piaki i världen

jag vet inte om det är för att staden är så stor som obamafebern inte märks lika väl i new york som i wahington dc. det är ju trots allt lite skillnad på 600 000 invånare och åtta miljoner.

men det kan också bero på att två andra stora händelser tar fokus ifrån allt annat just de dagar jag är i stan.

intrepid, det gamla hangarfartyget som invigdes 1943 och som hängde med ända till nine-eleven 2001, ska återinvigas som museum. av självaste presidenten. busch än så länge alltså. nästan hela vår stadsdel, upper hell's kitchen, är avstängd.

än en gång befinner jag mig cirka fem kvarter ifrån händelsernas centrum. hade det nu varit den kommande presidenten som skulle invigt det där gamla krigsfartyget hade jag absolut gått dit, när jag nu missade honom i washington. men busch? no way. det ska faktiskt bli skönt att slippa presidenter i cowbowboots. jag menar, nästan varenda president i modern tid har ju kommit ifrån södern, ronald reagan undantaget, men den karln var ju cowboy inpersonated... 

faktum är att jag går och tittar på intrepid dagen efter invigningen. när jag nu ändå är så nära och när jag nu ändå fått en fribiljett. och det är faktiskt riktigt intressant. jag får provsitta en gammal ambulanshelikopter typ den man hade i m*a*s*h. jag får försöka navigera hela fartyget tillsammans med en styrman, i en simulator förstås, och lite annat smått och gott. och jag åker hiss upp till däck där olika slags bombplan står parkerade. de äldre har stora bomber ombord, de nyare små missiler. det är kusligt när man tänker på alla de människor som förmodligen dödats med hjälp av de där planen.

det vackraste planet här uppe är ett spionplan helt i svart. detta superhemliga a-12 blackbirdplan är ett av historiens två snabbaste. det andra, concorde, finns också på museet och kan beskådas inifrån. det var just detta passagerarplan som 1996 satte världsrekord när det flög mellan new york och london på två timmar, femtiotvå minuter and femtionio sekunder.

nu är ju concordesagan all sedan 2003. själv hann jag inte flyga med dem, om jag nu skulle blivit erbjuden det, vill säga. men jag kommer ihåg att jag en vinter på barbados brukade sitta på en balkong och se när det smäckra planet flög in på lördagseftermiddagarna. det var en vacker syn. jag hade dessutom en väska från flygbolaget. en som jag fick av en vän som faktiskt flög concorde då och då. så det så. 

det som imponerar mig allra mest uppe på däck på intrepid är start- och landningsbanan. hur i jesu namn klarar flygplanen av en sådan kort sträcka? 

den andra stora händelsen i staden är veteran's day. detta betyder att femte avenyn i princip är igenbommad. folk har kommit ut i tusental för att lufta sina medaljer och gamla uniformer. även många ungdomar marscherar runt. då dessa ju orimligen kan kallas veteraner, måste det hela tyda på att man helt enkelt tar tillfället iakt att marschera i största allmänhet. och vifta lite med flaggan. patriotism i kubik alltså.

kanske vill man visa att man är stolt över sin demokrati. amerikas förenta stater bildades ju en gång för människor som ville leva i frihet, utan tvång från kyrkor och överhet, utan tvång till militärplikt och så vidare. vem som ville fick strutta runt på gatorna i hatt, som ulrika i vättergöl till exempel. många är ju de amerikaner som har förfäder som flydde hit från förtryck och fattigdom.

och så kommer vi då tillbaka till obama.

hur man än vänder och vrider på det tycks denne man ha blivit en symbol för människor vars förfäder var slavar. och dessa, slavarna alltså, kom ju knappast till det här landet frivilligt...

det måste kännas stort för en gammal slavättling att det nu blivit dags för den första svarta familjen att flytta in i vita huset. visst är det helt fantastiskt och nästan otroligt med tanke på att det inte är mer än drygt fyrtio år sedan rassegregation förbjöds genom 'the civil rights act'.

eftersom obama-febern rasar vilt i i alla fall min kropp, måste jag ge mig ut på jakt efter något som kan stilla min hunger. jag går nästan hela broadway upp från södra manhattan tills jag kommer till mitt hotell på femtionde gatan. jag hittar inte en enda obamatee-shirt! men men. allt har väl gått så fort att souvenirbutikerna inte hunnit med. de säljer fortfarande 'i love new york' och john lennon. men vänta bara.

harlem. det är klart att jag måste åka till harlem. där om inte annorstädes, torde det ju finnas lite obama-vänner.

sagt och gjort. jag tar tunnelbanan upp. och slås som vanligt av hur annorlunda det är idag jämfört med när jag kom upp här de första gångerna på tidigt åttiotal. jag kommer ihåg att jag så fort jag gick ut ur tunnelbanevagnen blev tillsagd att åka söderut igen. det här var inte en plats för en ensam vit kvinna att vandra runt på. en annan gång åkte jag turistbuss hit upp. man kastade sten på den bussen och jag minns att jag tänkte att man gjorde det med all rätt. vad skulle vi åka runt och glo på deras elände för?

den här gången möts jag av glada leenden så fort jag kommer ut genom spärrarna. tre personer samtidigt stäcker fram 'the black star news' med obama på hela förstasidan. jag tar emot alla tre och tänker att det där borde de ha gjort pengar på. jag skulle gladeligen ha betalat en dollartia per tidning.

'we loves that you come here', säger den ene mannen med ett brett leende. av dialekten att döma misstänker jag att han har sitt ursprung i västindien. 

jag vandrar runt lite i kvarteren runt korsningen lennox och hundratjugofemte gatan. och hittar förstås flera obamateeshirt i olika stånd längs gatorna.

 

the apollo theater ligger i den här korsningen. jag tänker på hur det var när den här klubben tillsammans med cotton club drog vita en masse till harlem för att de skulle få se svarta stjärnor uppträda. det var billie holliday, ella fitzgerald, louis armstrong, count basie, bessie smith, nat king cole och alla de andra stora som stod på scenen. publiken var genomgående vit. svarta fick inte komma in förrän den där lagen 1964 förbjöd segregationen.

att dela upp folk i raser, det vill säga,  svart, vit eller asiat, lever i viss mån fortfarande kvar. när man till exempel ska skrivas in på ett sjukhus måste man kryssa för vilken ras man tillhör. det sägs att tiger woods brukade kryssa för alla tre. när han blev reprimanderad över detta, svarade han att han varken ville förneka sin asiatiska mor, sin svarta far eller sin vita farfar, eller farmor, eller hur det nu var. kanske, kanske försvinner det här otyget med uppdelning av raser när landet nu får en multikulturell president.

bill clinton har haft kontor på 125 west sedan han lämnade ovala rummet i vita huset. h&m har en jättestor butik på gatan, mcdonald's finns förstås. tiderna har förändrats. 'the times they are a changing'. dylan sjöng om det där redan på tidigt sextiotal. ungefär samtidigt som dr martin luther king hade sin dröm.

i have a dream

i have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: "we hold these truths to be self-evident: that all men are created equal."

...

i have a dream that my four children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.

...

when we let freedom ring, when we let it ring from every village and every hamlet, from every state and every city, we will be able to speed up that day when all of god's children, black men and white men, jews and gentiles, protestants and catholics, will be able to join hands and sing in the words of the old negro spiritual, "free at last! free at last! thank god almighty, we are free at last!"