piaki i världen

freedom of the seas


  

ja. så var det dags för nästa båt. jag vet knappt hur jag tog mig från bangkok till stockholm, lite blomvattning, och så vidare till miami. men det gick. om än inte så bra. dygnet är helt upp och nedvänt. från singapore, som jag var i natten innan jag flög hem från bangkok, och hit är det tretton timmars tidsskillnad. om det tar en dag för varje timma att ta sig ur en jetlag, ja man säger ju så, då hinner jag komma hem innan allt är i ordning igen...

miami

jag bor på hotell på fyrtioförsta gatan och collins, penthousevåning med utsikt över beachen. inte så illa kanske, men jag har i princip ingen nytta av detta, jag sover mig igenom de två dygn vi är här. i vanliga fall brukar jag ta mig ner till södra soutbeach, till ett hus på andra gatan och collins närmare bestämt, för att hälsa på några gamla gubbar jag känner där.

jag bodde i det där huset i fyra år under nittiotalet. där var en salig blandning av hyresgäster. på ena sidan av vår lilla studio brukade missis steinberg sitta på en stol och läsa högt för sig själv ur toran. hon var nittiofem år gammal och flyttade så småningom ifrån huset efter att ha stämt hyresvärden på sjuttiofemtusen dollar. anledningen till att hon renderades denna enorma summa var att hon skadades efter att ha blivit nedslagen och rånad i grinden som leder till huset. inte nedslagen av någon i huset alltså, men rätten ansåg tydligen att huset inte var välbevakat nog, trots ett högt stängsel runt om. till sin hjälp vid rättegången hade missis steinberg sin driftige sjuttioårige son.   

på vår andra sida hade vi en storfamilj på kanske femton personer som turades om att komma ner till sin lilla studio från new york under vinterhalvåret. ibland var de där alla på en gång. hur de fick plats på de dryga tjugo kvadratmetrarna vet jag inte. familjen var hassidik-judar, männen hade långa lockar som stack fram framför öronen under hatten, de gifta kvinnorna bar alltid peruk. männen bar vita fyrkantiga västar med band nertill under sina mörka kostymer. om de någon gång badade i havet, behöll de västarna, tröjan och långkalsongerna på.

i huset bodde också flera littauer. de var de som bott längst i huset. vi hyrde vår studio av john som ursprungligen kom från villnius. när han var sjuttionio år gammal, skaffade han nästan på en och samma vecka en röd ny sportbil och en flickvän, en tjugofemårig kvinna från hemlandet som han sedan tog med sig till littauen och gjorde till sin hustru, den första någonsin för honom. det är bland annat honom jag brukar hälsa på när jag är i south beach nu för tiden. han är fortfarande gift med den där kvinnan. hennes engelska blir bättre och bättre för varje gång jag ser henne. nu för tiden har hon fått en egen lägenhet i huset. hon är snäll mot john och tar väl hand om honom. det gläder mig.

det var en intressant tid att bo i south beach på nittiotalet. pavarotti höll gratiskonsert på stranden för tiotusentals. prince hade egen klubb i stan, madonna var delägare i en av restauangerna på phillip starck's delano. hon och sylvester stallone bodde grannar över på miami-sidan. madonna, men inte stallone tror jag, kunde ses dansandes på klubbarna i south beach. steve taylor och aerosmith spelade in skivor här och kunde också ses i vimlet. bono och the edge satt och fikade vid bordet bredvid mitt. och donald trump fick inte gå förbi kön till inneklubben för att fransmännen som drev den inte visste vem han var, donald qui? klubben hade bland andra marilyn manson som stamgäst. och så vidare, och så vidare.

hela stan kryllade dessutom av fotomodeller och fotografer. hela modemaffian höll till i south beach på nittiotalet. alla tog för givet att min rumskamrat som var strax över tjugo och en och åttioen, var fotomodell. och jag som är kort och äldre, var förstås fotograf... jaja.

det var också filminspelningar i vartenda gathörn. spelfilmer och videofilmer. efter ett tag brydde man sig inte om att spekulera i vem som kunde finnas innanför den stora silverfärgade mobila logen.

man såg trender födas i south beach. och man såg bilmärken man aldrig sett någon annanstans.

nu för tiden är väl egentligen det där med de nya bilarna det enda intressanta kvar sedan storhetstiden på nittiotalet. för övrigt har south beach fått samma slags trista turism som man har i key west, blommiga shorts och ganska mycket tackytown. tyvärr.

två dygn i south beach. jag sover som sagt. och sedan är det dags att borda världens största fartyg - freedom of the seas, 160 000 ton, 339 meter långt, 56 meter brett. 3800 passagerare och över 2000 i besättningen gör att vi totalt är nästan 6000 människor som ska flyta runt tillsammans. vi ska göra strandhugg på haiti, jamaica, cayman islands och mexico. om en vecka är vi tillbaka i miami. det är i alla fall så det är tänkt. 

vi säger så, skål - i fruitpunch