piaki i världen

finns det förstås en hel del att göra. kryssningen varar bara i en vecka och efter en dag till havs efter att vi lämnat hemmahamnen i miami, är det stopp varje dag. man borde alltså åka ett varv till för att kunna hinna med allt som bjuds ombord.

 

det finns till exempel bubbelpooler som hänger ut över båten. det är en rätt häftig upplevelse att ligga i det där varma vattnet och ha det stora havet med alla dess farligheter alldeles inunder sig. det finns en golfsimulator. det finns en klättervägg ifrån vars topp man har en fantastisk utsikt. det finns en konstgjord våg som man kan brädsurfa på. och det finns en skridskobana.

vi som är uppväxta i den kalla nord har ju oftast lärt oss skridskokonsten redan som små, vi kunde åka baklänges, göra åttor, och kanske spelade vi lite ishockey emellanåt. många av oss slutade sedan åka när vi blev vuxna.

bara tanken på att kunna åka skridsko ombord på en båt i västindien är så absurd att jag bara var tvungen att testa det första gången jag åkte med freedom of the seas för några år sedan. 

själv hade jag inte åkt sedan jag var i lägre tonåren. nu var det så roligt att jag när jag kom hem bara var tvungen att fortsätta åka. jag investerade i ett par rör och åkte i vasaparken som just den vintern fick sin konstfrusna bana. först försökte jag åka på ett par hockeyrör eftersom jag fått för mig att tekniken borde påminna om den man använder när man åker inlines. jag fuskade lite i det där när jag bodde i south beach. icke sa nicke. jag kunde överhuvudtaget inte komma igång, jag fick ingen fart alls. jag gick tillbaka till affären och införskaffade i stället ett par hederliga vita tjejskridsko med taggar på, som för övrigt såg exakt lika dana ut som de jag hade när jag var liten. och då gick det galant. swisch iväg bara.

andra aktiviteter ombord är till exempel pilates-, yoga- och strechingpass i gympasalen, man kan skaffa sig en personlig tränare, och man kan slita sig trött på alla hundratals redskap som finns i den stora work-outsalen. allra längst fram i fören finns löparband. det känns som kunde man gå på vatten att stå på ett sådant. för en friluftstyp som mig finns en utomhusbana högst upp på båten, där man kan gå eller springa. fem varv är två kilometer. jag brukar gå mina varv tidigt tidigt på morgonen för att kunna se när solen dyker upp ur havet.

just den här veckan när jag är ombord är det halloween. och tänk va. varenda amerikan klär ut sig till middagen. och det är ju roligt. att folk har barnasinnet kvar, menar jag...

 

tillbaka i miami.


och så swisch ut till flygplatsen. nu blir det stockholm i hela tre dagar innan jag far till obama-land, dvs washington dc.

vi säger så.

jamaica

 

varje hyttvärd på alla kryssningsfartyg världen över kan konsten att göra fåniga små låtsasdjur i form av vikta handdukar. de där djuren brukar de ställa på ens säng med ens solglasögon på när de kommer in och göra iordning hytten för kvällen. jag brukar försöka undvika problemet genom att sätta upp don't disturb-skylten redan när hytten städats första gången, på förmiddagen.

jag vet inte varför det irriterar mig så med de där små tarvliga låtsasdjuren, men förmodligen har det något att göra med att jag inte vill vara en dussinturist som man kan pracka på vilka lustigheter som helst. jag gillar helt enkelt inte de där inlärda knepen och fraserna. god morning mam. how are you? where are you from? are you enjoying your vaccation? frågor som ställs klockan sex på morgonen när roomservicen man beställde kvällen innan anländer. man öppnar dörren i sömnen och ser knappt människan framför sig. man muttrar något i stil med 'i just woke up', och frågorna fortsätter. serverade till ett påklistrat leende.

jag var sjuk häromdagen. efter ett helt dygn utan mat beställde jag lite roomservice, grönt te och ett par bananer, så kan du räkna ut själv vad det var för fel på mig. 'well, i am a little sick', sa jag när en vänlig kvinna kom med brickan. sorry mam, svarade hon. sekunden efter. how are you today mam? where are you from? have a great day mam. blä.

mitt i det där sjukdygnet var vi i ocho rios på jamaica. jag lyckades trots allt hasa mig ur min sköna säng, verkligen sköna, skönast av alla sängar som inte är mina egna, det är en finsk säng med en underbar bäddmadrass, och gick iland en mycket kort sväng för att köpa en jamaicansk 'ting', världens godaste läsk, gjord på äkta grapefruit.

jag gick genvägen via stranden in till stan. i vanliga fall blir man inte lämnad i fred någonstans på de här turistorterna på jamaica. jag kommer ihåg negrill när vi var där på nittiotalet. unga rastafejks som gled upp vid min sida och frågade 'can you afford a rastamon?'

den här gången måste jag ha sett väldigt risig ut. ingen brydde sig. jag gick in till tanterna på handicraft-marknaden och satte mig ner på en av deras stolar, förmodligen för att få lite medlidande. de bjöd på vatten och en handvifta. vi pratade lite. om deras jobb, inte sålt någonting på hela dagen..., om deras kyrka och dess körer, om jamaicas sunsplash i augusti varje år, om bob marley, 'i am from bobmarleyland', som en av de tandlösa äldre damerna stolt sa. och nu är från usinboltland också...

senare på kvällen, när jag var återställd, kanske var det 'ting' som så snabbt fick mig på fötter igen, mötte jag och språkade med en mormor som reser med sin vuxna tonårdotterdotter. mormor hade också vandrat in ensam till stan och var väldigt irriterad över alla närgångna karlar. några unga män hade viskat 'sexy' till henne. dotterdottern fnissade när mormor berättade.

jag har varit på andra platser på jamaica än de där badorterna där varje turist blir till ett vandrande dollartecken. i kingston till exempel, upplevde jag att jag blev behandlad med respekt. och i blue mountains, där jag minns att luften var sval och skön jämfört med kvalmet i south beach i miami i september, var människorna mycket vänliga.  

i kingston var det nog egentligen ingen som överhuvudtaget pratade med oss. på diskoteken fick vi lov att dansa för oss själva, precis som vi ville. på den fulla stadsbussen, där vi satt längst fram, lastade skolbarnen av sina skolväskor på oss. när de sedan stod i mittgången lutade mot våra stolar, hände det att de lät handen som av misstag glida ner lite försiktigt över våra blonda hår. men, ingen sa något.

apropå det där med att vara blond. när jag bodde på barbados för rätt många år sedan, brukade jag ibland hälsa på vänner som bodde ute på landsbygden. där hände det att ungar som såg min blonda kalufs började gallskrika eftersom de trodde att jag var ett spöke!

vad jag älskar med jamaica är det här med 'ja mon'. kvinnor säger också så till varandra. 'you go in to town tode mon? 'ja mon, me go in to town tode'.

det bästa man kan göra i ocho rios är inte nödvändigtvis att åka till dunn's falls och klättra uppför vatttenfallet, även om det är roligare än vad det låter, det är faktiskt rätt dråpligt att tillsammans med hundratals människor hand i hand ta sig upp för fallen, nej jag skulle hellre rekommendera en tur in i landet, närmare bestämt till the king's birth and laidtorest-place i den lilla byn 'nine mile'.

jag tog en taxi dit en gång, det var ungefär en timmas bilväg från ocho rios. bob marley, ja alltså, jamaica har aldrig haft någon annan kung, föddes i huset som idag är ett museum. gamla gråhåriga rastagubbar guidade runt. när vi kom in i rummet där bob och även hans mor ligger balsamerade i ett slags mausoleum, deklamerade guiden marleytexter som vore de psalmer. det hela kändes överhuvudtaget väldigt religiöst.

senare, när jag kom tillbaka till stan, fick jag av en rastaman veta att man inte brukar dra ut lådan med bob marley i för turister. det finns alltså möjlighet att se den balsamerade bob marley där han ligger i sin låda i ett stort marmorblock, med en gitarr på sin ena sida och en gigantisk joint på den andra. för att kolla trovärdigheten i det där påståendet hade jag egentligen tänkt åka tillbaka till museet idag. men nu blev det ju som det blev. förmodligen på grund av att jag glömde tvätta händerna ordentligt efter mitt morgonbesök i gymmet, innan frukost. sådant straffar sig direkt i skepssvärlden... 

freedom of the seas


  

ja. så var det dags för nästa båt. jag vet knappt hur jag tog mig från bangkok till stockholm, lite blomvattning, och så vidare till miami. men det gick. om än inte så bra. dygnet är helt upp och nedvänt. från singapore, som jag var i natten innan jag flög hem från bangkok, och hit är det tretton timmars tidsskillnad. om det tar en dag för varje timma att ta sig ur en jetlag, ja man säger ju så, då hinner jag komma hem innan allt är i ordning igen...

miami

             

jag bor på hotell på fyrtioförsta gatan och collins, penthousevåning med utsikt över beachen. inte så illa kanske, men jag har i princip ingen nytta av detta, jag sover mig igenom de två dygn vi är här. i vanliga fall brukar jag ta mig ner till södra soutbeach, till ett hus på andra gatan och collins närmare bestämt, för att hälsa på några gamla gubbar jag känner där.

jag bodde i det där huset i fyra år under nittiotalet. där var en salig blandning av hyresgäster. på ena sidan av vår lilla studio brukade missis steinberg sitta på en stol och läsa högt för sig själv ur toran. hon var nittiofem år gammal och flyttade så småningom ifrån huset efter att ha stämt hyresvärden på sjuttiofemtusen dollar. anledningen till att hon renderades denna enorma summa var att hon skadades efter att ha blivit nedslagen och rånad i grinden som leder till huset. inte nedslagen av någon i huset alltså, men rätten ansåg tydligen att huset inte var välbevakat nog, trots ett högt stängsel runt om. till sin hjälp vid rättegången hade missis steinberg sin driftige sjuttioårige son.   

  

på vår andra sida hade vi en storfamilj på kanske femton personer som turades om att komma ner till sin lilla studio från new york under vinterhalvåret. ibland var de där alla på en gång. hur de fick plats på de dryga tjugo kvadratmetrarna vet jag inte. familjen var hassidik-judar, männen hade långa lockar som stack fram framför öronen under hatten, de gifta kvinnorna bar alltid peruk. männen bar vita fyrkantiga västar med band nertill under sina mörka kostymer. om de någon gång badade i havet, behöll de västarna, tröjan och långkalsongerna på.

i huset bodde också flera littauer. de var de som bott längst i huset. vi hyrde vår studio av john som ursprungligen kom från villnius. när han var sjuttionio år gammal, skaffade han nästan på en och samma vecka en röd ny sportbil och en flickvän, en tjugofemårig kvinna från hemlandet som han sedan tog med sig till littauen och gjorde till sin hustru, den första någonsin för honom. det är bland annat honom jag brukar hälsa på när jag är i south beach nu för tiden. han är fortfarande gift med den där kvinnan. hennes engelska blir bättre och bättre för varje gång jag ser henne. nu för tiden har hon fått en egen lägenhet i huset. hon är snäll mot john och tar väl hand om honom. det gläder mig.

det var en intressant tid att bo i south beach på nittiotalet. pavarotti höll gratiskonsert på stranden för tiotusentals. prince hade egen klubb i stan, madonna var delägare i en av restauangerna på phillip starck's delano. hon och sylvester stallone bodde grannar över på miami-sidan. madonna, men inte stallone tror jag, kunde ses dansandes på klubbarna i south beach. steve taylor och aerosmith spelade in skivor här och kunde också ses i vimlet. bono och the edge satt och fikade vid bordet bredvid mitt. och donald trump fick inte gå förbi kön till inneklubben för att fransmännen som drev den inte visste vem han var, donald qui? klubben hade bland andra marilyn manson som stamgäst. och så vidare, och så vidare.

hela stan kryllade dessutom av fotomodeller och fotografer. hela modemaffian höll till i south beach på nittiotalet. alla tog för givet att min rumskamrat som var strax över tjugo och en och åttioen, var fotomodell. och jag som är kort och äldre, var förstås fotograf... jaja.

det var också filminspelningar i vartenda gathörn. spelfilmer och videofilmer. efter ett tag brydde man sig inte om att spekulera i vem som kunde finnas innanför den stora silverfärgade mobila logen.

man såg trender födas i south beach. och man såg bilmärken man aldrig sett någon annanstans.

nu för tiden är väl egentligen det där med de nya bilarna det enda intressanta kvar sedan storhetstiden på nittiotalet. för övrigt har south beach fått samma slags trista turism som man har i key west, blommiga shorts och ganska mycket tackytown. tyvärr.

två dygn i south beach. jag sover som sagt. och sedan är det dags att borda världens största fartyg - freedom of the seas, 160 000 ton, 339 meter långt, 56 meter brett. 3800 passagerare och över 2000 i besättningen gör att vi totalt är nästan 6000 människor som ska flyta runt tillsammans. vi ska göra strandhugg på haiti, jamaica, cayman islands och mexico. om en vecka är vi tillbaka i miami. det är i alla fall så det är tänkt. 

vi säger så, skål - i fruitpunch