piaki i världen

       
en vän till mig tycker på allvarligt skämt att jag är lite too much i min beundran för barack obama. hon tycker att det gått väl mycket kult i det hela. hon som är ung och har sett oprah winfrey i teverutan så länge hennes minne sträcker sig, har förstås svårt att sätta sig in i hur stort det verkligen är att usa har fått sin förste svarte president.

själv tänker jag på hur det var när jag bodde i usa i början av åttiotalet. jag minns st thomas, american virgin islands, där jag med egna ögon såg blåhåriga amerikanska damer komma ut från ankomsthallen på flygplatsen och begära att få en vit taxichaufför. vit. i västindien. det hände ofta. i florida, under samma era, blev en vän till mig ombedd att lämna en bar på grund av att han hade en svart vän med sig. vänner till mig, också i florida, fick besök av ku klux klan på grund av att de var ett mixat par. så där kunde det se ut för bara 25 år sedan! fatta!

barack husein obama. en svart man med ett fullkomligt oamerikanskt namn. nu president i ett land där, som han själv nämnde i sitt installationstal, hans egen far för mindre än sextio år sedan inte skulle blivit serverad på en lokal restaurang.

det var väldigt frustrerande att sitta här hemma i sverige framför teven och se presidentinstallationen. vi som bara har tevens basutbud, fick bara en futtig liten timma. i ett extrainsatt program. extrainsatt! som om man inte vetat om i minst femtio år att usas nye president svärs in den tjugonde januari.

jag önskar att jag hade varit i usa den där dagen. jag hade inte nödvändigtvis behövt vara i just washington dc. hade jag nu ändå varit där, hade jag förstås stått mitt i smeten på the mall och sugit in atmosfären, njutit av människornas tårar, gråtit själv förstås, jublat över jublet. och trängts och frusit.

i vilket fall som helst. jag hade gärna suttit framför teven någonstans var som helst i usa och sett allt i direktsändning. typ hela dagen. jag hade velat se gästerna anlända. jag hade velat studera huvudaktörerna i närbild. se spänningarna och förväntningarna i deras ansikten. jag hade velat höra kommentatorer tala om michelles klänning, om barnens kläder. jag hade velat höra intervjuer med folk i massan. höra dem jämföra obama med gandhi, mandela, martin luther king. och jesus.

under den där futtiga timman vi fick i teven här hemma satt anna lindmarker och göran rosenberg och pratade sönder hela invigningen. visst är göran kunnig, men måste han prata om alla problem obama har framför sig just i den här timman?! varför inte låta bilderna, talen och musiken från washington tala för sig själva i detta fantastiska, historiska ögonblick?

obama är inte bara den förste svarte president som flyttar in i vita huset. han har också en hel del andra epitet. han är den förste presidenten med en litterärt högkvalitativ memoarbok bakom sig. han är den förste presidenten med en utländsk far. han är den förste presidenten att växa upp på hawaii. och han är den förste vars båda föräldrar tagit doktorsexamina. han är också en ovanlig svart amerikan så till vida att han inte som de flesta andra har slavbakgrund utan faktiskt har slavägare till förfäder.

"att det skulle ske i min livstid att en svart man blev president i usa, trodde jag inte var möjligt!" säger cyndee peters på den gala för obama jag går på samma kväll som den nye presidenten svärs in. i tre timmar hyllar cyndee och hennes vänner obama i ett fullpackat konserthus. man sjunger så att taket nästan lyfter. en fantastisk tillställning till en fantastisk mans ära. sedan får min unga vän tycka vad hon vill.