piaki i världen

peking

ja, så var det dags för beijing i några dagar innan jag ska gå ombord på diamond princess och kryssa mig fram till bangkok, tre veckor senare.

peking, säger lokala guiden. och det tänker han fortsätta med tills kineserna lärt sig säga stockholm så som vi uttalar det. 

eftersom jag ganska ofta var i peking på åttiotalet tycker jag inte att jag behöver anstränga mig så mycket den här gången. alltså hoppar jag över den gamla muren, sommarpalatset, pandorna på zoo och allra mest , den förbjudna staden. inte heller behöver jag änga mig åt shopping.

jag var i stan för exakt ett år sedan och klarade då av de där vanliga shoppingsmisstagen, d v s köpa en canada goose väst som på ytan ser så väldigt fin ut och bara kostar sjuttiofem svenska kronor, men som redan vid första användandet fäller nästan alla sina fjädrar. för att inte tala om den där fina i-poden som lovade så brett och höll så tunt. fyra låtar, så var minnet fullt.

för skoj skull, faktiskt bara för skoj skull, går jag tillbaka till disken på the silkmarket där jag köpte i-poden och berättar hur illa den fungerat. åhh, säger den söta lilla hjälpsamma kinesiskan, then you can by a new one! much better! jaja.

i stället för att turista vandrar jag runt lite i mina egna kvarter och tittar på det nya kina. höghusen överallt, vägarna, bilarna, trafiken. och människorna. det slog mig redan förra året att det här känns som en helt ny stad, som ett helt nytt land.

jag kommer ihåg hur det var den där allra första gången jag var i peking, 1979. alla, precis alla, gick klädda i blå eller gröna uniformer. alla spottade. det fanns spottkoppar till och med inne på kinesiska operan. jag hade lång kjol. ena snibbade ramlade ner i den stora spottkoppen bredvid min stol.

när jag och min lilla grupp gick runt på muren den där gången var det vi som var den stora attraktionen. vi var de enda europeerna där just då. alla glodde på oss. likadant i den förbjudna staden. jag stod med en megafon i handen och berättade om de olika byggnaderna. vi var kanske femton svenskar i min grupp. runt oss stod säkert tvåhundra kineser med tappade hakor och bara glodde. förmodligen var de ifrån landsbygden, förmodligen hade de aldrig sett människor med så stora näsor...

i dag slås jag av hur kinserna behandlar sina barn. hur de fjäskar och mjäkar med det där enda barnet de får ha. helst, oroväckande ofta, en son. ungarna är bortskämda som få! ofta ser man en liten pojke ligga på backen och skrika medan föräldrarna sittter på huk bredvid och bönar och ber, och fjäskar. hur ska gå för de här barnen som inte har några syskon att öva sig på i konsten att bli hänsynstagande vuxna? och hur ska det gå för alla unga män den dagen de ska till och det inte finns tillräckligt många unga kvinnor att para ihop sig med? var ska alla unga män ta vägen med sin testosteronstinnhet?

sist jag var här träffade jag en ung kvinna som hade en lillebror. föräldrarna hennes hade fått en bekant som var läkare att skriva ett intyg som vittnade om att det var ett mentalt fel på dottern. på så vis fick föräldrarna lov att skaffa ett barn till. roligt att gå runt hela livet och ha intyg på att man är dum i huvudet? trots att man läst på universitet? 

tydligen är det så i kina idag att man får skaffa ett barn till om man vill, men, då får man stå för alla kostnader för det barnet själv. på mitt hotell ser jag en del sådana familjer. fruktansvärt bortskämda ungar, föräldrarna välbehängda med diverse guchipuchi och exklusiva armbandsur.

sista kvällen i peking går jag till 'the lan', den fantastiska klubb phillip starck designat. jag har aldrig sett något liknande! en fransk bar, en rysk, en indisk, en asisatisk. olika restauranger inrymda i tältliknande cirklar, alltifrån tvåmanstält till tält med plats för ett femtiotal. kristallampor, konst i taket, toaletter med stora vita fåtöljer bredvid toalettstolen. makalöst!

jag höll på att glömma! jag åkte ju faktiskt tunnelbanetåg till platsen för fågelboet... det är inte länge sedan det var 080808 och den där fantastiska invigningen härifrån. det jag mest tänker på nu är faktiskt inte alla rekord jamaica slog, utan vad i jösse namn den där kinesiska superstjärnan till sångerska gör i sverige? jag måste ta reda på det när jag kommer hem. ja alltså, hon var ju en av huvudattraktionerna under invigningen av olympiaden. 



två och en halv timmas bussfärd efter några dagar i peking, och det är dags att kliva ombord på diamond princess. 2600 passagerare, 1 personal på 2,3 gäster. finfin balkonghytt med bra utsikt.

shanghai

två dagar till havs, nästan spegelblankt, och så angör vi containerhamnen till shanghai. en timma i buss och jag står mitt på peoples square. förra året gick jag nanjinggatan härifrån ända ner till the bund. för mycket folk. för mycket kommers. den här gången har jag två missions. jag ska ta mig ut till flygplatsen. och jag ska träffa lisa som är i stan för att plugga mandarin.

exakt två timmar tar det mig att ta mig från peoples sqare fram och tillbaka till flygplatsen med först tunnerbanetåg sedan flygplatståg. detta senare är enda anledningen till utflykten. tåget är världens snabbaste med en toppfart på 431 kilometer i timman. trettio kilometer på åtta minuter. vi hinner precis komma upp i toppfart innan tåger måste börja bromsa in för slutstationen. jag höll på att ramla ur min stol när vi mötte det tåg som var på väg åt motsatt håll.

kathleen 5 är en bar/restaruang som ligger högst upp i det gamla artdecotornet på peoples square. här umgås jag med lisa i ett par timmar. henne missade jag med en halvdag när vi båda var på mykonos i somras. vi pratar om våra minnen därfifrån och kollar varandras bilder i digitalkamrorna. hade inte facebook funnits hade jag inte vetat om att lisa är i shanghai för att plugga i några månader.    

en heldag i shanghai alltså. en dag till havs igen. och så står okinawa och naha city på programmet.

okinawa

innan vi ska gå av blir det att stå i kö till japanska immigrationen. först fingeravtryck. båda fingrarna på en gång. inte som i usa, ett i taget, det tar för lång tid. sedan in i en sal där man ska bli avscannad. maskinen står cirka femton meter bort och man behöver bara sakta röra sig framåt i kön, man behöver alltså inte stanna inför kameran. ens kroppstemperatur läses samtidigt av. detta tydligen för att undvika att få in fågelinsluensa i landet.

förra året tog jag peoplemovern inne i stan och åkte upp till shurij castle. väldigt kinainspirerat, väldigt rött.

den här gången nöjer jag mig med att gå runt på huvudgatan i naha och studera ungdomarna i skoluniformer. modet med stora byxor utan livrem, alltså hängandes på nedre delen av skinkorna, ser lite konstigt ut i skoluniformsform. framför allt passar det japanska pojkar rätt illa eftersom de ju oftast har lite korta ben. det blir inte mer än en cirka halvmeters tyg.



jag konstaterar också att ryggsäcksmodet från i fjol håller i sig. säcken ska inte hänga på ryggen, den ska dingla på stjärten. så bär alla japanska ungdomar sina väskor här.

taiwan
nästa morgon anländer vi till keelung, hamnstad till taipei. en timma med buss om man vill åka in till stan, eller 40 minuter med lokaltåg. det sistnämnda tog jag sist. ville se om chang-kai-shek memorial var lika vackert som jag mindes det från början av åttiotalet då jag var här och bodde på fantastiska grand palace hotell. den gången var jag också på taiwans östkust bland minoritetsfolket, ett polynesiskt folk. minns jag rätt fanns det mer än trettiofem höga toppar där borta som var över tretusen meter höga. marmorberg. otroligt vackert.

chang-kai-shek memorial stod kvar, det var fortfarande vackert. taipei 101 var världens högsta byggnad förra året. jag åkte inte upp där, utan tittade i stället på paraderna och firandet av republiken kinas nationaldag. taiwan är republiken kina för taiwaneserna. fastlandet kina är folkrepubliken kina. och chang-kai-shek ligger tydligen fortfarande i en uran och väntar på att få begravas hemma i moderlandet, i folkrepubliken kina, det egentliga kina alltså. jaja, det där är kanske lite krångligt, men ändå inte hälften så krångligt som det amerikanska valsystemet. det är ju mycket sånt nu i min teveombord, cnn du vet... som ska spegla världsnyheter, men som bara talar om usa. tacka vet jag bbc. så var det sagt.

jag skippar taipei och stannar i keelung idag. vill till ett internetcafe. internetuppkopplingen ombord fungerar inte. har inte gjort så på tre veckor. den här rutten började i seattle, gick via alaska över bearings hav till ryssland och korea innan det plockade upp oss i peking. de andra passagerarna ombord är framför allt från usa, men det finns också en hel del tyskar, och ryssar! de sistanämda har problem, många kan inte engelska och förstår följaktligen inte alla utrop. everybody has to clear customs before you can go ashore. det är ett problem...

ccn. if yesterday was bad, today is worse. börsen rasar. det finns amerikaner som gått av båten och åkt hem igen på grund av att de inte kunnat nå sina börsmäklare eftersom internet legat nere. det är dit vi har kommit nu. vi kan inte åka på semester utan att vara uppkopplade. helst hela tiden. det är mer än tjugo år sedan 1984...

inhemska taiwaneser tar farwell av oss vid kajen.



vi hörs hoppas jag, kanske från honkong om ett par dar.