piaki i världen

jag vet inte om det är för att staden är så stor som obamafebern inte märks lika väl i new york som i wahington dc. det är ju trots allt lite skillnad på 600 000 invånare och åtta miljoner.

men det kan också bero på att två andra stora händelser tar fokus ifrån allt annat just de dagar jag är i stan.

intrepid, det gamla hangarfartyget som invigdes 1943 och som hängde med ända till nine-eleven 2001, ska återinvigas som museum. av självaste presidenten. busch än så länge alltså. nästan hela vår stadsdel, upper hell's kitchen, är avstängd.

än en gång befinner jag mig cirka fem kvarter ifrån händelsernas centrum. hade det nu varit den kommande presidenten som skulle invigt det där gamla krigsfartyget hade jag absolut gått dit, när jag nu missade honom i washington. men busch? no way. det ska faktiskt bli skönt att slippa presidenter i cowbowboots. jag menar, nästan varenda president i modern tid har ju kommit ifrån södern, ronald reagan undantaget, men den karln var ju cowboy inpersonated... 

faktum är att jag går och tittar på intrepid dagen efter invigningen. när jag nu ändå är så nära och när jag nu ändå fått en fribiljett. och det är faktiskt riktigt intressant. jag får provsitta en gammal ambulanshelikopter typ den man hade i m*a*s*h. jag får försöka navigera hela fartyget tillsammans med en styrman, i en simulator förstås, och lite annat smått och gott. och jag åker hiss upp till däck där olika slags bombplan står parkerade. de äldre har stora bomber ombord, de nyare små missiler. det är kusligt när man tänker på alla de människor som förmodligen dödats med hjälp av de där planen.

det vackraste planet här uppe är ett spionplan helt i svart. detta superhemliga a-12 blackbirdplan är ett av historiens två snabbaste. det andra, concorde, finns också på museet och kan beskådas inifrån. det var just detta passagerarplan som 1996 satte världsrekord när det flög mellan new york och london på två timmar, femtiotvå minuter and femtionio sekunder.

nu är ju concordesagan all sedan 2003. själv hann jag inte flyga med dem, om jag nu skulle blivit erbjuden det, vill säga. men jag kommer ihåg att jag en vinter på barbados brukade sitta på en balkong och se när det smäckra planet flög in på lördagseftermiddagarna. det var en vacker syn. jag hade dessutom en väska från flygbolaget. en som jag fick av en vän som faktiskt flög concorde då och då. så det så. 

det som imponerar mig allra mest uppe på däck på intrepid är start- och landningsbanan. hur i jesu namn klarar flygplanen av en sådan kort sträcka? 

den andra stora händelsen i staden är veteran's day. detta betyder att femte avenyn i princip är igenbommad. folk har kommit ut i tusental för att lufta sina medaljer och gamla uniformer. även många ungdomar marscherar runt. då dessa ju orimligen kan kallas veteraner, måste det hela tyda på att man helt enkelt tar tillfället iakt att marschera i största allmänhet. och vifta lite med flaggan. patriotism i kubik alltså.

kanske vill man visa att man är stolt över sin demokrati. amerikas förenta stater bildades ju en gång för människor som ville leva i frihet, utan tvång från kyrkor och överhet, utan tvång till militärplikt och så vidare. vem som ville fick strutta runt på gatorna i hatt, som ulrika i vättergöl till exempel. många är ju de amerikaner som har förfäder som flydde hit från förtryck och fattigdom.

och så kommer vi då tillbaka till obama.

hur man än vänder och vrider på det tycks denne man ha blivit en symbol för människor vars förfäder var slavar. och dessa, slavarna alltså, kom ju knappast till det här landet frivilligt...

det måste kännas stort för en gammal slavättling att det nu blivit dags för den första svarta familjen att flytta in i vita huset. visst är det helt fantastiskt och nästan otroligt med tanke på att det inte är mer än drygt fyrtio år sedan rassegregation förbjöds genom 'the civil rights act'.

eftersom obama-febern rasar vilt i i alla fall min kropp, måste jag ge mig ut på jakt efter något som kan stilla min hunger. jag går nästan hela broadway upp från södra manhattan tills jag kommer till mitt hotell på femtionde gatan. jag hittar inte en enda obamatee-shirt! men men. allt har väl gått så fort att souvenirbutikerna inte hunnit med. de säljer fortfarande 'i love new york' och john lennon. men vänta bara.

harlem. det är klart att jag måste åka till harlem. där om inte annorstädes, torde det ju finnas lite obama-vänner.

sagt och gjort. jag tar tunnelbanan upp. och slås som vanligt av hur annorlunda det är idag jämfört med när jag kom upp här de första gångerna på tidigt åttiotal. jag kommer ihåg att jag så fort jag gick ut ur tunnelbanevagnen blev tillsagd att åka söderut igen. det här var inte en plats för en ensam vit kvinna att vandra runt på. en annan gång åkte jag turistbuss hit upp. man kastade sten på den bussen och jag minns att jag tänkte att man gjorde det med all rätt. vad skulle vi åka runt och glo på deras elände för?

den här gången möts jag av glada leenden så fort jag kommer ut genom spärrarna. tre personer samtidigt stäcker fram 'the black star news' med obama på hela förstasidan. jag tar emot alla tre och tänker att det där borde de ha gjort pengar på. jag skulle gladeligen ha betalat en dollartia per tidning.

'we loves that you come here', säger den ene mannen med ett brett leende. av dialekten att döma misstänker jag att han har sitt ursprung i västindien. 

jag vandrar runt lite i kvarteren runt korsningen lennox och hundratjugofemte gatan. och hittar förstås flera obamateeshirt i olika stånd längs gatorna.

 

the apollo theater ligger i den här korsningen. jag tänker på hur det var när den här klubben tillsammans med cotton club drog vita en masse till harlem för att de skulle få se svarta stjärnor uppträda. det var billie holliday, ella fitzgerald, louis armstrong, count basie, bessie smith, nat king cole och alla de andra stora som stod på scenen. publiken var genomgående vit. svarta fick inte komma in förrän den där lagen 1964 förbjöd segregationen.

att dela upp folk i raser, det vill säga,  svart, vit eller asiat, lever i viss mån fortfarande kvar. när man till exempel ska skrivas in på ett sjukhus måste man kryssa för vilken ras man tillhör. det sägs att tiger woods brukade kryssa för alla tre. när han blev reprimanderad över detta, svarade han att han varken ville förneka sin asiatiska mor, sin svarta far eller sin vita farfar, eller farmor, eller hur det nu var. kanske, kanske försvinner det här otyget med uppdelning av raser när landet nu får en multikulturell president.

bill clinton har haft kontor på 125 west sedan han lämnade ovala rummet i vita huset. h&m har en jättestor butik på gatan, mcdonald's finns förstås. tiderna har förändrats. 'the times they are a changing'. dylan sjöng om det där redan på tidigt sextiotal. ungefär samtidigt som dr martin luther king hade sin dröm.

i have a dream

i have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: "we hold these truths to be self-evident: that all men are created equal."

...

i have a dream that my four children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.

...

when we let freedom ring, when we let it ring from every village and every hamlet, from every state and every city, we will be able to speed up that day when all of god's children, black men and white men, jews and gentiles, protestants and catholics, will be able to join hands and sing in the words of the old negro spiritual, "free at last! free at last! thank god almighty, we are free at last!"

jag är i obama-land. och här råder fullkomlig obama-feber.

 

inte enda landet i världen där det gör det. i den lilla byn kisumu i västra kenya som barrack obamas familj på fädernet kommer ifrån, har det sedan tisdagens president-val fram till lördag eftermiddag fötts 43 barn som fått namnen barrack obama och michelle obama.

kenya gör definitivt anspråk på den man som snart ska tillträda världens mäktigaste post eftersom han är sprungen ur landet. i united states of america ska man få sin första svarta president. det är det viktigaste för många av de svarta människor jag talar med här i washington dc, staden vars svarta medborgare utgör sextiofem procent av de totalt 600 000 invånarna. 'en man av vårt folk', säger man. och då tänker man inte på att barrack obama inte alls har samma bakgrund som de flesta andra svarta i landet. han är inte slavättling och han är uppväxt i en vit miljö hos sina vita morföräldrar.

folk går runt och yrar av lycka på gatorna här i huvudstaden. alla svarta man talar med får något lyriskt i blicken bara man nämner ordet obama. det är som om messias äntligen kommit till amerika, och jorden med för den delen.

när jag gick runt på arlingtonkyrkogården häromdagen, mötte jag en grupp från kongo som alla bar t-shirts och kepsar med tryck på. jag försökte skoja och fråga om jag kunde få köpa en av kepsarna. ingen förstod vad jag sa, men när jag pekade på namnet på kepsen och sedan pekade på mig själv, hittade vi varann. tummarna upp, största smilen och så ett unisont: 'obama, obama. obama!'

i söndags var jag i en metodistkyrka i den lilla kuststaden annapolis. jag var den enda vita personen i lokalen. prästen sa så här: 'i wont tell you who i voted for this past tuesday, but i can tell you this much. his mother was white and his name means 'i've been blessed'. i am here to tell you that this is exactly what happened to me that tuesday. i as a black man was blessed! we as a black people have been blessed! you all have been blessed! hallelujah, can i get a witness! i feel like dancing, i feel like dancing!'

hela församlingen reste sig upp i bänkraderna och började dansa och klappa i händerna när prästen helt spontant, hastigt och lustigt, rimmade ihop en sång med en enda textrad, 'i have been blessed'. sedan fortsatte gudstjänsten med en salig blandning av obama och jesus. jämförelser gjordes och likheter drogs upp. båda var söner till 'singel mothers'. båda hade fäder som var 'carpenters'. inte bara var josef en duktig snickare, han tillverkade precis som barrack obama senior, en utomordentligt fantastisk son.

igår kväll var jag på washington dc's otroligt vackra gamla järnvägsstation, union station. i varenda skyltfönster i butikerna ovanför tågterminalen, skyltas det med diverse obama-objekt. det är klippdockor av honom i naturlig storlek, det är kepsar, mössor, t-shirts, knappar att sätta på jackan, inramade foton, vykort, you name it. t-shirtsen kostar femton dollar styck. den allra populäraste, en med snyggaste bilden av barrack och med texten HOPE, är nästan slut på lagret och betingar därför det facila priset av tjugofem dollar. daltons stora bokhandel har ett helt bord med obama-böcker, både hans egna två och en massa nyutgivna bilderböcker. michelle och barrack lever ju den sanna amerikanska drömmen. allt är möjligt!

slut tog också de stora tidningsdrakarnas dageneftervaletreportage med stor bild av obama på första sidan. new york times, washington post, los angeles times, usa today, alla sålde slut i onsdags. några av dem har i flera dagar nu tryckt upp extrabilagor som går åt som smör i solen. det här är något att spara till eftervärlden. man kommer dessutom förmodligen att kunna göra sig en rejäl hacka om man så småningom vill lägga ut tidningen till försäljning på någon auktionssite.

alla hotell i washington dc är blockade inför invigningen av den nye presidenten den tjugonde januari nästa år. ska man få tag på det enklaste rum inför den dagen får man räkna med att hosta upp allra allra minst cirka ett tusen dollar. om det överhuvudtaget finns några rum att tillgå. vill man sedan vara med på på själva invigningen som alltid sker vid trappan nedanför capitolium (med utsikt över 'the mall' bort mot washington memorial), säljs just nu på svarta börsen biljetter till ett pris av 40 000 dollar! dessa biljetter är egentligen gratis och delas ut till bland andra de som har sin arbetsplats i capitolium, det vill säga senaten och representanthusets medlemmar och deras anhöriga.

 
det är här usas fyrtiofjärde
president ska sväras in
tjugonde januari.

jag pratar med rätt mycket folk under mina dagar i washington. jag är verkligt nyfiken på hur man upplever det här historiska med att landet ska få sin första svarta president. jag ser den svarte tidigare presidentkandidaten jesse jacksons tårar under obamas fantastiska tal på valnatten, framför mig. av mina små intervjuer med folket i stan förstår att jackson inte var ensam om att fälla tårar den där historiska tisdagskvällen/natten.

just nu är ju inte den bästa tiden i världen att få till en förändring i vilket land det vara månde. jag försöker påpeka det när jag pratar med folk. man verkar inte vara så bekymrad. det löser sig. man kommer att ge sitt fulla stöd till president obama i vilket fall som helst. 'change will come.' om inte den här mandatperioden, så nästa.

   
världens hyllning till obama utanför lincoln
memorial, på den plats dr martin luther king höll
sitt tal: i have a dream. nu har den drömmen
kanske besannats...

det känns faktiskt stort att få vistas i obama-land just den här veckan. att få andas samma luft som barrack. bara en sån sak. just nu i skrivande stund lär han sitta ner med george w i ovala rummet i vita huset, fem kvarter ifrån mitt hotell. med tusentals människor väntande utanför för att få en glimt av honom. barrack alltså. knappast george w. och så michelle förstås. hon som ska bli rikets first lady och som kommer att få mandat att sätta sin prägel på vita huset. hon lär få 100 000 dollar till sitt förfogande för att kunna göra de förändringar hon vill.

här ska de bo, michelle,
barack, sasha och malia

den här eftermiddagen står geroge w och laura som värdpar för michelle och barrack när de ska visas runt i sitt blivande hem. george lär vara en kille som inte hakar upp sig på sånt som sagts och gjorts. och det är nog tur det för barrack, med tanke på vad han skrivit i sin bok om sina tidigare möten med bush. och med tanke på vad han sa i ett av sina valtal tidigare i år, 'the world is going to breathe a sigh of relief when george bush steps down.'

det var allt från obama-land för den här gången. jag återkommer nog från the big apple om några dagar när jag fått ta pulsen på folk där för att se om de också smittats av obama-feber.

precis som jag tror att jag själv har gjort.
 

vi säger så.

vänliga hälsningar,

obama-mama.

finns det förstås en hel del att göra. kryssningen varar bara i en vecka och efter en dag till havs efter att vi lämnat hemmahamnen i miami, är det stopp varje dag. man borde alltså åka ett varv till för att kunna hinna med allt som bjuds ombord.

det finns till exempel bubbelpooler som hänger ut över båten. det är en rätt häftig upplevelse att ligga i det där varma vattnet och ha det stora havet med alla dess farligheter alldeles inunder sig. det finns en golfsimulator. det finns en klättervägg ifrån vars topp man har en fantastisk utsikt. det finns en konstgjord våg som man kan brädsurfa på. och det finns en skridskobana.

vi som är uppväxta i den kalla nord har ju oftast lärt oss skridskokonsten redan som små, vi kunde åka baklänges, göra åttor, och kanske spelade vi lite ishockey emellanåt. många av oss slutade sedan åka när vi blev vuxna.

bara tanken på att kunna åka skridsko ombord på en båt i västindien är så absurd att jag bara var tvungen att testa det första gången jag åkte med freedom of the seas för några år sedan. 

själv hade jag inte åkt sedan jag var i lägre tonåren. nu var det så roligt att jag när jag kom hem bara var tvungen att fortsätta åka. jag investerade i ett par rör och åkte i vasaparken som just den vintern fick sin konstfrusna bana. först försökte jag åka på ett par hockeyrör eftersom jag fått för mig att tekniken borde påminna om den man använder när man åker inlines. jag fuskade lite i det där när jag bodde i south beach. icke sa nicke. jag kunde överhuvudtaget inte komma igång, jag fick ingen fart alls. jag gick tillbaka till affären och införskaffade i stället ett par hederliga vita tjejskridsko med taggar på, som för övrigt såg exakt lika dana ut som de jag hade när jag var liten. och då gick det galant. swisch iväg bara.

andra aktiviteter ombord är till exempel pilates-, yoga- och strechingpass i gympasalen, man kan skaffa sig en personlig tränare, och man kan slita sig trött på alla hundratals redskap som finns i den stora work-outsalen. allra längst fram i fören finns löparband. det känns som kunde man gå på vatten att stå på ett sådant. för en friluftstyp som mig finns en utomhusbana högst upp på båten, där man kan gå eller springa. fem varv är två kilometer. jag brukar gå mina varv tidigt tidigt på morgonen för att kunna se när solen dyker upp ur havet.

 

tillbaka i miami.


och så swisch ut till flygplatsen. nu blir det stockholm i hela tre dagar innan jag far till obama-land, dvs washington dc.

vi säger så.