san francisco maj 2009
under alla mina år i långtbortistan har jag otaliga gånger råkat hamna i sådana där anmärkningsvärda situationer. män som till exempel ted kennedy och harry belafonte har kommit fram och pratat med mig, inte tvärt om. jag har hängt med julian lennon och jag har lunchat med sylvester stallone. jag har haft möjlighet att vara med på mick jaggers födelsedagskalas på mustique, och jag hade kunnat, om jag bara velat, bo hemma hos david bowie och iman på samma ö. jag har stått på trappan till vita huset i washingotn dc med ronald och nany reagan och vårt kungapar framför mig. jag har pratat tyska med zaza gabor och hennes prins till man. jag har hjälpt gamla simdrottningen ester williams ut ur en biografsalong i hollywood. jag har under ett bröllop i venedig minglat med herr och fru ferrari. jag har av britt eklands unge man slim jim fått veta hur mycket deras nyfödde son vägde. jag har snackat med bono och the edge. jag har suttit och väntat på ett försenat flyg tillsammans med santana. jag har varit bjuden på eftersfest med prince, och så vidare, helt enkelt.
i stockholm händer ingenting.
här om dagen när jag strosade fram på geary street i närheten av union square i san francisco fick jag i ett skyltfönster till ett galleri syn på ett fotografi av the rolling stones.
jag blev nyfiken och gick in. det visade sig att en utställning med stonesfotografier skulle öppna samma kväll. flera av de brittiska fotografer som tagit bilderna skulle delta. och jag blev förstås uppsatt på gästlistan. av vilken anledning har jag ingen aning.
där rök i vilket fall som helst min lugna hemmakväll i min sköna säng på mitt fina hotell. för ett har jag nämligen lärt mig. när ödet knackar på din dörr är det din plikt att öppna den på vid gavel. så här är det: om två år kommer du inte ihåg den där sköna hemmakvällen framför teven, men du kan slå dig i backen på att du kommer ihåg vad det nu än var ödet bjöd dig på!
okej. det blir kväll. jag väntar till ganska sent innan jag svidar om och glider iväg till galleriet.
så fort jag kommer in i den fullpackade lokalen efter att ha prickats av på gästlistan, får galleriägaren syn på mig. han kommer fram med ett stort leende, hälsar välkommen och säger att jag bara måste hälsa på de influgna fotograferna. tanken slår mig, vem i all världen tror denne man egentligen att jag är?
jag vimlar runt ett stund och står så öga mot öga med fotografen peter webb, han som tog bilderna till stonesalbumet sticky fingers 1971. ja alltså öga mot öga är en rejäl överdrift. peter är nämligen väääldigt lång. han tar i hand, frågar var min accent är ifrån och sätter så igång att prata. i början av den monolog som nu tar sin början kommer en kvinna upp vid min sida. och tur är det. hon förstår nämligen brittisk engelska och är tillräckligt lång för att överhuvudtaget höra vad det är peter mumlar om däruppe i det blå.
peter pratar på. jag tar hjälp av kvinnan vid min sida. ler när hon ler. nickar när hon nickar. och känner mig för övrigt som en helvrickad dubbelidiot.
peter lämnar oss slutligen med varsitt visitkort och några som jag tror vänliga ord.
foto: peter webb
av hela monologen som kanske pågick i tjugo minuter har jag uppfattat två ord. notting hill. jag får för mig att peter webb berättat storyn om hur han träffade rolling stones första gången, i notting hill. jag vet inte riktigt varför jag tror det, men det kändes så. jag går ifatt kvinnan som stått bredvid mig och frågar henne om jag har rätt. hon skrattar så hon nästan storknar.
det peter webb berättade utspelade sig tre veckor innan stonesutställningen. peters syster som är bosatt i usa hade ringt och berättat att hon då hon storstädat på vinden hittat en låda med några gamla negativ. hon var på väg att slänga dem men ville först försäkra sig om att det inte var något peter ville ha. peter bad henne titta närmare på negativen. hon gjorde så och berättade att det eventuellt kunde röra sig om en gäspande mick jagger och en petainäsande bill wyman. peter bad sin syster att omedelbart sända över negativet och det är den tavla vi just stått bredvid som blev resultatet av det där negativet, en bild tagen för nästan fyrtio år sedan, men en som alltså världen får se först nu. så fel hade jag, hahaha.
foto: peter webb och jim hartley
till saken hör att jag veckan efter det här mötet hittade peter webbs visitkort i min ficka och faktiskt skickade iväg ett mail till honom för att fråga om det var okej att jag satte in hans bild här i min blogg. jag fick svar direkt att det skulle glädja honom om jag gjorde så. i samma veva passade han på att fråga om jag möjligtvis känner någon svensk stones-fan-miljonär som skulle kunna hjälpa till att sponsra ett filmprojekt han är i farten med.
som sagt, vem i jösse namn tror folk att man är?
p.s.
i samband med michael jacksons bortgång, kom jag ihåg en sak till:
det var på universal studios i los angeles någon gång på åttio-talet. jag satt på en åskådarbänk mitt i smeten och tittade på ett vildavästern- nummer. plötsligt rusar en massa folk mot mig med kamerorna i högsta hugg. blixtarna skjuter mig mitt i ansiktet. vad är nu detta?!
mannen som sitter på min vänstra sida drar fingrarna genom håret och väter sina läppar. och nu ser jag. det är paul mccartney! bredvid honom sitter fru linda med ett par av deras barn i knät. bredvid dem sitter quincy jones och michael jackson. och alla de här har jag suttit bredvid en lång stund utan att lägga märke till dem förrän de där kamrorna kom fram.