piaki i världen

trettio mil på via de la plata-leden.

jag kan säga så här. det är så nära som en millimeter mellan tummen och pekfingret att jag ger upp via de la plata och i stället tar bussen upp till astorga för att än en gång gå camino francais när det visar sig att turistbyrån i salamanca inte har någon information att ge mig angående härbärgen på via de la plata-leden. hur i hela fridens namn ska jag kunna vandra iväg utan att ha en aning om hur långt det är till nästa övernattningsställe? längs den franska leden är det bara att vandra på tills man blir trött, härbärgena ligger tätt där. jag gillar det. tanken är ju att man ska frigöra energin så att den kan flöda fritt och inte användas till teoretiskt tänkande...

men, det finns förstås en lärdom i det här. vill jag vandra andra leder än den klassiska måste jag i framtiden komma bättre förberedd.

jag kommer iväg dit jag ska i vilket fall som helst. buss några mil norrut från salamanca. och sen sätter jag igång att gå, rakt ut i det blå. när jag så småningom kommer till ett ställe som jag har ett hum om att man kan övernatta på, är härbärget där stängt. men, jag har tur. vid den stängda porten träffar jag en annan pilgrim, en man som redan gått sjuttio mil, från starten av leden i sevilla. mannen har bra information om leden på några lösa lappar som jag får skriva av. dessa anteckningar blir sedan i huvudsak vad jag går efter under mina dryga trettio mil. än en gång visar det sig alltså att allt du vill och behöver kommer till dig när du går el camino. så är det bara.

 on the road again

jag travar på till nästa by, cernadilla. vid infarten till byn står min nye pilgrimsvän med en nyckel i handen. vi följs åt till byns härbärge. det ska visa sig att han och jag blir de enda övernattarna. det ska också visa sig att det ingen restaurang finns i byn, ingen mercado, ingen mat. men vi löser det, sjuttiomilavandraren och jag. det ligger två kokta potatisar vid diskbänken, han har en bit bröd, jag har en liten bit ritters mörka med hasselnötter. vatten finns i kökskranen. vi delar allt broderligt. belåtna brer vi sedan ut våra sovsäckar på varsin brits och lägger oss att sova. klockan kanske bara är nio. det är bra. då borde jag kunna sätta igång tigigt imorgon bitti.

 första övernattningsstället i mumbuey

jag får inte någon lång stunds sammanhängande sömn. gubben snarkar förfärligt och jag har glömt att plocka fram öronpropparna. två saker som kommer att upprepas under hela den här vandringen har jag alltså redan det här första dygnet fått erfara. det kommer inte att bli mången snarkfri natt. det kommer inte heller att vara så lätt att få tag på mat. här gäller det alltså att ha sina öronproppar i beredskap och att se till att alltid ha något ätbart i trunken. 

dag 1:  cernadilla - requejo

6.45 går gubben på toaletten och jag passar på att kliva i kläderna, packa ihop sovsäcken och ge mig iväg. utan vidare ord.

ute är det fortfarande mörkt. men det är fullmåne. månen lyser upp så pass att jag inte behöver använda ficklampa. jag möter den svala och sköna morgonen iklädd förutom de vanliga vandringspersedlarna, vantar, pannband och långkalsonger.

när solen kommer smygande befinner jag mig i en gammal ruinby. jag tar lite bilder och upptäcker när jag tittar på dem i efterhand att det nog är lite rembrantvarning över dem.



den här min första heldag på caminon går jag trettiofem kilometer, vilket förstås är alldeles för mycket. jag borde veta bättre med tanke på hur det gick sist. men, det är så svårt att stanna när man väl börjat gå!

jag går i fred och ro hela dagen. jag ser inte en pilgrim, och knappt någon annan heller. allt känns bra. visst ger sig ett par tånaglar till känna, men jag väljer att negligera dem. ryggsäcken sitter utmärkt. det är andra gången jag vandrar med min north face gjord för smala kvinnoaxlar. den här gången har jag varit såå noga med packningen. allt för att slippa gå till posten för avlastning. jag har inte ens en hårborste med mig, än mindre hårschampo. jag har en halv tvålbit som ska räcka till såväl hårtvätt, kroppstvätt som klädtvätt. till och med tandkrämstuben har jag minimerat. jag har klämt ut mer än hälften av tubens innehåll! i klädväg har jag bara det absolut nödvändigaste. 


 

i requejo ska jag ha mitt hem i natt. här finns ett härbärge. men, när jag öppnar dörren dit har den spanske pilgrimen från igår redan checkat in. jag känner att jag inte orkar vara ensam med honom en natt till och lyssna på hans snarkningar. härbärget har heller ingen värme och inga filtar. det avgör saken. det får bli det där hotellet som jag såg nere i byn.

jag prutar lite med en äldre rätt svårflirtad dam och får till slut ett fint litet rum med en grandlit och spetsgardiner. jag kränger av mig kängorna och pratar lite med mina tår. jag lovar att vara lite snällare mot dem i fortsättningen. jag tar ett hett bad som jag vältrar mig läänge i, bor man nu på hotell förr en gång skull så. sedan tar jag på mig mina lätta, fula, ljusblå crockfejks och går ut och letar upp en affär. jag köper en burk bläckfisk, en burk vita sparrisknoppar, en tomat, en persikojuice och en halv pan. tillbaka på hotellrummet dukar jag upp delikatesserna på sängen och lägger mig sedan ner och sätter på teven där jag fastnar i någon slags spansk deckare. väldigt o-pilgrimskt, men så somnar jag också mitt i alltihop och sover som en nyvaggad tills dagen åter gryr.

dag 2: requejo - lubian

idag går jag ut i ett lite lugnare tempo. jag har räknat ut att jag kanske egentligen har lite för många dagar på mig den här gången. anledningen till detta är att jag innan jag började vandra var i salamanca för att se påskfirandet som jag ju blev så fascinerad av förra året. 


 
påskprocession i salamanca

egentligen skulle jag ha stannat en dag till där, men jag längtade alldeles för mycket efter att få börja vandra. så, nu får jag antingen gå kortare dagssträckor, eller så får jag fortsätta gå mot kusten när jag kommer till santiago. vi får se.

den svårflirtade hotellägarinnan har tydligen sovit gott inatt för när jag ska lämna tillbaka rumsnyckeln, bjuder hon in mig till sin salong där hon satt fram colacao (någon slags kakao), muffins och skorpor. i gengäld får jag spetsa öronen och anstränga mig att lyssna till hennes redogörelse för sin enda utlandsresa, den gick till kuba, och allt berättas på spanska.

ute på vägen igen. idag kommer jag till den högsta punkten på hela via de la plata, 1350 m ö h, och jag märker det knappt. den här dagen är terrängen väldigt varierad. det går upp. och det går ner. och det är stundom väldigt blött. plötsligt är vägen helt vattenfylld och det finns inte en chans att gå vidare.

jag letar mig upp genom åkarna till landsvägen och kommer så småningom in i en by. i de här flera hundra år gamla byarna som det finns ganska gott om i denna delen av spanien, verkar det som om det bara finns ungkarlar kvar. många gånger buttra män som har långt till ett leende.

-anda sola? går du ensam? den tandlöse gamle mannen blänger surt på mig där han står lutad mot sin högaffel. si, si, es mejor, det är bättre så, svarar jag och ger honom ett brett leende som inte besvaras.

anda sola. jag suger en stund på orden. kanske är frågan inte helt obefogad. hur bra är det egentligen att vandra runt ensam i en sådan här terräng? tänk om man skulle halka på de hala bergsformationerna som finns här och var. jag skulle kunna bli liggande rätt länge med ett brutet ben innan någon hittade mig. jag har faktiskt inte sett en enda människa på leden de två dagar jag nu avverkat.

jag ska nog gå in för att noga titta efter var jag sätter ner mina fötter. och så ska jag så fort som möjligt kolla upp att nödnumret till polisen här i spanien är det samma som hemma, 112. sedan det gäller att se till att mobilen är laddad. man behöver ju inte nödvändigtvis ha den påslagen. jag är så ofantligt ointresserad av teknisk utrustning när jag vandrar. jag vill helst inte ha någon som helst kontakt. jag vill bara gå runt och sväva i det blå.

jag vandrar vidare. efter en stund lämnar jag landsvägen och återförenas med leden som nu är lite torrare. det är en otroligt vacker natur i de här trakterna runt padornelo.



hela vägen till lubian där jag ska stanna för natten, är det lantligt och mycket vackert. jag stretar på en sista backe uppåt, och så, framme. härbärget ligger precis vid infarten till den lilla staden, eller snarare byn. en skylt på väggen säger att nyckeln finns hos en dam lite längre ner på gatan. jag går dit och får veta att dörren till härbärget är öppen, jag behöver bara ta i lite.

härbärget i lubian

det lilla härbärget är fint och rent och i två våningar. jag installerar mig i en hörnsäng på övervåningen och kastar ut en önskan i etern om att få vara ensam här inatt.

jag tar en promenad i den lilla byn. det är gamla vackra stenhus. det moderna torget mitt i byn skvallrar om eu-pengar tagna ur någon slags glesbygdsfond.


jag är på jakt efter en supermercado. jag måste få tag på lite mat nu. så här kan jag ju inte gå runt utan att äta. visserligen är jag nästan aldrig hungrig, men man måste ju ha näring för att orka gå.

jag hittar en säger en och en affär, och den är stängd! jag tar en lov till i byn. och går sedan tillbaka och sätter mig uppgiven utanför mercadon. och se! ett fönster öppnas och en man frågar om jag vill handla. vips har han slagit upp portarna till affären. och än en gång får jag uppleva att allt jag behöver på dessa underbara pilgrimsleder kommer till mig.

jag köper upp mig på lite bläckfisk, sparris, tomater, bröd, nötter och salladsblad, och faktiskt även jordgubbar! jag går tillbaka till mitt härbärget för att duka upp. just när jag kommer fram står det en man och läser på lappen som säger var man kan hämta nyckeln.

wolfgang var en sådan där egen företagare som jobbade minst tretton timmar om dagen tills en dag hjärtat högg till och han fick sig en tankeställare. resultatet blev att han sålde företaget, la om hela sitt liv, och började vandra!

jag häpnar lite när wolfgang packar upp och gör i ordning sin bädd för natten. han har galgar med sig! och en flaska rödvin. jag ska komma att dela härbärge flera nätter med honom. varje kväll dricker han ensam en flaska vin. den här första kvällen lyssnar jag när han timma ut och timma in pratar medan han blir slirigare och slirigare. i fortsättningen kommer jag att undvika honom. han är en trevlig karl, för all del, men jag är inte ute och vandrar för att sitta och låna ut mina öron till nattsudderi.

- om du går upp tidigt så stör inte mig, säger wolfgang och lägger sig på rygg och börjar inom en och en halv minut att snarka.

dag 3: lubian - a gudina

jag lämnar oftast härbärgena tidigast av alla på mornarna. för att inte väcka de andra tar jag min sovsäck, min ryggsäck och mina skor och smyger ut ur det mörka rummet. jag går inte ens på toaletten. jag packar utanför i skenet av min ficklampa, och vips iväg.

här kommer nu den roligaste incidensen på hela den här resan.

jag sover inte bra. wolfgang snarkar idogt hela natten. eller snarare halva...

jag tittar på mitt armbandsur. den visar 7.08. bra! då kan jag äntligen kliva upp och dra på mig vandringskängorna. det känns som om jag varit på besök i wolfgangs privata hem. jag behöver komma ut på vägarna igen för att hämta hem mig själv.

jag smyger ut ur rummet. går ner till undervåningen. packar, smörjer in fötterna, och iväg.

det är mörkt när jag kommer ut. månen som fortfarande är rätt full, lyser upp lite grann. jag går genom den ödsliga byn. vägen leder neråt. jag har ficklampa i handen. det slår mig att det faktiskt är svårt att se de gula pilarna när det inte är dagsljus. men, men, det finns väl ingen anledning att man inte ska gå rakt fram på byvägen.

jag kommer ut på en väg som leder upp till motorvägen. det måste vara fel. jag går tillbaka. hittar en annan väg. går där tills jag ser en skylt. månen har gömt sig nu, sikten är ytterst begränsad, ja jag ser just bara där min lilla ficklampa lyser.

jag riktar lampan mot skylten. 'a la frontiera de portugal', till portugisiska gränsen! till portugal ska jag inte! det är åt helt fel håll. jag letar fram ett litet kartblad jag har i min packning. när jag riktar ficklampan mot kartan råkar skenet hamna på klockan jag har fastsatt på ryggsäcken. klockan står på 4.22. vad har hänt?!

det går upp för mig när jag lägger ihop två och två. normalt sett borde det ha ljusnat vid det här laget. fåglarna borde ha satt igång att sjunga. det är alltså sant. klockan är tjugo över fyra. mitt i natten!

i en halv sekund överväger jag att fortsätta vandra. men så slår förnuftet till. eftersom det inte finns någon väg som leder dit jag ska, finns det ju bara ett alternativ. jag måste gå tillbaka till härbärget.

vägen tillbaka känns tung. och lång. jag har aldrig behövt gå tillbaka förr. det är alldeles becksvart nu när månen har försvunnit. visst skulle jag kunna få panik och bli mörkrädd. men jag röstar emot det och börjar i stället sjunga för mig själv för att skapa mod. jag kommer tillbaka till härbärget klockan fem. jag har varit ute och nattvandrat i nästan en och en halv timma.

jag kan inte förmå mig till att gå upp på andra våningen igen. jag lägger mig på soffan i köket, kryper ner i min sovsäck.

klockan åtta kommer wolfgang ner för att äta sin frukost. han styr runt och håller på i en hel timma. jag låtsas sova. jag är inte beredd att svara på frågor.

till kvällen möter jag honom igen, på nästa härbärge. han är mer eller mindre i upplösningstillståndet. vad var det som hände? varför hade jag gått ner och lagt mig i köket? var det något han sagt? något han gjort? han hade gått och gruvat sig hela dagen. kanske fanns det en läxa i det där för honom. om han inte druckit så mycket vin skulle han ha vetat att det här inte hade med honom att göra. min nattvandring var bara min.

jag kommer alltså iväg ovanligt sent den här dagen. klockan är nästan halv tio när wolfgang äntligen är på betryggande avstånd. jag stannar vid utkanten av byn och tar en bild av ortsnamnet, lubian, den byn kommer jag inte att glömma i första taget.

i backen, på väg ner till motorvägen, ser jag den gula pilen. jag skulle alltså ha tagit av här. den smala vägen slingrar sig genom skogen och upp i bergen. här hade jag aldrig i livet kunnat gå i flera timmar mitt i natten.

dagen bjuder på några otroligt vackra vyer. jag ser råddjur och får för första gången i livet höra att de skäller som hundar. de skuttar på på stigen framför mig. av andra pilgrimer får jag senare på kvällen höra att man också sett vargar därute.

på härbärget i a gudina är det rätt mycket folk när jag kommer fram, mest cyklister. och så wolfgang då som sagt. det är första gången jag inte sover ensam eller i sällskap av en enstaka herre. jag pratar lite med en vacker man och hans flickvän. hon cyklade ensam i mer än sjuttio mil innan pojkvännen slöt upp. får man inte ont i rumpan av att cykla så långt? nej.

alla försöker få med mig ut och äta. jag vill inte. jag vill vara ensam. jag vet inte, jag har ett otroligt stort ensamhetsbehov den här gången. jag vill helst inte prata med någon. jag vill vara i den där sköna altet-bubblan helt för mig själv. jag vill inte vara bland folk som social-vandrar, som vill njuta av trevligt sällskap till god mat och gott vin. jag tror att det är något i mitt inre som vill komma ut och berätta något för mig. jag tror det bara kan ske om jag är i enskildhet.

dag 4: a gudina- laza

nästa morgon har jag satt min väckarklocka på ringning, 7.15 ger jag mig av. som vanligt i mörker och som vanligt först av alla. det blir åter en dag med fantastiska vyer. den här leden är nog om möjligt ännu vackrare än den franska leden. jag vandrar uppe på höga kullar där jag kan stanna upp och speja runt i 360 grader. inte en människa, inte en by i sikte!

dagen innehåller alla typer av väderlek. det är regn, det är dimma, det är sol. och snö! när det snöar som värst kommer mina cykelvänner från igår. de är genomdränkta men ser inte ledsna ut för det. och det är inte jag heller där jag travar på i min poncho.

jag har nu kommit in i galicien. och det märks. plötsligt är det koskit överallt. jag går genom öde bondbyar. trots koskiten känns luften frisk. jag tar djupa andetag. det doftar pinje.

jag kommer fram till laza vid femtiden på eftermiddagen. det blev alltså en rätt lång dag det här. jag får leta runt ett tag innan jag äntligen hittar nyckeln till byns moderna härbärge. det här är det första i en rad som har nästan identisk inredning. nyckeln finns på ambulanscentralen!


den här natten skulle jag verkligen, verkligen vilja ha ett rum för mig själv. imorgon är det nämligen min födelsedag! jag försöker förklara det för ambulanspersonalen. men nej, kommer det fler pilgrimer så måste vi bo i samma rum. det har med uppvärmningen att göra.

det kommer två pilgrimer till, wolfgang och en herre till. de här två karlarna konstaterar att värmen inte fungerar i det rum vi är hopfösta i. det är kallt och vi har alla frusit en del under dagen i det skiftande vädret. karlarna konstaterar alltså och nöjer sig med det. själv tar jag på mig mina blöta kläder igen och travar ner till ambulanscentret och säger att nu får de minsann komma och fixa värmen. de låter mig följa med i ambulansen på vägen tillbaka. det har börjat störtregna. det tar en timma innan elementet är fixat. ja, sedan håller det i fem minuter efter att de försvunnit, och jag ger upp och paltar på mig allt jag har av torra kläder och krypa ner i sovsäcken. mat hann jag äta innan de två herrarna anlände, alltså behöver jag inte prata mer ikväll.

dag 5: laza - vilard de barrio



wolfgang som vet om att jag fyller år hade gärna velat sjunga för mig. men det får han inte. jag vill inte dela min födelsedag med honom. och inte med någon annan heller för den delen. jag ligger blick stilla i min säng och låtsas sova när dagen kommer.

mina båda rumskamrater visar ingen hänsyn. det är ett ganska vanligt fenomen på härbärgena. är klockan över ett visst klockslag så tänder man lampan, man pratar högt, man springer ut och in ur rummet, slår i dörrar, prasslar med plastpåsar och drar dragkedjor upp och ner. jag förstår inte det där riktigt.

wolfgang och den andre mannen håller på i en och en halv timma! så när de äntligen är klara, släcker de ljuset och stänger dörren! men först passar wolfgang på att ta en bild av mig där jag ligger i sovposition. vad han nu ska ha den till...

jag slapp i alla fall prata. en bra start på min födelsedag. för övrigt regnar och haglar det mest hela dagen. men jag är lycklig ändå.

jag vandrar genom ett fantastiskt berglandskap där jag förundras över all skiffer och marmor som finns i marken. och just idag, vilket sammanträffande!, är naturen full av vackra födelsedagsblomster.

det är mycket uppför idag. så småningom kommer jag upp till den lilla byn albuergia där jag hittar en liten mysig kaffestuga. jag slår mig ner och hänger upp mina våta persedlar framför den öppna brasan. jag är faktiskt väldigt våt. ponchon jag inhandlade i stockholm innan jag åkte, är inte vattentät. medan jag väntar på att kläderna ska torka njuter jag av den fina musik innehavaren bjuder på. sköna gamla sånger jag inte hört på länge. jag passar också på att bjuda mig själv på födelsedagstårta, tarta de santiago, ett så passande namn!

 

på väggarna i kaffestugan hänger hundratals pilgrimssnäckor som pilgrimer skrivit sina namn i. jag får en tom snäcka som jag glatt skriver dagens datum i , den sextonde april, my birthday.

 

ute på leden igen måste jag mestadels hålla mig till landsvägen. camino-leden är full av vatten. men jag går också uppe i bergen, där jag bugar och tackar alla vackra blommor som står uppradade dagen till ära.

i vilard de barrio tar jag in på ännu ett modernt standard-designat härbärge. jag har en fantasisk tur för just idag är jag den enda gästen. jag får äta min bläckfisk i lugn och ro. jag dricker en kopp te och kryper sedan till kojs med en bok som jag ligger och läser i ända fram till midnatt. inatt får jag sova utan öronproppar. jag sänder ut en tacksamhetens tanke i etern. det har varit en utmärkt födelsedag

dag 6: vilard de barrio – xuncheria

jag vaknar sent. vilket är helt okej. jag har som sagt alldeles för lång tid på mig den här gången. jag har nu bestämt mig för att inte fortsätta ut till kusten efter santiago. jag ska gå kortare sträckor i stället. egentligen gillar jag inte det, jag vill verkligen vandra hela dagarna, komma fram till härbärget hungrig och trött, men, nu är det som det är. jag har räknat ut exakt hur många kilometer jag kan gå varje dag för att komma fram i lagom tid till santiago. idag blir det tyvärr bara att gå 14 kilometer.

jag går i maklig takt på spikrak väg. helt ensam. härligt! lite regn och lite hagel igen. en del granna berg, men de storslagna bergen som gör den här leden så speciell, verkar det vara slut på nu.



jag sitter en stund i solen i en liten by och torkar. och sedan kommer jag alldeles för snabbt fram till mitt nya härbärge, en mycket modern konstruktion i rostig metall utanför xuncheria.

jag är ensam först men sedan ramlar den ene efter den andre in. en spanjor som verkar springa maratonlopp mellan sevilla och santiago, en fransman med långt vitt hår, ett österrikiskt par. jag sätter mozart i öronen och somnar ifrån deras prat. när jag vaknar igen går jag in till stan. jag handlar och går sedan till en kyrka som har kvällsmässa. jag skulle kunna tänka mig att ta nattvarden. men, inte av den prästen. han är för tråkig och läser dessutom innantill. det där hade jag gjort bättre själv.

dag 7: xuncheria – ourense

när väckarklockan ringer 6.45 är jag den enda som inte vaknar. jag har nämligen kvar propparna i öronen. det känns lite pinsamt att jag väckt de andra, men nu är ju inte det så mycket att göra något åt. nu får ju de också en chans att komma iväg tidigt. själv smyger jag diskret iväg medan andra gör sina toalett- och frukostbestyr.

jag går nästan bara på asfalt idag. och det känns i höfterna vill jag lova.

ourense är en relativt stor stad, med gågata och allt. pilgrimshärbärget, san francisco, ligger högt uppe på kullarna. de frestar på att ta sig dit. när jag kommer fram är det ingen där. jag går in i ett intilliggande museum där jag får hjälp att ringa på en man som kommer och öppnar. jag är alltså först på plats. ändå har någon lyckats ockupera de bästa sängarna i sovsalen. mysko.

efter en stund kommer ett gäng äldre herrar. när de anlände med tåget tidigare idag gick de direkt till härbärget för att lämpa av sina säckar. så var det mysteriet löst.

jag tar en tur på stan, äter en god sallad. tillbaka på härbärget slår jag mig i slang med en ung man som varit på sjukhuset och fått salva för sina brännskador på armarna. han har bränt sig av solen hur konstigt det än kan låta. själv har jag ju mest sett regn och snö. killen går de hundra milen mellan sevilla occh santiago på 18 dagar. 18 dagar!!! dessutom i ett par gympadojor som det är stora hål i! jo,jo var och en har sin camino att vandra.



fransmannen med det långa vita håret från igår kommer in. han undrar om jag ska följa med till de heta källorna som finns på andra sidan stan. jag avböjer artigt. jag vandrar inte min camino i sightseeing-syfte. jag vill som sagt bara gå innesluten i min egen lilla bubbla.

på natten hjälper det inte att ha proppar i öronen. i vår sal är alla sängar upptagna. det kanske ligger 30 personer här. 25 snarkar. men det är inte värst. i salen bredvid som bara är avgränsad av en halv vägg, har staden hyst in ett teatersällskap som efter att de uppträtt på teatern kommer in sent och inte vill släcka och sova innan de druckit lite vin och skrattat och pladdrat av sig.

dag 8: ourense - cea

jag är alltså inte helt utsövd när jag vaknar med ett ryck när min snabbvandrande sänggranne ger sig av med en rejäl smäll i dörren. jag tar det lite piano. tyvärr kan jag inte vandra så långt idag heller. jag lämnar rummet som en av de sista. när jag kommer ner i entréhallen är den täckt av madrasser. folk har alltså legat även här. man kanske skulle hyst in det där teatersällskapet någon annan stans så att pilgrimerna som härbärgena är till för, fått plats.

jag går ut ur ourense i gryningen. på den gamla romerska bron som leder över floden möter jag jean louise, fransmannen med det vita håret, och jean carlos, spanjoren som småspringer fram. vi går tillsamman en stund. sedan frigör jag mig ifrån dem för att vandra ensam.



lite senare på dagen sätter jag mig ute i naturen och torkar fötterna och njuter av vacker fågelsång. jag stannar en gång till. på ett vägcafé. tragglar mig igenom dagens 'el pais' och tar en coca cola. cola smakar aldrig så gott som när man är ute och vandrar och verkligen har förtjänat den. helst ska den serveras med en isbit och en skiva citron.

det här är en riktigt bra dag. vid kanten av landsvägen hittar jag en kvinna som står och kokar färsk pulpo. jag sätter mig i den gassande solen och njuter av den goda måltiden. kvinnan bjuder mig på nybakat lantbröd till bläckfisken. det här tillfället dök förstås upp just som jag börjat oroa mig för var jag skulle hitta mat idag. det är tunnsått med byar...

jag kommer fram till den härliga byn cea, som uppenbarligen fått eu-pengar för att lyfta fram sin gamla brödbakar-tradition. det finns små bodar i nästan vart kvarter. jag hittar ett underbart härbärge som känns gammalt och nytt på samma gång. först är det bara jag och två par, modell äldre spanjorer, men när jag kommer tillbaka efter att ha inhandlat en kvällsmacka är alla de 40 bäddarna fyllda. en hel som det verkar skolklass med unga killar har anlänt. jag hänger upp min sarong framför min underslaf, mozart i öronen igen och så går det bra också.

ljuset tänds och släcks hela natten. det är de fyra äldre spanjorerna som väl inte vill snubbla när de ska gå på toaletten. jag ska senare lära känna de här fyra lite närmare. jag kommer i princip att få min nattsömn förstörd av dem resten av vandringen. fast, de är mycket vänliga under dagtid.

dag 9: cea  - castro dozon

06.45 jag släpar ner sovsäck, kappsäck osv. till första våningen där jag packar ihop och så ger mig iväg i mörkret. åh, vad jag älskar de här tidiga, ensamma mornarna!

det går uppför och uppför i två timmar tills jag kommer fram till det kända cisterianska klostret i oeseira. här hade jag sett fram emot att få besöka klostrets kyrka med anor från 1100-talet, enligt böckerna en av de mest perfekta exemplen på galicisk romansk stil. men, men. det visar sig att kyrkan är stängd på grund av att en av klostrets munkar kilat hädan. nu går det ingen större nöd på mig. jag sätter mig i solen och njuter av en bocadilla och en kopp colacao. och där sitter jag sedan tills de nattvandrande spanjorerna gör entré.

  

det fortsätter uppåt. det är mycket koskit nu, men också en del vackert. jag går bland annat genom buskage i gult och lila som är högre än jag. det här är den andra dagen i sol. det är inte speciellt varmt men jag kan gå utan långkallingar och vantar.

jag kommer fram till castro dozón redan klockan 13.30. det nybyggda fina härbärget ligger på kullarna en liten bit från centrum. jag är först på plats. jag hittar mig en fin säng, lägger mig och läser lite. när de två spanska paren anländer samlar jag snabbt som ögat ihop mina pinaler och flyttar in i rummet bredvid. har jag nu tur kommer jag att få sova ensam inatt. icke så. innan dagen är till ända har hela pojkbataljonen från igår anlänt. jag får sova till ljudet av en symfoniorkester bestående av 15 snarkande karlar. och, det blir den kallaste natten hittills.

castro dozon- bandeira 35 km, 12 timmar

en fridfull vandrings - dag som börjar klockan 7.15. förutom att jag passeras av några av de snarkande vännerna från den gångna natten, går jag ensam och fri hela dagen. i laxe sätter jag mig ner på ett café för lite ägg, juice och cola. jag hade kunnat stanna på härbärget här, men jag känner att 18 km är alldeles för kort sträcka att gå. så jag knallar vidare, nu mot sedilla, cirka en mil bort.



när jag kommer fram har jag egentligen gått nog för idag, men, här finns inget härbärge. jag kollar runt på lite olika hotell, priserna är okej, 25 euro per natt, men det verkar som om staden är helt utan pilgrimer, det känns konstigt och lite ensamt. så, jag går in i en livsmedelsaffär, köper upp mig på lite tonfisk och bröd, och vandrar sedan ut ur stan, mot bandeira där det ska finnas ett härbärge. tre kilometer till, uppför, åt helt fel håll.

väl framme och jag hittar inte ett enda pilgrimsspår. härbärget verkar vara inhyst i ett campingcomplex som är stängt. och nu är jag trött. så pass att jag faktiskt inte orkar gå en meter till. men, men. här kan jag ju inte stå inatt utanför en stängd grind. så, jag fortsätter upp för backen. och tur är väl det för strax ser jag en liten stuga med folk utanför. jag känner igen de snarkande spanska pensionärerna. mellan mig och dem är det dock ett stort oövervinnligt dike, så, nerför igen, tillbaka till campinggrinden, forcera den, backe uppför inne på området, och voilá. mitt nya hem för natten.

spanjorerna hade också gått till staden sedilla, men hade precis som jag inte trivs där, varför de tog en taxi hit ut. i huset har också två cyklande tjecker installerat sig.

jag äter min tonfisk och sätter mig i solnedgången och lyssnar till vacker fågelsång, medan övriga åker taxi tillbaka till sedilla för middag och teve-fotboll. alla utom en av cyklisterna. mannen är ifrån den del av tjeckien som en gång hette sudettyskland. han berättar sin historia, på tyska, och kvällen går. natten blir allt annat än lugn, det slås som vanligt i dörrar, pannlampor tänds då det är pink-läge och när morgonen kommer har jag bestämt mig för att vänta ut de andra för att få möjlighet till lite lugn och ro i sänghalmen innan jag ska dra vidare.

dag 11: bandeira – outeiro, 17 km

som vanligt har jag alldeles för mycket tid på mig idag. jag går i en relativt långsam lunk tillbaka till sedilla för att därifrån fortsätta leden genom vackra skogar mot outeira. jag tar en paus vid dikesrenen och festar på yoghurt, banan och nötter. jag går genom öde landskap, inga hus, inga människor.

så småningom kommer det lite civilisation och jag sätter mig en stund på denna dags enda bar och festar på lite coca cola och småcroissanter. jag passar på att torka gårdagens tvätt, behändigt fastsatt i renseln med klädnypor.



jag är trött idag. min energibarometer står på låg. det gick åt en hel del energi igår i lyssnandet på den där tjecken och hans berättelse. att dessutom varje natt bli störd i sin sömn börjar också tära på energin. för att komma igång igen och orka fortsätta drar jag faktiskt i mig två color på raken. och fem småcroissanter…

och väl är väl det. för efter uppehållet behövs det verkligen energi. terrängen är dramatisk. det går uppför, och utför. man håller på med något slags tågbygge uppe i bergen och leden har letts runt på krokiga vägar.

jag anländer först av alla till härbärget i outeiro. ett stort, modernt bygge med många sängar. jag tar en lång, skön dusch, tvättar mina kläder, köper choklad och läsk i en automat och lägger mig sedan i solen och somnar. och så kommer de fyra spanjorerna. så snälla och söta på dagen. så störiga på natten. gissa om jag önskar att jag hade sluppit dem inatt…

jag sätter mig tillsammans med spanjorerna och pratar lite i solnedgången. vi har en mycket trevlig stund, trots att jag nu igen måste gnugga geniknölarna, den här gången pratas det bara spanska…

jag passar på att fråga om de kommer ihåg min nye släkting, the footballer, biribiri, som jag träffade i afrika i vintras, de är ju uppenbarligen intresserade av fotboll och ja! biri biri! han som alltid fick en sombrero på huvudet efter varje mål han gjorde.

de fyra ska även här ta en taxi till närmaste stad, härbärget ligger på landsbygden utanför stan, här finns varken affärer eller kaféer. tyvärr har jag inte haft möjlighet att handla på hela dagen, så jag får lägga mig på tom mage. visst hade jag kunnat följa med till stan, men jag kan inte lägga mer energi på att försöka prata spanska…

innan mina nya vänner försvinner för kvällen, har den äldste i gänget, den pigge 78-åringen som alltid ligger ett par steg före sina vänner när de vandrar, fixat en sak åt mig. han tar mig i handen och leder mig till en dörr som tidigare varit låst. han öppnar dörren och viskar att här kan jag sova ostört, fri från han och hans vänners snarkande. så sött. döm av min förvåning när han själv kommer intassande i rummet när han kommer tillbaka från stan, och lägger sig i grannsängen. om han snarkar? hmmm.

dag 12: outeiro – santiago de compostela, 16 km

klockan ringer 06.30. som vanligt tar jag mitt pick och pack, tassar ut ur rummet och gör mig i ordning för avfärd. och som vanligt går jag i mörker en stund innan dagen vaknar. jag går och går. inga byar, inga caféer. men en hel del vackra träd.

jag kommer in i santiago de compostela från ett helt annat håll än jag gjorde när jag gick camino francés. inte från bergen, mer från ett platt jordbrukslandskap. precis när jag får se min kära katedral på håll för första gången, gås jag ifatt av en man som känner igen mig från något av härbärgena längs leden. han verkar lycklig över att få sällskap in i stan. det är inte jag. det här är ju en av de bästa stunderna under hela vandringen. en stund som jag absolut vill njuta av i ensamhet. jag lyckas skaka av mig honom, artigt, men bestämt.

mitt mål är pilgrimsmässan i katedralen klockan tolv. jag är tidig. på vägen, inne i stan, i sista backen innan det stora katedraltorget, slinker jag in på en frisörsalong. kan de möjligtvis tvätta och kamma håret på en sliten pilgrim?

för mig som alltså inte ens haft en kam med mig på den här vandringen, känns det helt fantastiskt, underbart att få både massage, tvättning, kamning och föning. allt till det facila priset av två och en halv euros.

så är jag alltså framme!




känslan när jag träder in i katedralen än en gång är ljuv och underbar. det är tredje gången nu. det är helt fantastiskt!

jag sätter mig på första parkett och lyssnar först på den fina nunnan som ska leda oss pilgrimer genom den musikaliska delen av mässan, och sedan på prästen som börjar sin predikan med att vara upprörd över alla turister som tycks använda kyrkan i första hand som ett museum och som inte respekterar oss pilgrimer och vår alldeles egen mässa.

efter mässan går jag till pilgrimskontoret och får än en gång min ’compostelana’. den här gången anmäler jag att jag inte vandrat caminon av religiösa skäl. jag får därför en annan typ av diplom, ett med en pilgrimsvandrare på.

så tar jag in på mitt favoritpensionat som ligger i en mycket gammalt hus som vetter ut mot ett litet torg i anslutning till katedralen. jag drar undan gardinerna för att få in så mycket ljus som möjligt och lägger mig på den stora breda sängen och lyssnar på dånet av klockorna i katedralen. än en gång oändligt tacksam för både vägen och målet.



vad kom jag då fram till under den här vandringen, förutom att jag hade alldeles för lång tid på mig och följaktligen fick vandra för korta dagssträckor?


jo: jag har bland annat gått och filosoferat över kyrkan och dess betydelse.

efter att jag vandrat caminon första gången, skrev jag in mig i svenska kyrkan. jag gick ur där när jag var arton år och helstekt ateist. nu kändes det rätt att gå in igen. folk har ju lämnat kyrkan på löpande band sedan den skildes från staten. jag som älskar att gå på till exempel adventskonserter tycker att jag kan vara med och betala.

kyrkorummet känns skönt och bra. under min vandring tycker jag om att gå in och sätta mig ner och vila en stund, kanske tända ett ljus. såvida det är levande ljus. jag tycker inte om de där elektriska. där känns det som om man bara är ute efter mina pengar. överhuvudtaget är jag väldigt irriterad över att man har kommers i kyrkan. slängde inte jesus ut månglarna ur templet?

förra året hamnade jag ju mitt i påskveckan och fick se alla de märkliga ritualer de spanska katolikerna har för sig. jag blev så fängslad att jag den här gången valde att tillbringa några påskdagar i salamanca innan jag började vandra. nu har jag lyckats samla mina tankar kring det här och skapat mig en åsikt.

de obskyra ritualerna skrämmer mig och jag förstår inte riktigt vad de ska vara bra för. till exempel är jag inne i en gammal kyrka i salamanca där jag hamnar i ett led där alla kysser jesus fötter. kristusfiguren är uppspikad på ett träkors som man tagit ner från väggen. jag kysste verkligen inte de där fötterna. det var för makabert, men jag böjde mig ner över dem så att de såg ut som om jag gjorde det. som belöning fick jag en vit tuss i en plastpåse med en text som sa att det här symboliserar jesus hår. någon slags fejkrelik alltså.

jag har också gått och funderat på vad det är som triggar människor till att spöka ut sig i stora svarta koner och heltäckande mantlar. jag tror att det kan vara en slags dödsrädsla.

jag tror faktiskt inte på kyrkan. jag tror inte på nattvarden och jag tror inte jesus var guds enfödde son. jag tror att jesus själv skulle tyckt att det här konstiga budskapet var märkligt. han tog hjälp av anekdoter när han talade och folk tolkade honom sedan som de ville. jag tror också att han själv skulle blivit skrämd över storleken på de enorma kyrkohus man byggt till hans ära.

jag tror att det finns en masterplan, någon slags högre ordning. jag tror på naturen och att vi alla är ett, vi människor, djuren, haven, bergen, träden, fiskarna, vindarna. och jag tror inte att någon eller något är mer betydelsefullt än någon eller något annat.

jag tror på det goda, sökandet efter det goda, försökandet att vara god. mot medmänniskorna. mot naturen.

jag tror på andevärlden. jag vet att mina avlidna anhöriga är med mig. de ger mig tecken om jag bara är uppmärksam. de hjälper mig när jag ber om hjälp.

jag tror på gudomlig musik och konst. skapandet av upplysta i gudomliga stunder.

jag är så tacksam för den vackra musiken. för rösterna som bubblar av glädje. för änglakörerna. för de vackra toner instrumenten frambringar.

jag tror att jaget är en del i det stora, vackra altet. det som är gud. jag tror att vi alla är gud. att allt naturligt är gud.

jag känner mig så tacksam. över livet. över att få leva. att få andas. att få vara frisk, att kunna gå, att kunna se, känna dofter. att kunna skriva.

jag är så tacksam över att få vara i allt det vackra. över att få vara fri. att få bo i ett gott land. att få vara en liten del i den stora delen, i altet.