vietnam, okt 2008
good morning vietnam
ja så var man i vietnam igen. j och jag åkte runt här i mitten av nittiotalet, åren innan amerikanska ambassaden öppnade igen. vilken resa, vilket äventyr! nästan varje dag fick jag nypa mig i armen för att fatta att jag inte drömde. tänk att det var möjligt att åka runt i vietnam! ett land jag gått i demonstartionståg för när jag var ung och inte för mitt liv kunde förstå vad amerikanerna hade i landet att göra. vem som givit dem mandat att bomba med napalm...
vi började den gången i hanoi. cyklar cyklar cyklar överallt. vi tog oss ut till halong bay som jag velat se ända sedan jag såg filmen indochine med catherine deneuve. vi åkte världens rostigaste båt till haifong. åkte sedan buss och tåg över hela vietnam. kröp runt i tunnlar där vietcong hållit till, tunnlar som på den tiden inte var utvidgade för att passa turister. vi besökte det mäktiga cao dai-templet som såg ut som vore det taget direkt ur en disneystory. vi stannade till innnanför tempelporten framför bilden av victor hugo och häpnade när munkar, klädda i fyra huvudreligioners färger, djupt bugade inför denne franske författare som vi senare fick veta är en av de tre viktigaste helgonen inom religionen. både jesus, mohamed och buddha tillbeds som profeter. altaret består av ett stort öga. en religion som gjorde djupt intryck på mig.
vi cyklade runt i gamla kejsarstaden hue. vi stannade en hel vecka i hoian i väntan på att tvätten vi lämnat in skulle torka. vi kom till staden i efterdyningarna av en tyfon. vi besökte china beach dit så många amerikanska unga män begivit sig i rekreationssyfte.
vi träffade flera amerikanska krigsveteraner som kommit tillbaka till vietnam. en del för att stanna då de inte kunnat anpassa sig hemma i ett land där de ansågs som antihjältar när de kom tillbaka efter ett förlorat krig. andra var här för att vandra runt på landsbygden och be de vietnamesiska människorna om förlåtelse. en gång liftade vi med en jeep där en högt uppsatt militär satt i full uniformering i baksätet. han sa nästan inte ett ord, men vi förstod att han åkte runt och tittade på de platser han krigat på.
vi träffade också en del vietnamesiska krigsveteraner. en kväll undrade en man som tog sig fram på en skateboard eftersom han inga ben hade, om vi inte kunde följa med honom till en bar och sjunga gamla amerikanska schlagers. han sjöng med och log brett hela kvällen. vietnameser är ett fantastiskt folk, med en fantastisk slogan - vi ser framåt, inte bakåt...
i saigon, eller ho chi minh city som det ju heter sedan 1975, hyrde vi en moped och åkte runt till alla sevärdheter. två blonda flickor på en moped i saigon! att vi tordes! men lärorikt var det. det var här jag lärde mig konsten att ta sig igenom en rondell utan att behöva stanna. man kör bara rakt in medan man ligger på tutan. alla släpper fram en.
ett av de starkaste minnena från den där gången i vietnam var krigsmuseet i saigon. foster i glasburkar, skadade, missformade av napalm. bilden där en amerikansk soldat lyfter upp en död vietcongman vars huvud och kläder är det enda som finns kvar. eller bilden där fyra amerikanska leende soldater står med varsin fot på fyra vietnamesiska huvuden. troffeerna. precis som om det hela handlade om en safarijakt i afrika. det som till sist fick min tårbägare att rinna över så att jag var tvungen att lämna museet, var väggen med den amerikanska generalens alla honnörsmedaljer som han skickat till museet med orden: to the vietnamese peolple. i was wrong. i am sorry.
57 000 amerikaner dog i vietnamkriget. alla namnen står på muren i vietnam memorial vid lincoln memorial i washington dc. denna siffra kan varje amerikan. men vet de, eller bryr de sig om hur många vietnameser som dog? mellan fyra och sex miljoner...
två stopp i vietnam. det första i na trang. j och jag var här också. vi stannade inte länge. vi tyckte att den här badorten var för tillrättalagd och för ovietnamesisk. nu sätter jag mig i en pedicab och åker till marknaden och tjafsar med försäljarna om priser. one dollar one dollar done dollar. på nittiotalet hade allt fasta priser.
nästa stopp är en containerhamn två och en halv timma från saigon. jag åker inte in dit. jag tar i stället en buss in till vung tau för att kanske kunna få uppleva lite av det där jag kände när j och jag åkte runt i våra långfärdsbussar. 
då, på skumpiga ibland oasfaletade smala vägar. nu, fin bred motorväg. i vung tau vänder jag direkt och åker tillbaka till båten efter att jag från bussfönstret sett de hundratals försäljare som väntar på att vi arma turister ska gå av.
i flera år efter min första resa till vienam längtade jag tillbaka. nu är jag här. men på det här sättet. nä, jag tror inte det.
good nite vietnam
