piaki i världen

                            

the bosslady. det är jag det här i afrika. det är så de kallar mig när jag är ute och promenerar längs stranden. hello bosslady. how are you today?

de känner igen mig nu och jag slipper allt det där "where are you from what's your name" och så vidare. nu vet de att jag har afrikansk familj här. att min skandinaviska familj är ingift i den store fotbollkungens familj. han som var den förste mannen ifrån det här landet att spela professionell fotboll i europa. han som när han flyttade tillbaka hit fick en hög post inom guvernementet för att han var så känd utomlands. det är hans lillebror som är gift med min brorsdotter och med henne har de där sötaste barnen i världen, de som i sina ådror har blod från mina anförvanter. okej.

så fort jag kom hit skulle jag förstås presenteras för den stora afrikanska familjen. auntie is in town. hur ser hon ut?

vi satte oss i familjens stora fina bil för att åka den knappa kilometern till familjens nya fina hus, ett stenkast ifrån håletiväggen där de sju syskonen växte upp.

vi glider sakta in på smågatorna mitt i huvudstaden. känslan är lantlig. vi parerar fotgängare på väg till moskén, getter och barn som spelar boll eller hoppar någon slags hage.

alla tycks känna fotbollsspelarens lillebror, min ingifte nevö, som tydligen också var en duktig "fotballer" innan han blev skadad och åkte iväg till europa där han så småningom träffade den där vackra kvinnan med hud vit som alabaster. nu hälsar alla på honom i hans hemkvarter. vill prata med honom. vill vara en i gänget runt honom.

jag frågar honom om han inte känner sig som en kung när han kommer på besök så här i sitt hemland. jag tror att jag själv skulle gjort det. men nej, i de banorna har han aldrig tänkt.

på långt håll ser vi den afrikanska familjen stå uppradad för välkomnandet. uppklädda. uppsträckta. nyfikna på den här fastern som är jag. welcome to africa. you are home now. värmen strålar mot mig. framsträckta händer. kritvita leenden. mest utmärkande är tre vackra kvinnor klädda i afrikanska dräkter. det är systern. och det är broderns två fruar. de omfamnar mig och kysser mig fyra gånger vardera på kinderna. jag räknar så att jag ska komma ihåg till nästa gång. man vill ju flyta in.

till min ära har man bjudit in traktens alla barn för att dansa för mig. bomboxen står på högsta volym. jag förundras över stilen. förundras över att även de minsta kan de där rörelserna. att de drar upp linnet till hakan och visar magen, dansar som magdanserskor.

jag ska bjudas på mitt första västafrikanska mål. man har lagat mat hela dagen. till ett helt kompani ser det ut som. det är tydligen så. när det är fest ska hela familjen bjudas in. och som det verkar, hela gatan.

huset som lillebror köpt till sin syster och hennes barn är stort och modernt. på övervåningen var det meningen att han själv skulle bo med sin lilla familj, men frun tycker att det är bekvämare att bo på hotell där barnen kan bada i poolen. och kanske det också är lugnare så. det är väldigt högljutt och livligt här på gatan. och barnen leker tuffare än våra barn är vana vid.

det stora huset, störst på gatan, har flera badrum. med rinnande vatten och badkar. men köket, det är tomt. maten lagas på öppen eld på bakgården. och kylskåpet, det står i matsalen. ute på bakgården sitter ett dussintal kvinnor med sina småttingar. man skalar potatis, kokar kyckling, grillar fisk.

när det blir dags att äta visas vi in i matsalen där det är dukat för... bara oss. lillebror och hans skandinaviska familj. dukat med finporslin och en cokacola med sugrör framför varje tallrik. vi serveras av den rikliga maten av lillebrors syster och syskonbarn. och så stängs dörren. och vi lämnas åt oss själva tills måltiden är över.

to be continued...