piaki i världen

         

går hemifrån st eriksplan 04.50. anländer byn 21.30.

16.5 timmar! och då tar bussen till arlanda ändå bara en halvtimma... hur i all världen gick det till?

flyg till wien, snabbt byte av flyg till aten, buss från flygplatsen till hamnen i rafina, tid för lite lunch, highspeed till naxos via tinos och mykonos, buss från hamnen i naxos stad till ag. anna och stranden maragas, och voila! framme!

sparkar av mig skorna, tänker inte ta på mig dem förrän det är dags att resa igen. tar en sväng längs strandvägen som består av finkornig sand. går bort till min favorittaverna och hälsar. de nickar som om det var igår jag var här. eller i alla fall i förrgår. och det var det väl i deras ögon, två månader är ingen tid när varje dag ser likadan ut.. enda skillnaden är att nästan alla servitörer bär stödband runt vristerna. brickorna de bär är många, och tunga.

nästa dag

börjar jag med att möblera om. ja, jag gör nästan alltid det när jag tar in på ett ställe i mer än tre dagar. ställer sängarna längs varsin vägg så att det blir mer utrymme mitt på golvet. gör det hela lite homey. tror inte att frun i huset kommer att bli så glad, hon är en riktig pedant. hon har t om klistrat fast plastblommorna i elsladden så att de ska stå fint. jaja, jag får väl förklara för henne att det här är mitt hem så länge jag är här. självklart ska jag ställa tillbaka allt innan jag åker vidare.

hälsar på husets herre, honom som jag har känt längst och som är den jag alltid måste deala om priset med. skadar alltså inte med lite fjäsk... ska just till att kyssa honom på kinden och så hamnar jag i det vanliga dilemmat. varför kysser inte greker kinderna i samma turordning som vi?! det blir så pinsamt när man i stället för kinden hamnar mitt på ansiktet, nästan mitt på munnen!

och så var det dags för första doppet. tänk att det alltid känns iskallt när man först doppar tårna! måste slänga mig i för att inte frysa ihjäl. väl i, och så är det hur varmt som helst! kanske t om 26 grader! och man kan simma runt hur länge som helst. annat var det i somras när jag tog mod till mig och hoppade i en av hälsinglands älvar (det var 32 grader i luften och jag var bara tvungen, trots att jag inte badat i sverige sedan tidigt 90-tal)

det bästa med den här stranden är flera saker; den är nästan oändligt lång, i intervaller längs stranden kan man sola naken, den finkorniga sanden är nästan vit och påminner om västindien. det finns bara en enda liten nackdel; när det blåser får man sand precis överallt!

kvällens kycklinggrillspet är lika saftigt och gott som jag minns det. tavernan bjuder, som vanligt så här första kvällen, på valfritt alternativ, ouzo eller vattenmelon. det blir det senare.

sover läänge   

det blir så mycket frisk luft. och till det sjöluft. mitt rum ligger nästan alldeles vid havet. jag sover till havsmusik. och bättre än så bör man väl inte ha det...

går till byns supermarket och hälsar på nico, femtonåringen som snart ska sätta sig i skolbänken igen. han hälsar också som om jag just gått ut härifrån. persikorna är härligt mogna, jag ska äta dem tillsammans med total 2% och mussli.
 

idag yr den fina sanden. nu gör inte det så mycket. jag snor in håret i min sarong och sitter naken rakt upp och läser min nya bok, fotografens flickor.  

ikväll blir det grillad bläckfisk och en choriatiki, grekisk sallad, med en gudomlig feta. på vägen hem går jag in till nico och köper mitt grekiska favoritgodis, mjuk vit mandelnougat. så god, såå söt. jag tar med den ner till stranden och sätter mig i sanden. himlavalvet är täckt av stjärnor. jag får den där märkligt blandade känslan, ensam är stark och glad; ensam är ensam... 

grekerna

har semester den här månaden. nu är det de som har majoriteten i byn. tidigare under sommaren kommer det folk hit från framför allt norra europa, konstigt nog främst från norge.

att grekerna är här nu innebär en del nackdelar för en som kommit hit för att bara få vara i lugn och ro.

1. man kan inte sitta på sin altan och läsa i lugn och ro. det är alltid någon som står hundra meter bort och skriker på någon annan.
2. man kan inte gå i en rak linje längs strandkanten eftersom barnen grävt sönder den. grekiska barn  arbetar frenetiskt hela dagarna. andra barn bygger saker på stranden, de grekiska gräver.
3. man kan inte ligga i lugn och ro på stranden och läsa en bok. det är alltid någon ung man som får för sig att hans flickvän inte kan bada själv, att han måste kasta i henne, vilket föranleder henne att högljutt protestera. eller också avbryts ens tankegångar av skriken från de flitiga barnen som tagit paus i grävarbetet och nu försöker slå hål på vattnet.
4. man får inte längre ha stranden för sig själv i solnedgången. norrmän går hem för att hinna duscha och bege sig till restaurangen innan solen går ner vid åttablecket. greker stannar på stranden tills solen har nått kina.

men det finns också fördelar. jag behöver inte känna mig onormal när;

1. jag vill vara kvar på stranden tills solen har nått kina
2. jag vill vila innan jag går för att äta middag
3. jag vill äta en sen middag
4. jag vill lägga mig sent
5. jag vill sova länge på morgonen

idag spelar jag strandtennis med femtonårige manuel från nurnberg. bredvid mitt strandskynke ligger en naken svensk och blänger surt medan han försöker koncentrera sig på sin guillot.

jag glömde ett par punkter här ovanför, i båda kolumnerna; greker spelar strandtennis.

jag lämnar stranden i förtid idag. jag går hem och duschar och vandrar sedan i solnedgången hela vägen bort till nästa by, prokopolous. köper båtbiljett. till mykonos. i övermorgon.

det hinner bli mörkt innan jag ska hem igen. bestämmer mig för att ta bussen. köper biljett, jodå bussen kommer om tio minuter. den kommer en timma senare. jag sitter lugnt och väntar. jag vet hur det är.

det blev grillade räkor på spett till middag. med ett fat tsasiki och en choriatiki vid sidan.

stjärnorna blinkar till mig ikväll igen när jag sitter på stranden i mörkret och njuter min boss, doubel caramel.    

tomma stolar talar

om tider som stundat har...

jag går runt i en tidig morgon, ja tidig och tidig, klockan kanske redan är tio, men som sagt, grekerna sover länge... stranden är hur som helst tom. jag hoppar mig fram längs raden av gårdagens grävarbeten. visserligen har tidvattnet återtagit en del av ordningen, men de djupaste hålen finns fortfarande kvar.

jag kommer fram till favoritrestaurangen, och blir stående. minnet spelar mig spratt och plötsligt känns det som om det var igår jag satt här och skrattade i goda vänners lag, både för två månader sedan, i de där nyvunna vännernas lag med 'grevinnan på g' i spetsen. eller för fyra, fem och kanske sex år sedan då jag satt här med bästa väninnan och hennes underbara barn. var tog allt det där vägen? tja... folk åker hem. barn blir vuxna. bästa vänner glider isär. tidens gång?

tiden ja. har tiden egentligen en gång? är det verkligen rätt att placera tiden på en rak linje med en bestämd tågordning? tiden som tuffar på från början till slut? består inte livet egentligen bara av en samling ögonblick, en massa olika händelser?

jag lämnar de tomma stolarna där det förflutna sitter spöke och går vidare, tills stranden tar slut. här hittar jag en undanskymd vik som jag aldrig sett tidigare. just nedanför kyrkan. om jag står vänd mot havet  har jag till vänster om mig min egen långa strand, den som heter maragas och så småningom plaka. till höger ligger lilla byn agia anna och dess strand där turisterna brukar trängas. men här, mitt emellan dessa två områden, finns alltså en liten undanskymd strand.

trots den tidiga morgonen har redan flera nakna soldyrkare hittat hit. de är tysta, inte ett barn i sikte, här stannar jag. resten av dagen. och här jag ska ligga i framtiden. eller i ett annat ögonblick, hur man nu vill se på den där tiden.

på restaurangen väljer jag ett bord på stranden och sätter mig till rätta för att avnjuta en tidig middag i solnedgången.

jag får vänta länge på betjäning. man är ju annars bortskämd med att alltid bli snabbt serverad i grekland. vadan denna stress nu? jo, man väntar ett bröllopsällskap. det ska drickas välgångsskål i solnedgången och sedan intas middag i huvudrestauragen.

strax kommer bruden, klädd i vitt, med sitt följe bestående av endast kvinnor. men de stannar inte. de tar av sig skorna och vandrar ut längs stranden, bort till min lilla vik, där de viker av upp mot den pyttelilla kyrkan på toppen av kullen. där väntar brudgummen och hans manliga vänner. scenen påminner lite om mamma mia, när meryl streep går upp för alla de där trapporna till kyrkan där hennes dotter ska stå brud.

jag borde förstås ha stannat och sett när brudföljet kom tillbaka till restaurangen. det är inte mycket som går upp mot ett grekiskt bröllop. och är man bara i närheten brukar man alltid vara välkommen att delta. men jag vet inte. kanske känner jag mig för strandklädd där jag sitter i min enkla sarong. jag går i alla fall hem efter att än en gång fått njuta det där saftiga kycklingspettet. varför ta risker?

elinor rigby picking up rice in the church where the wedding has been...

det känns lite som i beatlessången när jag står utanför den lilla kyrkan där bröllopet hölls igår. tiden är där och spökar igen... ögonblicken, händelserna från förr. alla de roliga grekiska bröllop jag närvarat vid under år som gått. så tomt här är idag. så fullt av liv det var igår. kanske är det så själva livet är...

jag tar avsked av havet och stranden. jag ska resa idag. inte egentligen så långt, rent tekniskt. men tidsmässigt. det kommer att gå en hel vinter innan jag är här igen. och vem vet vad den har i sitt sköte? inte bli sentimental nu. jag behöver ju bara blunda, så står jag här igen. i ett annat ögonblick.

för två månader sedan bestämde jag mig för att jag bara ska åka till naxos när jag är i grekland. jag ska hoppa över mykonos, som tidigare alltid varit mitt favoritmål i den här delen av världen. det blir för splittrat att åka till båda öarna på så kort tid. den egentliga anledningen till mitt beslut är dock en annan. jag var helt enkelt tvungen att finna en anledning till att det gick så mycket åt skogen som det gjorde sist jag var här. den gången tvingade jag mig iväg till mykonos bara för att jag hade bestämt att jag skulle dit, trots att jag hade så roligt i grevinnan och hennes hovs sällskap.

efter de två stressfulla dagarna på mykonos, missade jag flyget hem efter en slags idiotisk misskommunikation och fick åka kors och tvärs över hela grekland i tre dagar innan jag äntligen kunde ta mig hem. i tred dagar! väl hemma försökte jag med facit i handen komma underfund med meningen bakom det hela. därpå vilar alltså mitt beslut att den här gången stanna på naxos och inte forcera fram onödig stress.

ändå reser jag.

mykonos...

sist jag åkte hit var det för att jag skulle träffa en gammal väninna som tillsammans med sin familj hade hyrt ett hus, eller snarare palats, för 2500 euro per natt (då ingick inte den franska kock som kom in varje eftermiddag för att förbereda kvällens middag). jag var välkommen att bo i huset, men avböjde. frihet är mitt motto och mitt mål här i livet se. 

väninnan har gift sig rikt sedan jag träffade henne här första gången för många år sedan. då var hon några och  tjugo, hade just börjat en modellkarriär i aten och var på besök hos sina föräldrar som haft sommarhus på ön sedan hon var liten. när hon var fem år hade hon egen åsna som hon red runt med i gränderna i mykonos stad. något har hänt sedan dess, både med henne och ön.

den väninna jag nu åker till ön för att överraska, kommer hit tillsammans med sin man för diverse jubileumsfirande. dels fyller båda år, dels ska de fira att det var just på den här ön de träffades för femton år sedan. han var då en ung man på strax över tjugo, hon närmare femtio. nu för tiden är de gifta, har hus, för en etablerad tillvaro, och är mycket lyckliga.

jag blir mött i hamnen av min hyresvärdinna och körd till den lilla studio jag alltid hyr och som ligger precis vid stranden i megalleamos, en stenkast från stadens larm, på precis lagom avstånd för att kunna gå in till stan om man vill, men också tillräckligt långt ifrån för att kunna sova ostört.

jag älskar den här studion. i vitt vitt vitt. med blå dörrar och fönsterluckor. ibland stannar jag hemma i i stället för att åka till stranden bara för att de är så underbart att ligga på den väggfasta schäslongen med altandörren öppen och bara njuta av utsikten och lyssna till ljudet ifrån vinden och havet. det låter mycket. det blåser nämligen nästan alltid på mykonos.

så fort jag installerat mig går jag upp till min mopedgubbe för att höra om han möjligtvis lyckats skaka fram någon gammal duro åt mig. nu för tiden finns det bara scootrar och fyrhjulingar att hyra. jag har kört duro på ön så länge jag kan minnas. jag gillar att växla och ligga ner i kurvorna när jag kör. allt annat tråkar ut mig. för något år sedan sa jag att den dagen jag blir hänvisad till att köra automatväxlat, ska jag inte längre åka hit. det verkar vara där vi är nu. alla mopedgubbens duros är skrotade. 

 
ögonblick från förr, 'the duro-girls'

går in till stan i tidiga kvällen för att ta en kycklinggyro hos jimmy. en annan gammal ritual. sonen som är en kopia av sina far, är lika trevlig och vänlig som sin föregångare. jag blir mäkta imponerad när han kommer ihåg hur jag vill ha min gyro, ingen potatis, kycklingen från grillspett, extra tsasiki.

och så går jag hem och sätter mig att vänta på dem jag kommit till ön för att överraska.

jag väntar och väntar.      

kanske dags att kliva in i cyberspace?
ja, eller i alla fall skaffa en enkel dator där man kan lägga in sina olika bokningar. min hyresvärdinna har allt nedskrivet på små kringströdda papperslappar. konstigt att det överhuvudtaget finns någon ordning.

i det här fallet påstår värdinnan att mina vänner ringde för en vecka sedan och ändrade ankomstdatum. deras studio har nu stått tom och väntat på dem i fem dagar, med allt vad det innebär i inkomstförlust. jag föreslår att de kanske ändå kommer enligt den ursprunglia planen, med flyg klockan 19.20.

värdinnan åker ut till flygplatsen. ingen där. hon åker till hamnen två gånger när båtarna kommer in från aten. ingen där. hon vill åka ut till flygplatsen en gång till och se om de möjligtvis är med sista flyget 22.30. jag avråder henne. jag tycker hon ska gå och lägga sig i stället hon som oftast är uppe redan klockan fem på mornarna och som har hela ansvaret för hotellverksamheten och familjen bestående av fyra barn och en make som helst ägnar sig åt smarriga bakelser och diverse goda drycker på stan. 

det är klart att mina vänner, som borde ha landat i aten vid 13-tiden om de nu överhuvudtaget kom idag, inte har gått på flygplatsen hela dagen i väntan på en tjugominutersflight efter klockan tio på kvällen. det måste ha hänt någoting. det är så olikt oss ordentliga svenskar att inte meddela om vi fått förhinder. jag börjar faktiskt bli riktigt orolig. 

för säkerhets skull går inte jag och lägger mig. jag sätter mig i stället på en stol utomhus för att  följa diverse billyktors väg mot vårt håll. klockan 23.30 reser jag mig och går upp på vägen. inget tyder på att jag ska det. det är bara en känsla jag har.  

en taxibil stannar till. som letade den efter något. jag skymtar ett ljust huvud i baksätet. jag öppnar bildörren och säger på svenska. jo. det är här. min väninnan tittar på mig som vore jag ett spöke.

visst. de ringde i förra veckan. och meddelade att flyget de skulle komma till ön med, ställts in och att  de därför skulle komma 22.30 i stället. tre gånger sa de det. och varför mötte då ingen dem?

kanske min hyresvärdinnas ekonomin skulle förbättras något om hon slapp stå med tomma rum på grund av att hon måste gissa sig till när folk ska anlända.

en trunk fylld av förväntningar
det fanns en tid då också jag hade resväskor fyllda av persedlar när jag åkte på semester. en outfit för varje kväll. det blir mycket om man ska stanna länge.

nu för tiden upptas största delen av det handbagage som är det enda jag reser med, av en självuppblåsbar madrass, ett måste för mig som inte tycker om greksika hårda sängar. mina klädesplagg är få, tunna och kan användas som kjol, halsduk, strandskynke eller huvudduk, allt i ett. skorna jag reser i är också de jag använder under semestern, om jag nu överhuvudtaget går i skor. jag har också med mig ett par s k pissetofflor, aka flipflops. när jag var ung däremot, var jag oerhört fåfäng, och osäker.

jag säger nu inte att min nyanlända väninna är något av det där ovanstående. jag säger heller inte att jag är en bättre människa för att jag klarar av att resa jorden runt i flera månader med bara handbagage, jag har faktiskt gjort det. jag säger bara att vi människor är olika. en del vill ha semester med så lite världsligt att tänka på som möjligt. andra vill passa på att göra sig fina och granna och klä upp sig i vackra kläder när de går ut om kvällarna. så olika är vi. 

   men fina är vi båda två ändå

jag hänger nyfiket med näsan över väninnans trunk när hon packar upp det ena tjusiga plagget efter det andra. hon förklarar att hon planerat det så att hon aldrig ska ses i samma plagg två gånger under de nästan tre veckor hon och hennes man ska vara här. jag gläds med henne när hon strålar av lycka över att äntligen få vara tillbaka på sin vackra drömö.

redan nästa dag
slår verkligheten henne i ansiktet. hon och maken åker tidigt till favortistranden. jag kommer dit sent på eftermiddagen och finner henne i uppror.

hon har som hon alltid gjorde förr, lagt sig naken på en solstol. mitt i smeten. utan att bry sig det minsta om att alla runt om har badkläder på sig. det tog inte många minuter innan kommentarerna började hagla. inte ord riktade direkt till henne. ord yttrade på språk avsändaren inte hade en aning om att denna kvinna förstod. det handlade om hennes nakna kropp. det handlade om hennes ålder. det handlade om hennes unge man. hon låg kvar. försökte låtsas att allt var som förr, då badgästerna på denna strand fick vara som de ville, fullt påklädda eller inga kläder alls, helt fritt val. 

när jag kommer drar hon hela storyn för mig. på vårt språk. jag ska gå en liten bit bort och lägga mig i det undanskymnda hörn jag alltid brukar ligga i. naken. men först slänger jag iväg några glosor på det språk de flesta runt om talar. ciao, ci vediamo dopo. hade jag haft en knappnål med mig skulle jag gärna lyssnat på ljudet av dess fall. det hade varit fullt möjligt att göra det i denna sekund.

på kvällen följer jag med in till stan. till det lilla kaffet, inte större än ett hål i väggen, där vänninan och hennes make träffades för femton år sedan. det är här de så småningom ska fira sina födelsedagar. hon har tagit med siffror i plast att sätta på födelsedagstårtorna. han ska få siffrorna 37. hon 63. 

vi går till värdlens vackraste bar, caprice, och sätter oss vid ett litet bord i ett av de små rummen. dörren står öppen ut mot havet och den smala gången utanför. skummet yr när den sjunde vågen slår upp mot kanten. 

här har jag suttit många gånger i mitt liv och förlorat mig i de fantastiska solnedgångarna och i de fyrverkeriliknande skådespel som skapats när himlens stjärnor mött det yrande vågskummet. här, just vid det här bordet, brukade jag sitta och skriva dikter när jag var ung, med en cigg i mungipan, ett glas ouzo vid min sida och med pennan i högsta hugg. 

    
ögonblick från förr, 
utsikt från mitt 'poet-bord'

vi som skrev dikter på den där tiden brukade säga att pennan gick av sig själv, att ön var magisk och vilade på något slags kristaller som gjorde att man var uppkopplad hela tiden och alltså inte själv styrde över det man skrev. kanske satt jag här och skrev tvåhundra dikter. kanske kan jag fortfarande stå för två av dem.

jag passar inte längre in här
det är den krassa verkligheten. jag vet inte riktigt varför jag inte trivs. eventuellt har det någonting med ungdomarna som sitter uppflugna i fönsterkarmarna att göra. de sitter där och dinglar med benen med ett glas i ena handen, mobilen i den andra, och ser så där spelat världsvana och uttråkade ut. fast de hela tiden under lugg var femte sekund checkar om någon kollar in dem.

jag tror att jag är irriterad på dem för att de bara sitter där och glor. för att de inte låter sig inspireras av de vackra rummen och skriver dikter. och framför alltför för att de inte en enda gång vänder sig om och tittar ut på det spotlightupplysta himmelskt vackra hav de har alldeles bakom sig.

stundvis känns det som om jag bara behövde knäppa lite med fingararna så skulle jag befinna mig i det där andra ögonblicket, när det var vi som regerade här. när vi stod på bardisken och dansade. eller låg på golvet i en hög och spelade luftgitarr. eller som sagt, satt dödligt seriösa och koncentrerade oss på att leka poeter.

jag märker att en och annan smygstuderar oss nu. de undrar säkert vad vi gör här. jag tror inte att de i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur vi var när vi ägde här. hur vilda vi var.
 
det är märkligt det där med att man när man är ung tror att man är den första riktigt vilda och fria generationen. tänk om jag skulle kliva upp på bardisken och riva av ett par luftriff. bara för att visa. nä. jag tror inte det. jag har liksom inget behov av att överhuvudtaget synas längre. jag vill bara gå hem till min vackra studio och lägga mig och läsa en god bok.

jag gör så. väninnan och hennes unge make stannar i stan.

det kommer en kväll till
om jag inte ska följa med in till stan igen? tack, men nej tack. faktiskt aldrig i livet. jag tror dessutom att väninnan och henns man får mycket roligare om inte jag är med. jag vet att väninnan helst vill stå och smådansa vid bardisken och dricka shots som hon gjorde förr i tiden. det passar inte mig. faktum är att jag längtar tillbaka till lugnet på naxos där man kan vara utklädd till sig själv och ensam strosa runt barfota i sanden även efter mörkrets inbrott. 

jag packar för hemfärden,
sätter mig sedan en stund på stranden nedanför min studio innan jag går och lägger mig. jag tankar in alltets alla vackra attribut, det stormiga havet, stjärnorna och den nya månen. lugn, ro och frid. allt sådant som jag behöver vara fulltankad med inför en arbetsfylld höst.

klockan halv sju på morgonen far min värdinna och jag till hamnen varifrån jag ska ta båten till aten. tre timmar efter ankomsten dit ska mitt plan till sverige lyfta, via wien.

redan i backen ner till nya hamnen börjar min hyresvärdinna ana oråd. var är båten? den kommer väl någon annanstans ifrån, säger jag. den brukar stå här över natten, svarar hon. inte en gång till! tänker jag.

inte en människa i sikte. ingen hamnpolis, inga bilar, inga passagerare.

jag köpte båtbiljetten för mindre än tolv timmar sedan. klockan 07.20 skulle båten gå.

jag är i upplösningstillståndet. den här gången har jag inte tid att åka runt hela grekland för att ta mig hem. jag MÅSTE hem, om jag så ska simma hela vägen. fast det är klart, det alternativet tar nog för lång tid, även om jag skulle kunna skaffa mig en sådan där ny simdräkt som man kan simma så fort i nu för tiden.

äntligen får vi tag på hamnpolisen. per telefon. var faen håller de hus? varför är de inte här och upplyser folk om att det ingen båt kommer?!

nu har det börjat komma fler människor. turister med stora kappsäckar som sätter sig lugnt ner och väntar och som tror att det ska var så här, att båten ska komma så småningom. vi talar om för dem att de inte blir så. båten har gått sönder och den som vill kan ta sig till gamla hamnen och åka med en annan båt, en som går om tre timmar. en som det inte hjälper mig att åka med.

jag slänger tillbaka mitt bagage in i bilen igen och ber min värdinna köra på två hjul upp till flygplatsen. har jag tur kanske jag kan komma med 07.30-flyget. 07.27 bromsar hon in utanför avgångshallen. Kört! Igen!

jag hittar gubben från civil aviation
som satt här när jag missade planet sist. han kommer ihåg mig. hahaha. nu igen? okey, okey, okey! jag ska aldrig mer ta mig till aten samma dag som jag ska flyga hem! men vad fasen. jag har rest hit i trettio år och aldrig haft några som helst problem förrän just den här sommaren. även om jag förr i tiden var ute och partade hela natten och många gånger kom direkt hit till flygplatsen med de slarvigt nedslängda pinalerna nästan hängande utanför kappsäcken, klaffade alltid hemresan. det måste finnas någon slags mening bakom det här. nu har jag fått det bekräftat en gång till!

det finns ett flyg med aegean som om det går i tid, skulle kunna fungera. stämmer allt har jag en timma på mig att ta mig ut i avgångshallen i aten, checka in på nytt och springa ut till gaten för flyget till wien. men som sagt, då får det landa på atens flygplats på minuten i tid. och, de måste ha platser kvar att sälja. oftast är flygen från mykonos helt fullbokade. i cross my fingers och springer in till aegeans lilla försäljningslucka.

yes! en plats kvar! elvahundra kronor. nedrans otrevlig personal. flyget ska gå klockan 13. jag åker med värdinnan hem till studion igen. now you can say goodbye to your friends, säger hon. min väninnan och hennes man avtvingade mig igår kväll ett löfte att knacka på deras dörr klockan halv sju i morse, för att säga ajö. en vansinnig ide enligt mitt förmenande eftersom de förmodligen inte kom hem förrän vid fyrablecket i morse. jag knackade, två gånger, så tyst att de inte skulle vakna, men ändå så  pass att jag med gott samvete kan säga att jag trots allt har knackat.

nu. vill jag bara låsa in mig, hoppas att vännerna så småningom åker till stranden, att de får det lilla födesledagspaket jag bett värdinnan lämna över, att jag kan smyga mig ut när det blir dags att åka tillbaka till flygplatsen.

det blir precis som jag vill
ingen mer än värdinnan vet om att jag inte kom med den där båten i morse.  planet landar till och med lite före utsatt tid i aten. jag kommer med till wien. byter flyg. och landar på arlanda. puh!

nästa gång jag ska till grekland, blir det bara naxos. det kan du skriva upp! vill någon träffa mig får de komma dit där jag är. punkt. slut.