piaki i världen

Antarktis - en kontinent utan fotspår.

 

Kanske har bara 250 000 människor någonsin varit i Antarktis, den vilda otämjda sjunde kontinent som är jordens mest isolerade och avlägsna vildmark. Nu är jag en av dem.

 

Visst hade jag mina dubier innan jag åkte dit. Bara en gång tidigare har ett så stort fartyg gått ända ner till den här kontinenten. Vart exakt skulle vi? Någon egentlig rutt fanns inte, det var isbergen som skulle få bestämma. Hur skulle det påverka upplevelsen att inte kunna gå i land i Antarktis? Skulle det verkligen vara möjligt att se någonting från ett stort kryssningsfartyg? Skulle det inte bli väldigt långtråkigt att vara till sjöss i så många dagar? Och hur skulle sjön vara? Skulle vi klara av att runda Kap Horn?

 

Jag flyger från ett snöslaskigt Stockholm till ett trettiogradigt Buenos Aries i Argentina och kliver ombord på det som ska bli mitt hem de kommande sexton dagarna. Ett kryssningsfartyg på 109 000 ton med 18 däck, 2600 passagerare och 1100 besättningsmän.

 

 

Vi lämnar Buenos Aires och går genom Rio de la Plata ut mot Sydatlanten. De två första dagarna till sjöss är allt lugnt och stilla. Vi har fint väder. Jag ligger vid poolen och solar.

 

Vi kommer till Falklandsöarnas huvudstad Stanley som är det första av fyra stopp under kryssningen. Det här är sista chansen att gå i land innan vi anträder den långa resan ner till Antarktis.

 

I hela den falkländska ögruppen bor bara cirka 2500 invånare. En märklig plats fylld med engelsmän som för det mesta aldrig ens varit i närheten av England.

 

Vi har tur. Hamnen där fartyget lägger till har varit stängd i några dagar på grund av att vindarna varit för starka. Nu är det nästan kav lugnt. Och varmt. Något lokalbefolkningen inte är bortskrämd med. Visserligen är det sommar här, vi är söder om ekvatorn, men medeltemperaturen brukar bara ligga på sex-sju plusgrader. Nu är det femton, sexton och många går runt i teeshirts och shorts. Vi som kommer från båten tar snart av oss vantar och mössor.

 

Argentinarna kallar ögruppen Las Malvinas. Det ordet får man inte använda här. Om Argentina vill man överhuvudtaget inte tala. Ingen vill bli påmind om vad som hände under konflikten 1982.

 

Jag vandrar runt i den lilla staden. Tittar nyfiket in i de välskötta trädgårdarna som påminner så mycket om England. Jag går in i öns enda supermarket, en av få affärer. Jag kollar utbudet, och slås genast av en sak. Var i jösse namn köper folk sina kläder?

 

– Vi köper dem på postorder från England.

 

Carol på the Boathouse, en kombinerad souvenirshop, resebyrå och ett fotogalleri, berättar.

 

– En annan möjlighet är att passa på att shoppa när man är på resa i samband med till exempel ett läkarbesök.

 

Sjukvården på Falklandsöarna är helt gratis. Men eftersom de fyra läkarna på enda sjukhuset inte klarar allt, måste man ibland skicka folk till Chile, Uruguay eller England för specialistvård. Staten betalar.

 

Även skolgången på Falklandsöarna är fri. Det finns två skolor, Junior School och Community School. Båda ligger i Stanley. Ute på landsbygden finns dessutom två så kallade ”Settlement Schools”. Bor man så isolerat att man inte kan nå någon av de här skolorna, får man undervisning i hemmet enligt samma princip som Australiens ”School of the Air”. Vill man fortsätta plugga på college eller universitet, måste man åka till London. Vilket staten också betalar. Både resa, uppehälle och skolavgifter.

 

Det tar 18 timmar att flyga till England. Innebär det att man inte har möjlighet att komma hem under de kanske fem år man utbildar sig?

 

– Nejdå, säger Carol. Staten bjuder på hemresa två gånger per år.

 

En av de utflykter vårt kryssningsfartyg erbjuder under falklandsstoppet, går till en koloni med kungspingviner. Tyvärr var den utflykten fullbokad redan när jag kom ombord. Detta får till följd att plan B måste träda i kraft, för pingviner måste jag bara se på nära håll.

 

Jag tar bussen till Gipsy Cove där jag hört att det ska finnas en koloni med magellanpingviner. Visserligen är de en storlek mindre än kungspingvinerna, men de får duga.

 

Åkturen tar bara en kvart. Jag blir avsläppt på en parkeringsplats och beger mig iväg  på en upptrampad stig ner mot vattnet. Jag får omedelbart lön för mödan.

 

 

Look! Mira! Jag skriker ut min glädje till dem som kommer efter mig på stigen. Flera tjog pingviner står tätt tryckta tillsammans i en klunga på stranden.

 

 

På vägen över den kulle som leder till nästa strand, snubblar jag nästan över ett fågelnäste. Någon slags stor skua ligger i lungan ro och ruvar på ett ägg utan att bry sig det minsta om mig. På håll ser jag ett sjölejon sakta komma smygande in i bukten nedanför mig. Han är tydligen på jakt efter mat, för ett tu tre dyker han huvudstupa ner i vattnet och kommer strax upp med en stor fet fisk i munnen.

 Till min stora lycka hittar jag ett pingvinbo. En unge ligger tätt tryckt intill sin mamma, eller om det är pappa, båda föräldrarna lär ju ha lika stor del i enda barnets uppfostran. Jag kravlar mig fram mot boet på alla fyra tills det bara är en knapp meter ifrån mig. Så diskret som möjligt fångar jag den intima stunden med hjälp av kameran.

 

 

 

Åter på båten och vi styr söderöver igen. Mot Antarktis! Och nu blir det kallare. Vi är snart nere på sju grader plus.

 

När vi korsar polargränsen, eller den antarktiska konvergenszonen som det så vackert heter, börjar det hända saker. Gränsen, som är en osynlig ganska skarp linje, rör sig någon stans mellan 56 och 60 grader sydlig bredd och uppstår när det varma salta vattnet i norr möter det söta sydliga polarvattnet. Havstemperaturen sjunker drastiskt med cirka fem, sex grader. Det kalla vattnet tränger undan det varma och bottenvattnet, som är rikt på kväve och fosfor, kommer upp. Havet blir nu mycket näringsrikt och får en enorm planktonproduktion.

 

Ett räkliknande litet skaldjur, en krillart som anpassat sig för att överleva i jordens kallaste vatten, är mumsmums för i princip allt levande som finns i Antarktis, fåglar, pingviner, sälar, jättevalar och miljontals fiskar.

 

På däck sju på vårt stora fartyg kan man stå utomhus. Här samlas nu alla med det minsta lilla intresse för fauna med sina kameror och kikare i högsta hugg. Hundratals fåglar fyller luften. Det är olika slags labb, lira, havslöpare, stormfågel. Och så förstås, kungen på detta hav, vandringsalbatrossen. Vilken syn det är när denna mäktiga fågel med en vingvidd på upp till tre och en halv meter, svävar i vinden.

 

 

 

Att vi passerar polargränsen innebär också att det från och med nu kommer att finnas risk för isberg. Vår kapten berättar ifrån bryggan att man sätter in extra ”spejare” så att inga olyckor ska inträffa. Här gäller det förstås att hålla tungan rätt i mun för den som navigerar. Eftersom isbergen har en lägre densitet än det omgivande havet, befinner de sig till största delen under vattenytan. Man ser alltså bara toppen av isberget.

 

Den lilla, lilla stund på natten då det är mörkt, det är som sagt sommar och ljusförhållandena är ungefär de samma som de vi har uppe i norr, kommer båten i princip att ligga still. De dagar vi nu har framför oss i Antarktis kommer alla utomhusaktiviteter att upphöra. Poolerna töms. Inga utrop görs. Rökförbud utomhus råder. Och båtens tvätteri kommer att hålla stängt. Allt enligt det miljöskyddsprotokoll som finns för att man på bästa sätt ska kunna skydda och bevara miljön i Antarktis.

 

Natten innan vi kommer till Antarktis ställer jag klockan på ringning när jag går och lägger mig. Jag vill gå upp så tidigt som möjligt. Helst skulle jag vilja vara vaken dygnet runt nu.

 

Isberg är ju egentligen stora stycken sötvatten som ligger och driver omkring på havet efter att ha ”kalvats” från någon glaciär någonstans. Ibland kan hela isflak brytas loss. De största kan bli uppemot tusentals kvadratkilometer. Det är överhuvudtaget väldigt stora siffror man rör sig med när man talar om Antarktis. Inlandsisen är upp till 4500 meter tjock och innehåller nittio procent av all världens is och sjuttiofem procent av alla sötvattenreserver. På själva kontinenten finns det bergskedjor med toppar på nästan femtusen meter.

 

Vi kommer att vistas i vattnet runt den Antarktiska halvön, den smala lilla remsa som sticker upp som en snabel ifrån huvudkontinenten.

 

Halv fyra på morgonen när vi passerar den sextionde breddgraden, är vi officiellt i Antarktis. Här gäller Antarktisfördraget som bland annat säger att Antarktis är världens första och enda demilitariserade kontinent som bara får användas för fredliga ändamål.  En hel del länder gör anspråk på kontinenten, bland andra Norge, men enligt fördraget är den fjorton miljoner kvadratkilometer stora isvärlden ett ingenmansland.

 

Klockan ringer. Jag drar bort gardinen. Och voilà! Ett isberg upptar hela mitt fönsters yta!

 

 

Jag hoppar i kläderna, sliter åt mig kameran, och flyger ner till däck sju. Trots att det är tidigt på morgonen och ganska kallt, är jag långt ifrån ensam på däcket. Besättningsmän i tunna uniformer står med sina kameror i högsta hugg. Själv har jag både långkalsonger och dunjacka på mig.

 

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Men det här gör mig mållös. Isbergen finns överallt, i alla storlekar, i alla former.

 

Även om vi är ganska många på däck sju, är det alldeles tyst. Alla tycks lika tagna av den förunderliga syn vi möter. Pingviner dyker ut och in i vattnet. Enorma fåglar segelflyger över våra huvuden. Allt medan majestätiska isberg sakta glider förbi. Allt tycks ske ljudlöst. Till och med vårt stora fartyg rör sig nästan helt utan ljud. Det är en sällsam stund.

 

Från och med nu lever jag i stort sett mitt liv utomhus. Skönheten tar aldrig slut. Kameran vilar aldrig. Jag prisar det digitala som inte låter mig begränsas i min iver att föreviga allt.

 

 

Strax före frukost denna första dag i isparadiset, passerar vi Elephant Island, en ö som ingår i South Shetland Islands och som administrativt utgör en del av the British Antarctic Territory. Engelsmännen gör med andra ord också anspråk på kontinenten.

 

Vi går genom Bransfield Strait som löper längs den västra sidan av antarktiska halvön och kommer till Antarktissundet. Denna isbergsallé är en av de vackraste platserna i regionen. Det är meningen att vi ska gå in här. Men. Inte bara börjar det blåsa upp och snöa. Det visar sig dessutom finnas alldeles för många isberg i den smala passagen för att vårt stora fartyg ska få plats. Det är alltså just sådana här överraskningar som gör att man inte i förväg kan lägga en fast rutt när man ska segla runt i Antarktis. Kapten beslutar tillsammans med den specielle is-pilot vi har med på resan, att backa ut igen och fortsätta västerut.

 

Antarktis har förstås inga riktiga invånare, men på olika forskningsstationer runt om lever under sommarhalvåret cirka fyratusen och på vintern cirka tusen personer. Vi sätter kurs mot Admiralty Bay där Arctowski Polish Antarctic Station finns. Vår kapten har bjudit ombord de polska forskare som är stationerade där för att forska i bland annat geologi, glaciologi och klimatologi.

 

De sex forskarna anländer i en liten gummibåt. Kontrasten är stor när de efter en hel del manövrar äntligen kan lägga till intill vårt stora fartyg. Om just dessa svårigheter att ta sig ombord berättar en av forskarna för oss i högtalaranläggningen när han kommer upp på bryggan.

 

- Med nöd och näppe kunde vi ta oss ombord på ert fartyg idag, trots att det nästan är vindstilla. Detta visar tydligt hur totalt i händerna vi är på naturens och vädrets makter vi som jobbar här ute på denna fullkomligt isolerade plats. Jag har ett viktigt budskap för er att ta med hem. Människan rår inte över naturen. Det är vi ett levande bevis på. Och tror ni oss inte kan ni komma tillbaka i vinter!

 

Forskningsstationen ligger på en plats där det finns flera pingvinkolonier. Vårt fartyg ligger så nära att vi med blotta ögat kan se tusentals hakremspingviner stå uppradade längs strandkanten.

 

Dagen efter det polska besöket kommer vi som allra längst ner i Antarktis. Till sextiofemte breddgraden syd, nästan fyratusen sjömil söder om ekvatorn. Tidig morgon går vi igenom Gerlach Straite för att på förmiddagen komma fram till Neumayer Channel. Idag skiner solen från en klarblå himmel. Det är en av de vackraste dagar jag någonsin upplevt.

 

Överallt flyter det omkring isformationer som man skulle kunna tro att någon format med mejsel. Låter man fantasin flöda kan man se både gubbar, mumintroll och älvor. Runt omkring rör sig en massa vilt. Det är pingviner på isflak. Det är knölvalar som med sin karakteristiska sprutpelare, avslöjar var de befinner sig. Det är till och med ett gäng späckhuggare i faggorna. Och så fåglar förstås. När jag står på det stora utomhusplanet på däck femton, svävar en storlab alldeles över huvudet på mig.

 

Nästa dag går vi tillbaka genom Bransfield Strait och kommer till en ö som också den ingår i ögruppen South Shetland Islands, Deception Island. Ön är egentligen toppen av en aktiv, kollapsad vulkan med en kraterliknande formation som mindre fartyg brukar gå in i. 1969 förstörde ett vulkanutbrott de brittiska och chilenska forskningsanstalterna på ön och också resterna av den valfångststation norrmännen en gång hade här. På nära håll ser vi kolonier med gentto- och hakremspingviner. I området finns också weddelsälar och en mängd petrellfåglar. Brokpetrellen utser jag till Antarktis vackraste.

 

Vi korsar åter den sextionde breddgraden och lämnar med stor saknad i hjärtat de antarktiska vattnen. När vi den här gången går över polargränsen är jag ganska ensam ute på däck med min kamera. Undantaget är en liten grupp som nästan alltid finns här ute, de inbitna fågelskådarna. Plötsligt börjar de peka och ropa och hojta till varandra. Det är en sällsynt fågel i sikte! Fågelskådarna har sina kikare, men inga kameror. Det blir jag som får den stora äran att fotografera fågeln som enligt ornitologerna aldrig tidigare skådats i dessa farvatten, en speckled petrel.

 

Under natten går vi genom det mytomspunna Draksundet mot Eldslandet och det kanske ännu mer mytomspunna Kap Horn där Atlanten och Stilla Havet möts.

 

Kap Horn var en viktig milstolpe för segelbåtar som for runt i världen med varor på den så kallade clipperrutten. Detta var i tiden före Panamakanalen. Vattnet runt kapet har alltid varit en sjömans skräck. Det har inte för inte kallats sjömansgrav. Starka vindar och stora vågor är några av de faror som lurar här. Eftersom Hornet ofta är insvept i dimma, vet man aldrig vad som ska komma runt hörnet.

 

När det nu är vår tur att runda Kap Horn, är vattnet blankt som en spegel. Jag står på däck tillsammans med en medresenär som med starka känslor berättar om en förfaders nedtecknade minnen från en farofylld seglats här.

 

Vi styr vidare mot nordväst och Picton Channel. Någon timma innan midnatt kommer vi in i vattnen runt det argentinsk-chilenska fjordlandskapet. Tidig morgon anländer vi till Ushuaia, staden vid världens ände. ”The end of the world, the beginning of everything", som reklamen säger.
 
                

Ushuaia ligger vackert omgiven av snöklädda berg i en skyddad bukt på den argentinska sidan av Eldslandet. Staden är inkörsport till Beagle Channel som omges av otroliga bergstoppar och glaciärer.

I Ushuaia har vi vädergudarna med oss igen. Vi får en strålande solig dag med nästan tjugo grader i luften. Jag tar en promenad längs huvudgatan. Det känns ovant att ha fast mark under fötterna igen. Faktum är att det gungar rejält. Jag håller alltså på att bli sjösjuk på torra land. Så komiskt.

Jag kikar in i några av den uppsjö av souvenirbutiker som finns, innan jag klättar upp för en av de sluttande gator som korsar huvudgatan för att njuta av utsikten över staden. Häruppe blir det väldigt tydligt att stan ligger inklämd mellan bergen och vattnet.

 

Åter tillbaka på båten och vi kommer in i den vackra Beaglekanalen. Hela eftermiddagen står jag andäktigt på däck och ser den ena vackra glaciären avlösa den andra.

 

Under natten passerar vi genom sundet som separerar Eldslandet från Chile och kommer tidigt på morgonen till Punta Arenas, huvudregion i chilenska Patagonien som består av en labyrint av fjordar, floder och berg.

 

Om Ushuaia är världens sydligast belägna stad, skryter invånarna i Punta Arenas med att de bor i den sydamerikanska kontinentens sydligaste stad.

 

Det första som händer när jag kommer in i stan är att jag håller på att bli ihjälkörd. Ett blinkande ljus visar hur många minuter man har på sig att korsa gatan. Tror jag. I själva verket är det tvärtom. Jag slänger mig upp på trottoaren igen i absolut sista momangen medan bilarna tutar ilsket på mig.

 

Punta Arenas är känd för att vara ett riktigt blåshål. Vinden håller sig medan jag går runt på stadens kända kyrkogård med sina mäktiga mausoleer och märkligt formade cypresser. Men sedan. Ojojoj!

Jag står i kön till tenderbåten som ska ta mig tillbaka till fartyget. Pang! säger det. Och staketet jag står lutad mot flyger iväg.  De stora, tunga vattenkrus som ska släcka trötta kryssningpassagerares törst, dråsar i backen. Jag har tur som inte följer med ner i Beaglekanalen.

 

Tillbaka till sundet, Magallanes Strait, och så österut för att så småningom komma fram till den argentinska kusten som vi följer norrut.

 

Efter tre dagars resa och ett stop i Uruguays huvudstad Montevideo, är vi åter inne i Rio de la Plata. Nu får vi smaka på vad riktig sjögång vill säga! I Rio de la Plata! Vi som seglat i några av världens tuffaste vatten! De starka vindarna och den höga sjön gör att vi kommer flera timmar försenade in till hamnen i Buenos Aires, där resan tar slut och den långa resan hem börjar.

 

Det tar lång tid att smälta alla fantastiska intryck från den här resan. Men ett är säkert. Antarktis kommer för alltid att finnas i mitt hjärta. Med sin renhet. Sin stillhet. Tystnad. Andäktighet. Och värdighet. Den har gjort något stort med mig. Den har rört vid mitt innersta.

 

fler bilder kommer snart