pilgrimsvandring, påsk 2008
jag har en passion. att vandra el camino till santiago.
första gången jag gjorde det, året var 2006, var jag alldeles överväldigad när jag kom hem. jag hämtade mig nog inte på ett år tror jag. nu, i våras, gick jag för andra gången. inte hela den franska camnion, men trettio mil. på tio dagar. så här gick det till:
flyger ryanair från nyköping kl 06,50 till santander via frankfurt. landar 12.50.
10 minuter med flygbuss in till stan. hade tänkt ta en buss till ovideo 13.45 för att därifrån ta mig till leon, men alla bussar är fulla! det är "semana santa", den heliga påskveckan, alla ska hem!
blir tipsad om ett tåg som går via palencia. centralstationen ligger som väl är alldeles intill busstationen. springer dit och hinner precis med 14-tåget. efter 2,5 timmar byter jag tåg i palencia och en timma senare hamnar jag där jag ska, i leon. kl 18.30 puh!
får så gå runt ett bra tag och leta härbärge. "albergue municipal" är fullt, den här veckan används stället som vanligt vandrarhem. albergue nr två har inte öppnat för säsongen. hamnar slutligen hos nunnorna vid placa gotica i gamla stan, ett varmt och väldigt trevligt härbärge. men, blir nästan ihjälskrämd när jag ska gå in genom porten. ut genom just denna port kommer, precis i det ögonblicket jag ska gå in, hundratals människor klädda i svarta kåpor där enbart ögonen syns. spooky! männen bär stora bårar med olika statyer av en lidande jesus. herre gud, det är ju bara onsdag, hur ska detta sluta?
jag är faktiskt lite chockad över det märkliga skådespelet som för övrigt håller på till långt in på natten och som gör att nattsömnen inte blir så god som jag önskat. dessutom, så här första natten har man inte hunnit vänja sig vid alla snarkningar än... men, men, kommer väl propparna in i öronen så löser det ju sig.
ja, och så innan det blir dags att krypa till kojs passar jag på att gå in i klosteravdelningen för att låta mig välsignas inför färden. jodå.
dag 1 - 36 km; leon, hospital de orbigo - murias de rechivaldo
eftersom jag inte fick mången blund i ögonen sover jag till kl 8. ska ta 9-bussen till hospital de orbigo där jag tänkt att min vanding skulle starta, har nämligen hört att sträckan dit inte är så kul... men, bussen? nej just det. går inte. semana santa. så. går cirka 15 km ut ur stan och liftar sedan med en präst! till den gamla vackra bron i orbigo. går över den och sedan slutar jag inte gå förrän jag är framme i santiago 10 dagar senare...
men först... går jag genom astorga. det är mycket uppför här. är säcken för tung nu igen? jag som verkligen tänkt på vart enda hekto jag packat ner. 
går ut ur stan och fortsätter den vackra raksträckan fram till murias de rechivaldo där jag tar in på ett privat härbärge som jag bott på tidigare och som jag tyckte mycket om då. men nu är det kallt! ägarna säger att de inte har råd att elda än! fryser. och har ont, i benen, i höfterna och i fötterna. har nog gått för långt idag. ja jag vet. man ska starta mjukt. håhåjaja. träffar en ängel dock. spanska pilgrimsanna masserar mina onda kroppsdelar.
dag 2 - 18 km; murias de rechivaldo - rabanal del camino
i dåligt skick. gick ut för hårt igår. ont ont ont. får hasa mig fram till rabanal. tittar in i lilla minimarketen "la tierna", där ägaren bott i australien och följaktligen talar aussi-engelska. hans fru ger mig ett paket salt och rekommenderar mig att ta ett fotbad varje kväll (vilket jag också gör återstoden av vandringen, varje kväll , för att häva inflammationen jag fått i nagelfästena på fem tår. men, detta lämnar vi därhän. alla har ju sina små problem och det är ju inte det som är det intressanta med el camino!)
idag är det långfredag. jag hasar mig iväg igen, till kyrkan. hamnar bredvid en irländsk präst med världens största fötter. detta nämner jag därför att jag senare ska komma att följa hans fotspår. i snön!
de märkliga påskritualerna fortsätter... prästen tar ner träfiguren av jesus på korset, lägger den mot altarringen, och så får församlingen gå fram och kyssa jesus fötter!
det är skönt att bo på privata härbärget "nuestra senora del pilar". såå trevlig och omtänksam personal.
dag 3 - 20 km; rabanal - riego de ambros
idag börjar jag med en ny slags frukost som passar väldigt bra för årstiden; varm choklad med toast och marmelad.
den här morgonen träffar jag för första gången chris och julia från tyskland som jag ska slå följa med en bit på vägen lite senare.
krafterna har kommit tillbaka, jag känner att jag kan gå långt idag. men! då vet jag inget om väderleken... först börjar det regna. sedan snöa! ja det är faktiskt snöstorm uppe i bergen! det går knappt att hålla ögonen öppna. jag prövar att gå och blunda på en och samma gång. och det går faktiskt.
i foncebadon, där jag tänkt lägga en sten, ser jag nästan inte korset.
vindtät jacka har jag som väl är, men den andas inte speciellt bra upptäcker jag när jag stannar för att värma mig på fiket där de alltid spelar klassisk musik. jag är genomblöt under jackan.
i lokalen sitter en samling frusna, genomblöta pilgrimer och dricker varm choklad, igen. jag stannar tills den värsta stormen bedarrat. jag lägger vantarna som är som två genomblöta disktrasor, på tork på elementet. en del virar in sina fötter i plastpåsar innan de drar på sig vandringsskorna igen.
efter att ha pulsat fram i sjuåtta centimeter djupsnö hela förmiddagen, känns det bra att kliva in i den varma pilgrimsrestaurangen i el acebo och festa på en rykande het fisksoppa. trevligt sällskap får jag också. irländska prästen och hans lilla grupp sitter runt det stora bordet alldeles innanför entrén.
det fortsätter snöa hela dagen. man ser inte pilarna längre. men... jag följer prästens spår, allt medan jag går och nynnar för mig själv "har du tagit prästens sko, prästens sko, prästens sko, svara ja eller nej."
jag hade eventuellt kunnat gå lite längre idag, men jag vill så gärna bo på privata alberguet vid pilgrimernas vattenkälla i riego de ambros, ett mysigt ställe där man bor två eller fyra personer i små kupéer. mysigt, på hösten när det är varmt ja! nu är det iskallt! trots att det snöar ute hela natten, har man ingen värme i stenhuset! varför i hela fridens namn har man överhuvudtaget öppet?!
jag somnar fullt påklädd i min sovsäck, med fyra filtar över mig. så fort näsan råkar sticka ut under natten, håller jag på att frysa ihjäl. och det här utsätter man sig för frivilligt!
i huset finns för övrigt bara två personer till, en mor och en son från nordnorge. de tog sig varsin rejäl hutt innan de törnade in.
dag 4 - 37 km; riego de ambros - villa franca
det är förstås alldeles för kallt att ligga och dra sig. så fort jag slår upp mina blå ger jag mig iväg. det känns faktiskt varmare utomhus än i det där kalla stenhuset.
klockan är 06.20. snön ligger som ett vitt täcke på marken. tusentals stjärnor täcker himlavalvet. och, fullmånen hänger över takåsarna! det är en fullkomligt magisk morgon.
jag låter månen lysa upp vägen framför mig när jag vandrar ner genom ravinen till molinaseca. jag vet att prästen och hans irländska entourage skulle övernatta där. jag kikar in genom dörren till härbärget som ännu inte är öppet. men nej, det verkar som om jag är den enda som är ute så här tidigt.
jag går upp till ponferrada och tittar på den gamla fina riddarborgen. jag har sett fram emot att få sätta mig på torget i stan och ta det lite lugnt, äta frukost och kanske besöka katedralen, det är ju påskdagen idag. men, innan jag vet ordet av har jag gått rakt igenom hela staden! i utkanten stöter jag på chris och julia som jag ju träffade i rabanal häromdagen. efter att ha vandrat i fyra timmar sätter jag mig äntligen ner för lite frukost, i columbrianos.
i camponaraya går jag in i byns moderna kyrka för att ta del av påskdagens ritualer. det första som möter min blick är en stor ryggsäck där våta strumpor hänger på tork i klädnypor. chris är alltså här...
i den här kyrkan var det inte så mycket dramatik, mer vanlig nattvardsgång. när vi kommer ut händer det dock saker. jag får vara med när chris bryter sin fasta. han är troende katolik och har "fastat" i fyrtio dagar, det vill säga inte ätit godis!
chris första choklad-
bit på 40 dagar
jag hade tänkt övernatta i cacabelos, men där är härbärget inte öppet för säsongen än. jag får fortsätta till villafranca. det blir två timmar till, totalt 11 timmar idag! det var inte bra för fötterna det. slår följe sista biten med mina nya vänner från tyskland. äntligen framme tar vi in på kommunala härbärget där vi lyckas få ett rum för oss själva, snarkfritt... mödosamt tar vi oss ner till byn där vi äter en utsökt middag. och chris får en chockladbit till!
dag 5 - 25 km; villafranca - la faba
tar det väldigt lugnt på morgonen. det var så skönt att sova utan öronproppar. strosar runt i stan och köper frukt och annan färdkost. har fått smak på en väldigt god mörk chokladkaka med hasselnötter, t om godare än "ritters".
när jag så sent som vid tio-blecket ger mig av ut ur stan, möter jag julia och chris igen. även om jag kan vandra med andra pilgrimer någon kortare sträcka då och då, vill jag alltid börja dagen ensam. men nu är det alltså så att vi tre går i ungefär samma takt ut ur stan, och därför blir det naturligt att vi följs åt. vi går och går och går, en väldigt tråkig sträcka som går längs bilvägen. värst är portela där man t om går förbi ett stort långtradarfik.
vi går tillsammans till ruitelan där vi tänker göra dagen kort. jag känner verkligen av att jag gick långt igår. vi checkar in på det privata härbärget. och så händer något märkligt. jag trivs inte! vi blir väldigt arrogant bemötta. jag känner att jag bara vill ut därifrån, även om vi redan fått stämplar i våra pilgrimspass. jag ber om ursäkt, säger som det är och går resolut ut därifrån.
chris och julia har samma känsla. de kommer efter. och så går vi tillsammans upp för den otroligt långa, smala och sega backen upp till la faba, där vi blir varmt välkomnade. vilken lättnad! på detta härbärge, som drivs av en tysk camino-förening, har bara två andra pilgrimer checkat in. det är rent, det är snyggt och det finns t om en öppen eldstad där en brasa sprakar hemtrevligt. jag somnar utan mat. mina stackars tår är inte att känna igen.
julia, som studerar medicin, påpekar att det var fler tyska soldater som dog av fotrelaterade problem under första världskriget än av skottskador...
dag 6 - 14 km; la faba - alto do poio, triacastela
när jag vaknar tidigt denna morgon vet jag att jag måste ta itu med min tår om jag ska kunna ta mig ända till santiago. jag ger mig iväg i mörkret, klockan är 06.30. det är fullt med snö överallt och svårt att ta sig fram. jag stretar på mot 1300 meters höjd och o cebreiro. uppe på toppen från la faba ser jag solen gå upp, ytterligare en gudomlig morgon.
det är bara fem kilometer mellan la faba och o cebreiro. det tar två timmar att ta sig över berget i snön. julia och chris hinner ifatt mig.
vi pulsar på i snön tillsammans tills vi kommer in i o cebreiro där vi vilar ut och frukosterar på den gamla krog som tillhör det härbärge som funnits här för pilgrimer ända sedan år 1072. och jovisst, det blir varm choklad, flera liter.
efter ett långt uppehåll som bland annat innefattar ett besök i den mer än tolvhundra år gamla mariakyrkan, ger jag mig iväg igen, mot triacastela och doktorn som jag vet finns där.
på min väg ut ur o cebreiro konstaterar jag att de gamla keltiska pallozer byn är så känd för, ser betydligt trevligare ut i solsken och utan snösörja.
när jag kommer ut ur o cebreiro blir jag stående. vart är vägen som leder upp i skogen? inte en skylt. inte ett fotspår. allt är vitt vitt vitt. några pilgrimer som kommer bakom mig väljer att gå ner till stora vägen för att följa den. det vill inte jag. jag vill ju vara i naturen!
efter en stund kommer en ung man älgande åt mitt håll. han hälsar glatt och fortsätter sedan upp mot skogen. okej. jag följer efter honom.
det tar timmar att gå genom skogen. jag har hela tiden den unge mannens tioitvåfotspår framför mig. men ingen kommer bakom mig. det gäller alltså att hålla sig på benen och inte ramla och skada sig.
vandringen genom skogen går på tusen meters höjd. jag ska upp till 1337, till alto do poio, den högsta punkten på den spanska delen av caminon. sista biten upp kryper jag nästan fram. fötterna ömmar, dimman ligger tät och snön vräker ner.
äntligen uppe. jag släpar mig in i restaurangen intill vägen. en brasa sprakar precis vid ingången. jag slår mig ner där och beställer en välförtjänt het soppa. efter måltiden ber jag värdinnan ringa på en taxi till mig. jag kan inte ta ett steg till.
tolv kilometer senare är vi i triacastela. utanför doktorns port. om han är hemma? nej. det får bli apoteket i stället. apotekaren lyfter inte ett ögonbryn när jag visar mina tår. hon har förstås sett allt som går att se i fotväg. lite antiinflammatorisk salva och några tåhättor med silikon på insidan så ska jag vara på fötterna igen, säger hon. min vandring till santiago kanske kan fortsätta...
taxin kör mig till det kommunala vandrarhemmet, en byggnad i tegel med vackra blå fönsterluckor och dörrar. sist jag var i byn bodde jag på det privata härbärget uppe vid stora vägen. det var okej där, men man fick inte tvätta sina kläder utan att en militant förståndare skulle lägga sig i. det slipper jag nu. jag tar ett rum som närmast ser ut som en båthytt. två sängar på varje sida. jag ber att man inte ska släppa in någon annan. jag väntar på chris och julia.
i väntan på mina vänner tar jag på mig mina lättvikts crossfejks och går till den gamla pilgrimskyrkan i byn. det är iskallt när jag kommer in, men så fort den underbara prästen Párroco Augusto Losada López hälsar oss välkomna kommer värmen. en makalöst vänlig man. han börjar med att be oss inte resa oss upp under gudstjänsten eftersom vi behöver vila våra stackars vandringsfötter. hur kunde han ha så rätt?
temat för kvällen är el camino de santiagos humana och själsliga dimensioner. efter att ha pratat en stund i detta ämne ber senor lopez om hjälp att läsa pilgrimens bön på olika språk. jag erbjuder mig att läsa på norska, en svensk text finns inte.
det är en fantastisk känsla att stå i denna gamla kalla kyrka med aposteln jakob bakom sig och läsa den här bönen. detta minne tror jag nog att jag kommer att bära med mig länge.
efteråt får jag en stor varm kram av senor lopez som välsingar mig och kysser min panna. jag tror nog att det vänder nu. jag kommer nog att flyga fram resten av vägen till santiago...
tillbaka på härbärget igen. och man har givit bort sängarna i mitt rum. två stora skolklasser har nämligen anlänt. det är överhuvudtaget många spanska ungdomar ute i spåret. ganska fantastiskt egentligen att man tar sitt kulturarv på så stort allvar.
alltså ingen chris och julia. jag går ner till det privata härbärget och finner dem där. julia har säckat ihop. sista biten in till triacastela blev hon tvungen att lifta eftersom hennes ben inte bar henne längre. det är nedrans tungt att vandra i snö.
det här var faktiskt det sista jag såg av mina tyska vänner. i fortsättningen ska vi komma helt i ofas.
dag 7 - 24 km; triacastela - barbadelo
jag lämnar mina sovande tonåringar till rumskamrater klockan halv sju om morgonen. som vanligt är det mörkt ute. det snöar inte så här pass långt ner i dalen där vi befinner oss på cirka sexhundra meters höjd.
jag går den långa huvudgatan genom byn och kommer ut till det vägkors där jag minns att jag blev stående förra gången. då hade jag inte en aning om varför vägen delade sig eller vilket håll man skulle gå åt. nu vet jag. sist gick jag via samos. ett bra val eftersom jag där fick se det fantastiska gamla klostret som anses vara ett av de äldsta i västvärlden och som går tillbaka ända till femhundratalet. där borde man ju naturligtvis övernatta någon gång. den här gången väljer jag dock att gå till höger ut ur triacastela. jag vill se hur vägen via san xil ser ut.
det regnar och det är blött överallt.
jag går genom gamla byar med stenhus som kanske är tusen år gamla. jag tänker på alla andra som gått här. heliga birgitta till exempel. det känns...
kanske borde jag stannat i sarria nu när jag tänkt att jag inte ska gå så långt idag. jag vill ju vara snäll mot mina små tår. men, jag vandrar på till ett ställe jag bott på tidigare och där jag trivdes bra, barbadelo.
jag kommer dit redan vid tretiden på eftermiddagen. och finner att jag är den absolut enda gästen på stället. skönt. då kan jag tvätta lite, packa om, skriva, vila. och läsa. men, inte äta. för här finns ingenstans att handla. jag går upp till restaurangen jag minns sedan sist. där är stängt. öppnar först halv nio i kväll! jag knackar på och ber allra ödmjukast att få köpa lite frukt. jag får ett päron och en kiwi när jag lovar att komma tillbaka till kvällen för att äta middag.
i min packning på härbärget hittar jag sedan fem granolabars! så där utan vidare. jag har inte köpt dem. de ligger i en påse ifrån ett ställe jag aldrig varit på. vem var det som sa att du inte behöver bekymra dig om din timliga välfärd längs caminon? allt du vill och behöver kommer till dig. jaja...
dag 8 - 40 km; barbadelo - palais de rei
man kan undra vad som händer i mitt arma huvud den här dagen. varför vandrar jag i mer än tretton timmar? 40 kilometer i spöregn! vad ska det vara bra för?
jag börjar redan klockan sex på morgonen. det innebär att jag får gå den första timman i totalt mörker. med hjälp av min ficklampa. den som jag för övrigt hittade i skogen förra gången jag vandrade el camino. jag fann den i en skogsdunge, långt bort ifrån leden, just när jag behövde den. förstås.
kanske är det för att det regnar precis hela dagen som jag inte vill sluta gå. det är en märklig känsla det där att gå med huvudet inneslutet i en regnkapuschong. det är nästan som att sitta i ett litet hus och lyssna till regnets smattrande på taket... man lever helt i sin egen värld.
vätan kryper upp längs benen. och jag går bara på. går och går.
jag kommer till portomarin. går över den långa bron. men går inte upp för den gamla trappan den här gången utan går runt för att komma upp i staden.
så här glad var jag
när jag tog igen mig
i solen på trappan upp
till portomarin 2006.
jag går till posten i stan. plockar ur allt ur rycksäcken som jag absolut inte behöver. det blir schampo, balsam, hårborste, 0ch faktiskt ficklampa, hudkräm, tvättmedel. jag behåller en liten tvålbit som får tjäna som alltiallo. jag gör iordning en liten kartong och skickar hem den till sverige. jag är trött på att bära omkring saker. den här gången trodde jag att jag bara tagit med mig det allra nödvändigaste, men men.
innan jag lämnar stan inhandlar jag ett gäng chokladkakor, lite yoghurt, bröd och juice. och stannar sedan längs vägen och inmundigar dessa delikatesser.
ja. sedan fortsätter jag och gå och gå. som en annan forrest gump. jag borde ha stannat i hospital da cruz, där är det trevligt och bra, men någonting driver mig att gå mer än tio kilometer till. jag vet inte vad det är. jag möter nästan inte en enda människa på hela dagen. det gjorde jag faktiskt inte igår heller.
när jag framåt kvällen närmar mig palais de rei stannar några cyklister mig och frågar hur jag mår. de påstår att jag raglar fram. okej okej, det är väl dags att stanna då.
jag stapplar in på det moderna härbärget alldeles innan man kommer in i stadskärnan till palais de rey. sovsalarna här tar nästan fyrtio personer. jag öppnar dörren till en av salarna. och får en chock. på varenda säng sitter det en spansk skolunge. jag går ut till receptionen igen och undrar hur långt det är till nästa ställe. jag blir avrådd att gå vidare. det är skolklasser överallt just nu.
folk har spänt upp linor mellan sina sängar. här hänger blöta kläder och skor i parti och minut. ljudnivån är hög. doften är inte den bästa. och jag behöver mat. tyvärr blir jag tvungen att ge mig ut i regnet igen. hundrafemtio meter måste jag gå för att komma till en restaruang. det känns oövervinnerligt. men jag klarar det.
tillbaka på härbärget vrider jag ur mina kläder och tömmer mina boots på vatten. det finns ingenstans att hänga dem. alla element och alla tvättlinor är upptagna. jag kryper ner i min sovsäck i den sista underslafen, sticker proppar i öronen, och somnar som den slagna hjälte jag är.
dag 9 - 29 km; palais de rei - arzua
jag kostar på mig att ta sovmorgon. i ärlighetens namn ska sägas att jag är väldigt tveksam till hur det ska gå att vandra idag efter det jag utsatte min stackars kropp för igår. men men. jag drar på mig mina dyngblöta kängor efter att ha virat in fötterna i toalettpapper. där jag sedan intar min frukost har detta vita papper smulats ner till ett pulver och jag skäms lite över den oreda jag ställer till med. kaféinnehavaren är dock vänlig. efter att hon har sopat upp efter mig, erbjuder hon mig tidningspapper att vira runt fötterna. detta hjälper och snart är jag relativt torr igen.
idag har det klarnat upp och jag kan njuta av naturen igen. igår gick jag ju bara där i min huva och tittade ner på mina fötter. kilometer efter kilometer.
en bit utanför palais de rey förstår jag varför jag gick så långt igår. jag letade förmodligen omedvetet efter det ställe jag gick förbi förra gången och som jag hade velat bo på nu, ponte campana. jag hade nog trott att detta ställe skulle ligga långt innan palais de rey, och så låg det efter. jaja. nästa gång kanske. dessutom har det inte öppnat för säsongen än.
i ribadiso de baxio funderar jag på att stanna. härbärget här ligger vackert vid vattnet. men, jag ser skolklasser och vandrar vidare.
kvart över fem kliver jag över tröskeln till det gamla vackra härbärget i arzua. eller rättare sagt blir indragen av en framsträckt hand. som tillhör john som jag stötte på en av mina första dagar på leden. john har gått ända ifrån belgien! för åttonde gången! han går till santiago, tar in på bästa hotellet där i tre nätter, och går sedan tillbaka hem igen. att han har fru och sex barn hemma kanske hör till saken...
jag hittar mig en fin säng med utsikt över den vackra lilla stadens torg. jag går ut och köper lite goda ostar, bröd och frukt för att äta på rummet. och så kommer jag tillbaka och möts av skolklasser. igen!
föreståndaren känner tydligen medlidande med oss pilgrimer som gått långt. hon öppnar en oanvänd sal och låter oss sova där. där ligger jag sedan och lyssnar en stund på johns snarkningar innan jag sätter in propparna och somnar.
dag 10 - 35 km; arzua - monte do gozo
den tionde dagen hade jag ursprungligen räknat med att vara framme vid mitt mål. men då hade jag förstås räknat med att mina fötter skulle vara lika fläckfria som de var förra gången.
idag går jag egentligen också alldeles för långt. jag är under vägs i elva timmar. jag kunde kanske ha nöjt mig med att gå till arca, men dit är det bara tjugotvå kilometer och det kändes lite kort. tiden börjar krympa nu.
jag bestämmer mig för att gå till härbärget i lavacolla och övernatta där. innan jag kommer dit passerar jag santiagos flygplats. en märklig känsla. jag blir tårögd när jag tänker på att jag nästan är framme och på hur hårt det varit den här gången. tårarna är dock även glädjetårar. det är en underbar känsla att närma sig santiago!
efter flygplatsen kommer jag upp till rondellen där jag stöter på den första santiagomarkeringen. med sprucken röst skriker jag, viva santiago! viva el camino! viva la vida!
när jag kommer fram till lavacolla råkar jag ut för det fenomen jag nu stött på ganska ofta, härbärget har inte öppnat för säsongen ännu. och här tar jag slut.
jag linkar in på första bästa kafé och sparkar av mig kängerna innan jag beställer en varm choklad. jag får syn på skylten som säger att man inte får ta av sig skorna, försent.
mina fötter skriker i uppror. men jag måste ju fortsätta. jag haltar fram längs vägen när jag möter john. han är i prima form och tänker gå in till santiago ikväll. vill jag möjligtvis flytta in på finhotellet med honom? gubbe!
jag vill inte anlända till santiago i det skick jag är i just nu. jag minns hur det vara förra gången. hur stort det var att komma in i stan. in i katedralen. jag vill gärna uppleva det igen. utvilad. jag får försöka ta mig till monte do gozo och övernatta där. fem kilometer till bara. snälla!
förra gången jag gick här hann jag inte stanna och titta på det storslagna monumentet på kullen ovanför monte do gozo eftersom jag hade bråttom ner till santiago och högmässan där. nu har jag tid, fast kanske inte ork.
jag snubblar bildligt talat in på det stora mastodonthärbärget i monte do gozo. jag checkar in i fräscht rum för åtta. tre damer är vi som ska sova här. de andra kommer från den portugisiska leden. de är från brasilien.
jag går in i duschområdet. och blir sittande på en bänk, en meter från själva duschkabinen. i kanske en hel timma. jag är så slut. men så glad. jag är ju snart framme!
dag 11 - 5 km; monte do gozo- santiago de compostela
så är den stora dagen inne då jag äntligen ska få komma fram till santiago. när klockan står på sex smyger jag mig ut i natten. jag vill ha gott om tid på mig denna underbara morgon. jag vill gå i sakta mak på slingriga vägar fram till den gamla stadsdelen och katedralen.
jag njuter av fåglarnas morgonsång. jag hälsar solen där den sakta kommer krypande upp över horisonten. jag är på ett strålande humör. jag mår bra igen. det tycks som om mina stackars fötter alltid kommer igen efter en god natts sömn.
vid infarten till det urbana santiago, i stadsdelen san lázaro, stannar jag till vid puerto del peregrino för att beundra monumentet över pilgrimer som gått här före mig. den heliga birgitta till exempel.
pilgrimsvandringen till sankt jakobs grav var hennes första. det var på väg hem från den här staden hon fick sin första uppenbarelse, den som gjorde att hon bestämde sig för att grunda vadstena kloster. jojo, går man fram och tillbaka ända från sverige är det nog inte så konstigt att man får så storvulna planer. jag bugar mig nu inför birgitta. hon var en hero den kvinnan. inte tu tal om annat.
även den här gången förvånas jag över att det faktiskt är så lång väg man måste gå inne i själva staden innan man kommer fram till den historiska delen där katedralen ligger. men, men, ett gathörn till, och jag är frammeeeee!
klockan har bara hunnit bli halv åtta. jag går in i den älskade katedralen. ja, jag säger så för jag har ofta längtat hit sedan jag hade den där fantastiska upplevelsen när jag kom in hit första gången.
jag stannar i katedralen hela förmiddagen. det känns som vore jag äntligen hemma. jag sitter mig igenom två och en halv mässor. mellan dessa går jag till pilgrimsbyrån för att få mitt diplom och för att rapportera att jag anlänt.
detta sista innebär att prästen under högmässan läser upp att en svenska som startade i leon kommit fram till santigao de compostela. jag är djupt rörd.
i kön för att ta nattvarden känner jag igen en kvinna som låg i en av sängarna bredvid min på ett härbärge längs vägen. hon är nu insvept i den brasilianska flaggan. tårarna strömmar ner för hennes kinder.
på eftermiddagen tar jag in på ett litet hotell vid det mysiga lilla torget i närheten av katedralen. jag får ett rum på översta våningen med en säng som står vänd mot balkongen. här kan jag ligga och se på himlen. men, först ska jag ta ett bad. jag har nämligen ett badkar!
på kvällen går jag och ställer mig i kön till restaurangen på lyxhotellet dos reis católicos, världens äldsta hotell.
ja restaurang och restaurang. saken är den att när några katolska munkar med hjälp av ferdinand och isabella grundade hotellet 1499, var det för att man skulle husera pilgrimer som vandrat till santiago här. när byggnaden senare gjordes om till att bli en s k parador, ett statligt drivet hotell inrymt i en kulturhistorisk byggnad, var man tvungen att behålla dekretet om att ta hand om pilgrimer. detta är alltså orsaken till att man varje dag bjuder ett visst antal pilgrimer på frukost, lunch eller middag i en matsal i anslutning till restaurangens kök.
jag har tur när jag kommer till kön. det är nio personer framför mig. man tar emot exakt tio personer. jag får dela en underbar middag med några glada ungdomar från valencia. en mycket fin avslutning på en fantastisk, om är ansträngande, vandring.
- Kommentarer(0)http://blogg.compostela.se/#post1
- Share
