piaki i världen

WADI RUM



de som är tvunga att gå upp mitt i natten för att kasta vatten i öknen i wadi rum, får sin belöning när de får se en himmel täckt av stjärnor. själv ligger jag kvar under mina sex filtar, fullt påklädd och i fosterställning och tittar upp genom en liten glugg i tältduken. hela gluggen är fylld av stjärnor.jag vet att jag inte borde missa ett sådant här tillfälle, men ligger envist kvar och erinrar mig i stället en annnan stjärnfylld natt i en annan öken och tänker att upplevelsen är ny bara en gång.

mr dessert ordnade resor som gick långt in i öknen från staden jailsalmer i västra rajasthan i indien. första sträckan gick med jeep, andra med kamel. vi kom så långt bort från allt artificiellt ljus att vi när vi gick och la oss på de bäddar man bäddat direkt på sanden, kunde se hela himlavalvet täckt med stjärnor. men först, innan det blev dags att krypa till kojs, satt vi vid lägerelden och hörde mr desserts berättelse.

mannen bar turban och hade yvig mustach och blå ögon, en lite ovanlig syn i den här delen av världen. detta måtte även de turister som fotograferade mr dessert på den tiden han körde lastbil och inte hette mr dessert, ha tyckt. de tog bilden av den tjusige turbanklädde mannen och sålde den till ett känt cigarett-märke och på så sätt blev vår vän typ  "marlboro-mannen" i indien. hans vackra ansikte lyste på affischer i hela landet, honom själv helt ovetandes.

så småningom uppdagades det hela även i staden jailsalmer och hans vänner proppsade på att han åtminstone skulle dra nytta av sitt nya kändisskap, speciellt eftersom han aldrig fick något arvode vare sig från fotograferna eller cigarett-märket. det var på så sätt mr dessert-travels ut till öknen startades. tilläggas ska att titeln mr dessert kom ifrån en skönhetstävling för män som vår man lär ha vunnit åtskilliga gånger. anmärkningsvärt är också att mr dessert aldrig någonsin rökt!

det är inte mången blund jag får i ögonen denna svinkalla natt i den jordanska öknen. på vägen hit ifrån amman snöade det och det var väl tveksamt om tältäventyret i öknen verkligen skulle bli av. på natten fantiserar jag om hur det skulle ha varit att ta in på hotell i stället, hur underbart det hade varit med ett hett bad. jag fryser så jag hackar tänder. så här kallt har jag inte haft det sedan jag övernattade i ett ouppvärmt stenhus längs pilgrimsleden till santiago förra påsken.

så fort jag anar det första morgonljustet lastar jag av mig mitt berg av filtar och lämnar tältet.



jag tar sikte på berget bakom raden av tält och börjar klättringen upp. just som jag kommer till toppen bryter solen fram och jag vet att detta är min belöning. snart färgas världen i de ljuvligaste färger. och jag får den där känslan av att det bara finns jag i hela värdlen. jag, himlen, bergen och sanden.

för två dagar sedan låg jag och flöt i döda havet. idag i amman snöade det. turen till de gamla umayyad-borgarna ute i öknen hängde löst. men det gick bra. ja faktiskt sken solen mest hela tiden när vi  väl kom iväg. man ska ha tur med vädret när man är ute på resa. så är det.

de är fantastiska de där gamla ökenborgarna. qasr al kharana till exempel ligger mitt i öknen och ser ut som hade den släppts rakt ner från himlen. kanske var det här ett härbärge för karanvanresenärer på väg från damaskus till medina när det begav sig då på sjuhundratalet när amayyadkaliferna härskade i det relativt nya arabriket som man tog över efter en lång räcka av främmande makter som perser, greker, romare och bysantiner.

qasr al amra, det lilla palatset, verkligen pyttelilla, finns idag med på unescos världsarvslista. denna borg fungerade förmodligen som ett lyxjaktslott och badkomplex med ett väldigt finurligt uppvärmnings-system. det är ett under att de erotiska freskerna på väggarna klarade sig undan den stora bildcensurens tid. det var kanske de onda andarna, djinnerna, som skrämde iväg sensurherrarna. eller också brydde sig amayyadhärskarna inte. de var ju fortfarande beduiner i hjärtat och var väl mest intresserade av att slottet låg i deras älskade öken.

qasr al azrak kallas den blå oasen. byggnaden ser faktiskt blå ut där den står, gjord i basaltsten. den ligger vid den enda oasen i den östra delen av arabiska öknen. här satt lawrence av arabien en iskall vinter, 1917, och skissade på hur han skulle hjälpa araberna att sparka ut turkarna ur landet.

i sin bok vishetens sju pelare beskriver han hur det gick till när han och hans mannar kom fram till borgen och installerade sig i de svinkalla rummen. och hur svårt det var att stänga huvudporten om kvällarna. den var, och är för den delen, gjord av ett stort, tjockt granitblock.