piaki i världen

jag har gått över en stor, svår tröskel. jag har firat jul i köpenhamn. igen.

denna julaftons morgon vaknar jag upp i min säng i ett pyttelitet rum på ett pyttelitet hotell på vesterbrogade. jag drar bort gardinerna och ser att det regnar. då blir det inte gladsaxe kyrkogård idag som jag hade tänkt.

jag kryper ner i sängen igen, plockar fram mp3-spelaren och bläddrar tills jag kommer fram till mitt för stunden absoluta favoritstycke. ett fullkomligt otroligt lämpligt stycke för den här mycket speciella morgonen. ave maria.

sonja aldén sjunger så att tårkanalerna ställer sig vidöppna. denna utomordentligt vackra kvinna med sin utomordentligt vackra pipa.  varje ton känns som en smekning från himlen. som en himmelsk hälsning från dem som jag kommit till köpenhamn för att hedra. min mor, min far och min bror.

jag låter sonjas sång gå på repeat tills mina tårar sinar och regnet slutar smattra på min fönsterbräda. 

jag klär på mig och går ut. jag går mot rådhusplatsen, förbi huvudingången till hovedbanegården, där min bror så ofta mötte mig när jag som tonåring kom till köpenhamn på besök, där min far brukade stå och vänta på mig när jag var liten, där mina morföräldrar förmodligen i min tids begynnelse blev mötta av sin dotter, min mor. 

jag sneddar över rådhusplatsen och går bort mot en parallellgata till ströget, studiestraede, och går den upp till nörregade. jag kommer fram till nummer femogtralve. och blir stående blickandes upp mot andra våningen.

där. just där. satt jag på golvet och öppnade mina julkappar förra gången jag firade jul i köpenhamn. jag var två och ett halvt år gammal. min bror var fem. runt oss fanns mormor, morfar, moster, far, och, min mor. det var en tung julafton för de vuxna. vi barn var lyckligt ovetande. om att det här var vår sista jul tillsammans.

fyra dagar senare blev min mor en ängel.

och jag följde med min mormor och morfar till sverige och blev svensk, medan min bror och min far stannade kvar, och förblev danskar.

den kärnfamilj jag föddes in i var för alltid sprängd.

jag har alltid haft svårt för två saker sedan det där hände. jultid. och köpenhamn. och det blev inte bättre av att min bror också gick en för tidig död till mötes i just den här staden. samma sak gjorde min far, fast på andra sidan sundet. det har varit skönt att slippa vistas i både danmark och skåneland. jag har varit på ständig flykt.

tills i år. då jag bestämde mig för att äntligen ta tjuren vid hornen och lägga allt det där tråkiga bakom mig och ge köpenhamn en ny chans.

vor frue kirke, köpenhamns ståtliga domkyrka, ligger nästgårds räknat från huset jag bodde i när jag var liten. jag har varit inne i katedralen vid ett par tidgare tillfällen för att titta på bertel thorvaldsens fantastiska skulptur "den uppståndne kristus".

nu går jag in med min mor, min far och min bror i hjärtat. jag gissar att vår lilla familj satt här i katedralen ibland.

jag tror först att jag är helt ensam i den väldiga byggnaden. jag hinner gå ända fram till första bänk och sätta mig ner, än en gång i stum beundran inför den vackra marmorstatyn av jesus, innan den väldiga kyrkorgeln brakar loss med alla tangenter på en gång i "härlig är jorden".

jag tror inte det är sant! min psalm! som jag alltid sjunger när jag går in i en tom kyrka längs den älskade pilgrimsleden i spanien. det är det enda stycke som spelas här nu. följt av fullkomlig tystnad. vilken hälsning! vilket tecken!      

jag köper ett ljus, ritar ett hjärta i sanden nedanför ljushållaren, sätter ljuset där, och tackar mina närmaste för allt som var.

när jag kommer ut igen sätter alla köpenhamns kyrkklockor igång att klämta på en och samma gång. som ett avslut. som ett förseglande av något slags förbund.

jag blundar och njuter av kraften i dingdonget. jag har alltid älskat kyrkklockar. nu förstår jag hur det hela hänger ihop. eftersom det finns så otroligt många kyrkor runt om den plats där jag är född, måste jag ha burit med mig detta ljud som ett av mina allra första ljudminnen.

det känns som min födelsestad avkräver mig ett löfte. om återförening. om återkomst. och ja.  jag ska vända åter. och se staden i ögonen. jag ska vara stolt över att jag är född här. jag lovar!

på julaftons kväll öppnar de vackraste barn som finns sin dörr för mig och hälsar mig med ett "glaedelig jul, faster" medan de ger mig sina varma välkomstkramar.  

det är förstås här de lever vidare nu, min mor, min far, och min bror. i dessa vackra barn. min brors barnbarn. att jag inte tänkt på det tidigare...