piaki i världen

jamaica

varje hyttvärd på alla kryssningsfartyg världen över kan konsten att göra fåniga små låtsasdjur i form av vikta handdukar. de där djuren brukar de ställa på ens säng med ens solglasögon på när de kommer in och göra iordning hytten för kvällen. jag brukar försöka undvika problemet genom att sätta upp don't disturb-skylten redan när hytten städats första gången, på förmiddagen.

jag vet inte varför det irriterar mig så med de där små tarvliga låtsasdjuren, men förmodligen har det något att göra med att jag inte vill vara en dussinturist som man kan pracka på vilka lustigheter som helst. jag gillar helt enkelt inte de där inlärda knepen och fraserna. god morning mam. how are you? where are you from? are you enjoying your vaccation? frågor som ställs klockan sex på morgonen när roomservicen man beställde kvällen innan anländer. man öppnar dörren i sömnen och ser knappt människan framför sig. man muttrar något i stil med 'i just woke up', och frågorna fortsätter. serverade till ett påklistrat leende.

jag var sjuk häromdagen. efter ett helt dygn utan mat beställde jag lite roomservice, grönt te och ett par bananer, så kan du räkna ut själv vad det var för fel på mig. 'well, i am a little sick', sa jag när en vänlig kvinna kom med brickan. sorry mam, svarade hon. sekunden efter. how are you today mam? where are you from? have a great day mam. blä.

mitt i det där sjukdygnet var vi i ocho rios på jamaica. jag lyckades trots allt hasa mig ur min sköna säng, verkligen sköna, skönast av alla sängar som inte är mina egna, det är en finsk säng med en underbar bäddmadrass, och gick iland en mycket kort sväng för att köpa en jamaicansk 'ting', världens godaste läsk, gjord på äkta grapefruit.

jag gick genvägen via stranden in till stan. i vanliga fall blir man inte lämnad i fred någonstans på de här turistorterna på jamaica. jag kommer ihåg negrill när vi var där på nittiotalet. unga rastafejks som gled upp vid min sida och frågade 'can you afford a rastamon?'

den här gången måste jag ha sett väldigt risig ut. ingen brydde sig. jag gick in till tanterna på handicraft-marknaden och satte mig ner på en av deras stolar, förmodligen för att få lite medlidande. de bjöd på vatten och en handvifta. vi pratade lite. om deras jobb, inte sålt någonting på hela dagen..., om deras kyrka och dess körer, om jamaicas sunsplash i augusti varje år, om bob marley, 'i am from bobmarleyland', som en av de tandlösa äldre damerna stolt sa. och nu är från usinboltland också...

senare på kvällen, när jag var återställd, kanske var det 'ting' som så snabbt fick mig på fötter igen, mötte jag och språkade med en mormor som reser med sin vuxna tonårdotterdotter. mormor hade också vandrat in ensam till stan och var väldigt irriterad över alla närgångna karlar. några unga män hade viskat 'sexy' till henne. dotterdottern fnissade när mormor berättade.

jag har varit på andra platser på jamaica än de där badorterna där varje turist blir till ett vandrande dollartecken. i kingston till exempel, upplevde jag att jag blev behandlad med respekt. och i blue mountains, där jag minns att luften var sval och skön jämfört med kvalmet i south beach i miami i september, var människorna mycket vänliga.  

i kingston var det nog egentligen ingen som överhuvudtaget pratade med oss. på diskoteken fick vi lov att dansa för oss själva, precis som vi ville. på den fulla stadsbussen, där vi satt längst fram, lastade skolbarnen av sina skolväskor på oss. när de sedan stod i mittgången lutade mot våra stolar, hände det att de lät handen som av misstag glida ner lite försiktigt över våra blonda hår. men, ingen sa något.

apropå det där med att vara blond. när jag bodde på barbados för rätt många år sedan, brukade jag ibland hälsa på vänner som bodde ute på landsbygden. där hände det att ungar som såg min blonda kalufs började gallskrika eftersom de trodde att jag var ett spöke!

vad jag älskar med jamaica är det här med 'ja mon'. kvinnor säger också så till varandra. 'you go in to town tode mon? 'ja mon, me go in to town tode'.

det bästa man kan göra i ocho rios är inte nödvändigtvis att åka till dunn's falls och klättra uppför vatttenfallet, även om det är roligare än vad det låter, det är faktiskt rätt dråpligt att tillsammans med hundratals människor hand i hand ta sig upp för fallen, nej jag skulle hellre rekommendera en tur in i landet, närmare bestämt till the king's birth and laidtorest-place i den lilla byn 'nine mile'.

jag tog en taxi dit en gång, det var ungefär en timmas bilväg från ocho rios. bob marley, ja alltså, jamaica har aldrig haft någon annan kung, föddes i huset som idag är ett museum. gamla gråhåriga rastagubbar guidade runt. när vi kom in i rummet där bob och även hans mor ligger balsamerade i ett slags mausoleum, deklamerade guiden marleytexter som vore de psalmer. det hela kändes överhuvudtaget väldigt religiöst.

senare, när jag kom tillbaka till stan, fick jag av en rastaman veta att man inte brukar dra ut lådan med bob marley i för turister. det finns alltså möjlighet att se den balsamerade bob marley där han ligger i sin låda i ett stort marmorblock, med en gitarr på sin ena sida och en gigantisk joint på den andra. för att kolla trovärdigheten i det där påståendet hade jag egentligen tänkt åka tillbaka till museet idag. men nu blev det ju som det blev. förmodligen på grund av att jag glömde tvätta händerna ordentligt efter mitt morgonbesök i gymmet, innan frukost. sådant straffar sig direkt i skepssvärlden...