piaki i världen

ja. då är det dags att styra mot bergen i norge för att kliva ombord på ms midnattsol som ska ta oss på hurtigruten. hela vägen, förbi nordkap, till kirkenes och gränsen till ryssland. och tillbaka igen. 

flyger till bergen via oslo. och får uppleva ett första när jag ska checka in på inrikesflyget... jag får mitt boardingkort på mitt smala lilla pekfinger!
ojojoj vad tiderna har förändrats. annat var det på sjuttiotalet, innan oljan, då var det inte många nyheter i vårt kära grannland. då var det mest lusekofta och lefse för hela slanten. 

bergen bjuder på strålande solsken, sitt regniga rykte till trots. och troldhaugen står kvar. och griegs lilla grodmaskot ligger på sitt gamla vanliga ställe.
hotell norge har sköna sängar men har ett hopplöst läge. nattbussen har hållplats utanför och även en tisdag kväll är det full rulle. öhöhöhö! 

lätt som en plätt är det att checka in på hurtigruten. jämfört med stora kryssningsterminaler som t ex den i miami är det här ingenting. inom ingen tid alls står jag med nyckelkortet i handen framför min hytt på däck fyra. 

den är liten, liten min hytt. och ligger insides. jag avskyr insideshytter. hur ska man veta vad det är för tid på dygnet när man inte kan se något ljus?
jag går ner till receptionen och frågar om jag verkligen ska vara så här trångbodd. jodå. men man kan ställa om lite, dvs fälla upp sängen mot väggen och sova i soffan. dessutom är det här ju faktiskt inget kryssningsfartyg utan en postbåt och färja.



jag bestämmer mig för att leva efter devisen 'om du inte kan göra något åt saken, gilla läget'. det här ska vara mitt hem under de närmaste elva dagarna.  

jag går till restaurangen för första middagen. skaldjursbuffe. jag får äta så mycket hummer, krabba, kräftor och räkor jag vill. tjoho!

tidigt nästa dag angör vi ålesund i fyrtiofem minuter, en vacker stad som jag känner till sedan tidigare. jag tar en promenad och tittar på de vackra jugendstil-husen.



i hamnen har fiskebåtarna just kommit in med sin last.
 


lite senare på dagen går vi in i geirangerfjorden för att släppa av folk som ska på utflykt. de ska åka upp örnevägen, fortsätta över berget till trollstigen och så småningom ansluta till båten igen i ålesund. det här blir alltså en sådan dag då man kan säga att man en gång var i ålesund två gånger.

vattnet i fjorden är nästan spegelblankt. på himlen syns inte ett moln, en perfekt dag.



varje gång jag åker på den här unescovärlsdarvslistefjorden häpnar jag över att folk faktiskt har bott på de där gamla gårdarna som breder ut sig på bergssluttningarna längs fjorden. tänk att folk har levt så där, utan vägar och med båt som enda fortskaffningsmedel. många gånger fick de med hjälp av rep fira sig ner till vattnet. och barnen som växte upp på de där livsfarligt belägna platserna! inte konstigt att norrmän är ett segt och tåligt folk!

 
kolla huset som ligger mitt i bilden!

tillbaka till ålesund. och så norrut. det blir en första av många magiska aftnar. månen håller på att växa sig rejält full och bildar en underbar silvergata i ett nästan helt stilla hav.

   


nästa dag är vi i tronheim, hemvist för hela norges skyddshelgon, sankt olav.

 sankt olav, på mitten, med yxan i handen. den som han höggs ned med i Stiklastad utanför trondheim?

olav var en av de där vikingakungarna som kom över från england för att hyllas som kung hemma i norge i sin egenskap av ättling till harald hårfager.
antingen förtjänade olav att kallas helgon (han blev aldrig kanoniserad), eller också var det så att man helt enkelt behövde ett helgon efter att landet blivit kristet i mitten av tusentalet.
i vilket fall som helst har pilgrimer från hela europa i alla tider vandrat upp till nidaros, som tronheim hette förr, för att hylla salig olav.
detta för mig onekligen till ett annat pilgrimsmål, santiago de compostela, dit jag själv har vandrat ett par gånger. här ligger den helige jakob begraven. en av jesus tolv apostlar. that's my kind of guy. (har precis läst agneta sjödins bok om jakob, en av de tolv. var mycket imponerad av hennes skrivkonst!)  

en annan känd man i stan, också han viking, är leif eriksson. han vistades här ett tag och får därför stå staty i hamnen.

 leif spejar ut över munkholmen.

annars växte leffe upp på grönländska gården brattalid, men var eventuellt född på island där han också står staty (på flygplatsen i rejkavik). spelar kanske inte så stor roll egentligen vilken plats man förknippar leif med, norrmännen befolkade ju alla de där platserna på vikingatiden. 


den här lilla pippin mötte jag på min färd tillbaka till båten som ligger ca 20 min från centrum.

eftermiddagen till havs bjuder på så fantasitska vyer att det faktiskt gör ont!



i nästa kapitel kanske jag berättar om norrsken.
och om när vidriga vera tvingade neptun att tvångsdöpa mig.
eller också nöjer jag mig med att visa de här bilderna...
för det där med tvångsdopet gör mig faktiskt riktigt sur.