piaki i världen

honkong

hemma i sverige har jag cykelhjälm, skidhjälm, inlinehjälm och skriskohjälm. i honkong slänger jag alla säkerhetsbegrepp överbord när jag väljer att sätta mig längst fram, högst  upp i en av hongkongöns många dubbeldäckare.

en, säger en, liten åtgärd har jag vidtagit innan jag kliver ombord på bussen som ska ta mig till stanley market på sydsidan av ön. jag har behållt sjösjukebanden runt handlederna på. i vanliga fall tar jag av mig dessa när vi kommer iland. banden är en smal muddliknande sak med en knapp på insidan. placeras två och en halv finger från handleden. fungerar som en slags akupressur. mycket effektivt.

åksjuk blir jag alltså inte. dock ibland skräckslagen. varje gång vi möter en annan dubbeldäckare i en kurva skriker jag rakt ut. jag är övertygad om att passagerarna som sitter på samma plats som jag i den mötande bussen, kommer att hamna i knät på mig.

vägarna på hongkong har förstås inte ändrats ett smack sedan de först byggdes. det finns ju liksom inget att ta av.

under färden över ön, uppe bland bergen, tittar jag ned på myllret av skyskrapor. det hela påminner så otrolig mycket om en myrstack. jag sänder en taksamhetens tanke till den gode guden för att hon låtit mig födas på en plats där jag slipper tränga ihop mig med tiotusentals andra. inte ens i döden tycks man få vara för sig själv i honokong...

skulle man ändå ha fötts här, vore det kanske tacknämligt om man hamnat i repulse bay, i något av de där trehundrafemtiomiljoner kronors husen som finns där. sen är det väl tveksamt om man varit lyckligare där. på ett eller annat sätt måste man ändå då och då ge sig in i myrstacken.   

stanley market är inte som förr. och inte jag heller. i början av åttitalet behövde jag bara trekvart för att fylla en resväska med siden och linne om vartannat. jag provade aldrig något, pekade bara. det och det och det vill jag ha. märkesvaror jag sett i usa, tio, tjugo gånger dyrare där. nu åker jag hem till båten med två kuddfodral. femton plus trettiotvå kronor. jodå. det var vägen dit som var mödan värd.

vi stannar två nätter i honkong. min hyttvärd ser lycklig ut när jag möter honom morgonen efter första dagen. han har varit ute hela natten. vilken lycka för en som under sitt åtta månader långa arbetspass aldrig någonsin, aldrig någonsin! kan gå iland. att det sedan kommer att bli jobbigt innan kvällen kommer och han kan stupa i säng, tror jag nog att han tycker det var värt. hans långa arbetsdag börjar klockan sex på morgonen. han jobbar till två, har ledigt i tre timmar och jobbar sedan ända till halv tio. slavgöra kallades sådant förr i tiden. skillnaden nu är väl bara att min hyttvärd valt sitt jobb själv.

jag vet inte. det känns som om det är mycket mer folk i hongong nu för tiden. jag menar efter 1997. det går knappt ta sig fram på gatorna. men det är klart, sju miljoner bosatta människor som ska trängas med ytterligare någon miljon turister på en yta som inte är större än en tredjedel av gotlands, gör naturligtvis framkomligheten begränsad.

&

hela dagen igår gick åt till den där bussfärden fram och tillbaka till stanley market. idag ska jag ta tenderbåten in och gå på bio. jag ska se mamma mia igen. för tredje gången. det var den enda icke action-rulle de hade på repertoiren på biografen vid starferry på hongkongsida, ett stenkast från vår pir. jag orkar inte ge mig in i gyttret igen idag.

&

meryl streep var bättre än någonsin! första gången jag såg filmen var i edsbyn i hälsingland. den gången var jag tvungen att gå ut i foajen och fråga om det möjligtvis gick att höja ljudet lite, det var ju trots allt en musikfilm. lite, jodå. hela filmen igenom satt jag sen och irriterade mig på att jag knappt ens hörde replikerna, än mindre musiken. jag blev tvungen att se om filmen när jag kom ner till stockholm. tyvärr då i en liten salong. här i honkong var det en megaduk med en ljudstyrka så hög att jag utan problem kunde sjunga med i alla låtar utan att för den skull störa mina grannar.

abba ja. tänk vad tid kan göra med musik. kommer du ihåg vad det första var aktuellts reporter sa till stickan andersson i första intervjun efter att abba vunnit melodifestivalen i brighton 1974, sveriges första vinst någonsin i de här sammanhangen? "vet du hur många som dog i slaget vid waterloo?"!!!

själv fick jag på den tiden smyga med mina abbaplattor. det var ju verkligen politiskt inkorrekt att gilla abba då. min sambo bröt till och med sönder en av mina skivor för att slippa förpestas av ett så kommersiellt oljud.

som sagt, merryl streep låter bara bättre och bättre i "the winner takes it all", en titel som för övrigt väl borde passa en beskrivning av fenomenet abba.

nästa gång vi hörs bör jag vara i na trang i vietnam. vi säger så.