idoler
vilken tur att beatles kom! och tages. och françoise hardy.
innan det här hände och innan jag började bläddra bland min mosters skivor, hade jag olle björklund och lars lind som idoler. det är sant. jag hade urklipp av dem ovanför min säng på landet.
har alla idoler när de är tonåringar? jag vet inte. för mig känns, och kändes det, som en fullkomlig nödvändighet. hur ska man annars veta vem man vill vara och hur man ska se ut?
jag kan säga så här. så som françoise hardy såg ut 1964 när jag såg den allra första bilden av henne, ser fortfarande mitt ideal ut. så här klär jag mig helst fortfarande. i jeans, boots, skinnjacka. och i gitarr. alltså, helst. man ska ju vara vuxen ibland också.
den jag helst ville vara av beatleskillarna, var george harrison. det ville min bror också. vi gillade hans look. jag hade en person i varje popgrupp som jag gillade mest. på sextiotalet fanns det ju i princip bara killgrupper. därför gick jag genom nästan hela min tonårsperiod och såg ut som en kille. lyckan var stor när en ny lärare i skolan en gång faktiskt tog mig för kille med långt hår.
jag satte en kastrull på huvudet och klippte mig efter den. sedan såg jag ut som de flesta modskillar. att jag konfirmerades i den där vevan är väl lite synd egentligen. inte så mycket för min del som för min stackars mormors. i normala fall ville hon alltid ha förstoringar av alla viktiga bilder som togs. visst blev jag fotograferad. men någon förstoring blev det inte. man såg ju inte ögonen på mig.
ja apropå året jag konfirmerades, och lite också apropå att filmen ola och julia gick på teve här om eftermiddagen. där jag växte upp konfirmerades man i två dagar. alltid under pingsten. just den där pingstafton skulle ola & janglers uppträda i folkets park. mina kompisar och jag fick inte gå dit. vi skulle vara hemma i respektive hem och koncentrera oss på vår konfirmation. gjorde vi det? no. i alla fall inte agneta och jag. vi smög oss hemifrån och fick inte bara se ola uppträda, vi var backstage och snackade med bandet också. och berättade att vi var mitt i konfirmation så att säga. försigkomna femtonåringar vill jag lova.
ola var förstås sötast i ola & the janglers. och stefan ringbom i mascots. brian jones i rolling stones. och tommy wåhlberg i shanes. jag glömmer aldrig den sommaren jag gick runt och försökte blinka så långsamt som möjligt, så som jag sett tommy göra i vår folkpark.
men alltså, den som var allra, allra sötast var tommy blom i tages.
det fanns ingen som kunde mäta sig med honom. jag kommer ihåg när barbro och jag liftade till en park där tages uppträdde. vi kom in backstage där också genom att säga att vi gjorde ett reportage till en skoltidning, vilket fick till följd att vi fick stå i kulisserna medan de spelade. när tommy blom sjöng och samtidigt pekade med sina marackas på någon i publiken, svimmade den tjejen pronto. det är sant. han var så söt.
nu ska jag inte glömma att det faktiskt fanns ett par tjejgrupper bland alla tusentals killgrupper. nursery rhymes till exempel. de var inte så tokiga. fast de hann bara spela in tre singelskivor. och sedan fanns bara plommons kvar. och dem gillade jag inte.
i nursery rhymes hade jag två idoler. noni tellbrandt och gunilla karlow. gunilla var snällast. hon skickade personliga vykort till mig när bandet var på turné i london.
ja. sedan kom sjuttiotalet. och det roliga var slut.
abba var ju en ljusglimt förstås. men det vågade man knappt andas om i proggens tidevarv. så illa jag tyckte om proggen! jag menar, hur musikaliska är ord som "kapitalets lakej"?
anyway. jag såg abba vid lite olika tillfällen, bland annat i en konsert i london när de stod på toppen av sin karriär. vilken show! och vilken publik! engelsmännen älskade verkligen abba.
foton tagna av mig under en konsert i scandinavium. 
och så intervjuade jag faktiskt annifrid lyngstad en gång. året var 1977. jag var ny och grön journalist på lokaltidnigen i kungälv. fast intervjua var väl egentligen en sanning med modifikation...
abba var i stan för att spela in en platta i bohus studio, nybyggd och nordeuropas modernaste just då. man var i studion i all hemlighet men jag hade fått nys om det där så jag tog bilen och ställde mig i närheten. ja och sedan satt jag där och väntade och väntade. tills dörren till studion öppnades. och annifrid kom ut.
två av mina tre bilder av annifrid
jag satt som fastspikad i bilen. paralyserad.
som i ultrarapid såg jag en av den tidens mest kända människor vandra iväg längs grusvägen. med min enda chans till det årets scoop. det tog en sekund, och två och femton. så äntligen fattade jag mod.
efteråt fick jag veta av gert lengstrand, som var inblandad i den där studion, att frida när hon kommit tillbaka efter sin lilla promenad, berättat att hon inte kunnat motstå att låta sig fotograferas av en ung, söt journalist, trots att ju egentligen ingen skulle veta om att abba var i stan. gissa om jag blev lycklig när jag hörde det där.
det här var i den vevan då frida just hade träffat sin far för första gången. tänk vad jag hade kunnat scoopa på det där om jag bara hade vågat öppna mun. nu blev det ju lite av ett scoop i alla fall. första sidan i tidningen och så. och löpsedel. vad gör världsberömda abba i lilla kungälv?
ung, söt journalist, sa frida
punken kom ju också under sjuttiotalet. men den missade jag totalt när jag flyttade till västindien där jag bara lyssnade på reggae och calypso. bob marley var ju förstås fantastisk. men idol. nej.
ja sedan tog det där tråkiga sjuttiotalet äntligen slut.
och så kom. eva dahlgren.
jag var på besök hemma i sverige när jag första gången hörde låtar som titta på mej.
titta på mej
jag är snyggast i stan
titta på mej
jag var så söt som barn
titta på mej
jag är sexig som fan
och sommarbarn. och jag vill ha dej.
visst kan jag
kämpa vackert och le
men på bilden står ågren bredvid
och klappar mej på axeln
sen lägger vi in backen
och kör så långt in i mörkret
att vi inte hittar ut
jösses vilka kaxiga texter. jag blev golvad direkt. det här var precis sådana låtar jag själv ville skriva.
låtarna låg på evas tredje lp. jag köpte alla hennes skivor på en gång innan jag åkte tillbaka till usa där jag klippte de röda långa naglarna, köpte elgitarr och började spela igen, något jag inte gjort på alltför länge.
när evas fjärde platta kom, tvillinskäl, såg jag till att få den skickad till mig. låten sår var det bästa jag hade hört på svenska.
om jag var den enda i ditt liv
och mina tankar flyr
mina blickar
söker andras ögon
mina läppar
är torra av mättnad
skulle du då sukta mej
idolen eva höll länge. hon gjorde många fantastiska låtar där på åttiotalet. men efter en blekt blondins hjärta började jag tröttna lite. det blev lite väl fint.
på nittiotalet kom det en hel del rolig musik, många gånger byggd på sextiotalslåtar. men någon egentlig idol. nej.
sedan hände ingenting. och sedan ingenting.
och så blev det höst. år 2007.
en ny idol gör entré. en idol för fjortisar. för åttisar. för mig. en idol som kommer att gå hur långt som helst. som kommer att vara med hur länge som helst, om hon bara vill.
amanda jenssen.
i say no more.
foto: pia lindau
