mitt första västafrikanska mål. man har lagat mat hela dagen. till ett helt kompani ser det ut som. det är tydligen så. när det är fest ska hela familjen bjudas in. och som det verkar, hela gatan.

huset som lillebror köpt till sin syster och hennes barn är stort och modernt. på övervåningen var det meningen att han själv skulle bo med sin lilla familj, men frun tycker att det är bekvämare att bo på hotell där barnen kan bada i poolen. och kanske det också är lugnare så. det är väldigt högljutt och livligt här på gatan. och barnen leker tuffare än våra barn är vana vid.

det stora huset, störst på gatan, har flera badrum. med rinnande vatten och badkar. men köket, det är tomt. maten lagas på öppen eld på bakgården. och kylskåpet, det står i matsalen. ute på bakgården sitter ett dussintal kvinnor med sina småttingar. man skalar potatis, kokar kyckling, grillar fisk.

när det blir dags att äta visas vi in i matsalen där det är dukat för... bara oss. lillebror och hans skandinaviska familj. dukat med finporslin och en cokacola med sugrör framför varje tallrik. vi serveras av den rikliga maten av lillebrors syster och syskonbarn. och så stängs dörren. och vi lämnas åt oss själva tills måltiden är över.

to be continued...