piaki i världen

jamaica

varje hyttvärd på alla kryssningsfartyg världen över kan konsten att göra fåniga små låtsasdjur i form av vikta handdukar. de där djuren brukar de ställa på ens säng med ens solglasögon på när de kommer in och göra iordning hytten för kvällen. jag brukar försöka undvika problemet genom att sätta upp don't disturb-skylten redan när hytten städats första gången, på förmiddagen.

jag vet inte varför det irriterar mig så med de där små tarvliga låtsasdjuren, men förmodligen har det något att göra med att jag inte vill vara en dussinturist som man kan pracka på vilka lustigheter som helst. jag gillar helt enkelt inte de där inlärda knepen och fraserna. god morning mam. how are you? where are you from? are you enjoying your vaccation? frågor som ställs klockan sex på morgonen när roomservicen man beställde kvällen innan anländer. man öppnar dörren i sömnen och ser knappt människan framför sig. man muttrar något i stil med 'i just woke up', och frågorna fortsätter. serverade till ett påklistrat leende.

jag var sjuk häromdagen. efter ett helt dygn utan mat beställde jag lite roomservice, grönt te och ett par bananer, så kan du räkna ut själv vad det var för fel på mig. 'well, i am a little sick', sa jag när en vänlig kvinna kom med brickan. sorry mam, svarade hon. sekunden efter. how are you today mam? where are you from? have a great day mam. blä.

mitt i det där sjukdygnet var vi i ocho rios på jamaica. jag lyckades trots allt hasa mig ur min sköna säng, verkligen sköna, skönast av alla sängar som inte är mina egna, det är en finsk säng med en underbar bäddmadrass, och gick iland en mycket kort sväng för att köpa en jamaicansk 'ting', världens godaste läsk, gjord på äkta grapefruit.

jag gick genvägen via stranden in till stan. i vanliga fall blir man inte lämnad i fred någonstans på de här turistorterna på jamaica. jag kommer ihåg negrill när vi var där på nittiotalet. unga rastafejks som gled upp vid min sida och frågade 'can you afford a rastamon?'

den här gången måste jag ha sett väldigt risig ut. ingen brydde sig. jag gick in till tanterna på handicraft-marknaden och satte mig ner på en av deras stolar, förmodligen för att få lite medlidande. de bjöd på vatten och en handvifta. vi pratade lite. om deras jobb, inte sålt någonting på hela dagen..., om deras kyrka och dess körer, om jamaicas sunsplash i augusti varje år, om bob marley, 'i am from bobmarleyland', som en av de tandlösa äldre damerna stolt sa. och nu är från usinboltland också...

senare på kvällen, när jag var återställd, kanske var det 'ting' som så snabbt fick mig på fötter igen, mötte jag och språkade med en mormor som reser med sin vuxna tonårdotterdotter. mormor hade också vandrat in ensam till stan och var väldigt irriterad över alla närgångna karlar. några unga män hade viskat 'sexy' till henne. dotterdottern fnissade när mormor berättade.

jag har varit på andra platser på jamaica än de där badorterna där varje turist blir till ett vandrande dollartecken. i kingston till exempel, upplevde jag att jag blev behandlad med respekt. och i blue mountains, där jag minns att luften var sval och skön jämfört med kvalmet i south beach i miami i september, var människorna mycket vänliga.  

i kingston var det nog egentligen ingen som överhuvudtaget pratade med oss. på diskoteken fick vi lov att dansa för oss själva, precis som vi ville. på den fulla stadsbussen, där vi satt längst fram, lastade skolbarnen av sina skolväskor på oss. när de sedan stod i mittgången lutade mot våra stolar, hände det att de lät handen som av misstag glida ner lite försiktigt över våra blonda hår. men, ingen sa något.

apropå det där med att vara blond. när jag bodde på barbados för rätt många år sedan, brukade jag ibland hälsa på vänner som bodde ute på landsbygden. där hände det att ungar som såg min blonda kalufs började gallskrika eftersom de trodde att jag var ett spöke!

vad jag älskar med jamaica är det här med 'ja mon'. kvinnor säger också så till varandra. 'you go in to town tode mon? 'ja mon, me go in to town tode'.

det bästa man kan göra i ocho rios är inte nödvändigtvis att åka till dunn's falls och klättra uppför vatttenfallet, även om det är roligare än vad det låter, det är faktiskt rätt dråpligt att tillsammans med hundratals människor hand i hand ta sig upp för fallen, nej jag skulle hellre rekommendera en tur in i landet, närmare bestämt till the king's birth and laidtorest-place i den lilla byn 'nine mile'.

jag tog en taxi dit en gång, det var ungefär en timmas bilväg från ocho rios. bob marley, ja alltså, jamaica har aldrig haft någon annan kung, föddes i huset som idag är ett museum. gamla gråhåriga rastagubbar guidade runt. när vi kom in i rummet där bob och även hans mor ligger balsamerade i ett slags mausoleum, deklamerade guiden marleytexter som vore de psalmer. det hela kändes överhuvudtaget väldigt religiöst.

senare, när jag kom tillbaka till stan, fick jag av en rastaman veta att man inte brukar dra ut lådan med bob marley i för turister. det finns alltså möjlighet att se den balsamerade bob marley där han ligger i sin låda i ett stort marmorblock, med en gitarr på sin ena sida och en gigantisk joint på den andra. för att kolla trovärdigheten i det där påståendet hade jag egentligen tänkt åka tillbaka till museet idag. men nu blev det ju som det blev. förmodligen på grund av att jag glömde tvätta händerna ordentligt efter mitt morgonbesök i gymmet, innan frukost. sådant straffar sig direkt i skepssvärlden... 

freedom of the seas


  

ja. så var det dags för nästa båt. jag vet knappt hur jag tog mig från bangkok till stockholm, lite blomvattning, och så vidare till miami. men det gick. om än inte så bra. dygnet är helt upp och nedvänt. från singapore, som jag var i natten innan jag flög hem från bangkok, och hit är det tretton timmars tidsskillnad. om det tar en dag för varje timma att ta sig ur en jetlag, ja man säger ju så, då hinner jag komma hem innan allt är i ordning igen...

miami

jag bor på hotell på fyrtioförsta gatan och collins, penthousevåning med utsikt över beachen. inte så illa kanske, men jag har i princip ingen nytta av detta, jag sover mig igenom de två dygn vi är här. i vanliga fall brukar jag ta mig ner till södra soutbeach, till ett hus på andra gatan och collins närmare bestämt, för att hälsa på några gamla gubbar jag känner där.

jag bodde i det där huset i fyra år under nittiotalet. där var en salig blandning av hyresgäster. på ena sidan av vår lilla studio brukade missis steinberg sitta på en stol och läsa högt för sig själv ur toran. hon var nittiofem år gammal och flyttade så småningom ifrån huset efter att ha stämt hyresvärden på sjuttiofemtusen dollar. anledningen till att hon renderades denna enorma summa var att hon skadades efter att ha blivit nedslagen och rånad i grinden som leder till huset. inte nedslagen av någon i huset alltså, men rätten ansåg tydligen att huset inte var välbevakat nog, trots ett högt stängsel runt om. till sin hjälp vid rättegången hade missis steinberg sin driftige sjuttioårige son.   

på vår andra sida hade vi en storfamilj på kanske femton personer som turades om att komma ner till sin lilla studio från new york under vinterhalvåret. ibland var de där alla på en gång. hur de fick plats på de dryga tjugo kvadratmetrarna vet jag inte. familjen var hassidik-judar, männen hade långa lockar som stack fram framför öronen under hatten, de gifta kvinnorna bar alltid peruk. männen bar vita fyrkantiga västar med band nertill under sina mörka kostymer. om de någon gång badade i havet, behöll de västarna, tröjan och långkalsongerna på.

i huset bodde också flera littauer. de var de som bott längst i huset. vi hyrde vår studio av john som ursprungligen kom från villnius. när han var sjuttionio år gammal, skaffade han nästan på en och samma vecka en röd ny sportbil och en flickvän, en tjugofemårig kvinna från hemlandet som han sedan tog med sig till littauen och gjorde till sin hustru, den första någonsin för honom. det är bland annat honom jag brukar hälsa på när jag är i south beach nu för tiden. han är fortfarande gift med den där kvinnan. hennes engelska blir bättre och bättre för varje gång jag ser henne. nu för tiden har hon fått en egen lägenhet i huset. hon är snäll mot john och tar väl hand om honom. det gläder mig.

det var en intressant tid att bo i south beach på nittiotalet. pavarotti höll gratiskonsert på stranden för tiotusentals. prince hade egen klubb i stan, madonna var delägare i en av restauangerna på phillip starck's delano. hon och sylvester stallone bodde grannar över på miami-sidan. madonna, men inte stallone tror jag, kunde ses dansandes på klubbarna i south beach. steve taylor och aerosmith spelade in skivor här och kunde också ses i vimlet. bono och the edge satt och fikade vid bordet bredvid mitt. och donald trump fick inte gå förbi kön till inneklubben för att fransmännen som drev den inte visste vem han var, donald qui? klubben hade bland andra marilyn manson som stamgäst. och så vidare, och så vidare.

hela stan kryllade dessutom av fotomodeller och fotografer. hela modemaffian höll till i south beach på nittiotalet. alla tog för givet att min rumskamrat som var strax över tjugo och en och åttioen, var fotomodell. och jag som är kort och äldre, var förstås fotograf... jaja.

det var också filminspelningar i vartenda gathörn. spelfilmer och videofilmer. efter ett tag brydde man sig inte om att spekulera i vem som kunde finnas innanför den stora silverfärgade mobila logen.

man såg trender födas i south beach. och man såg bilmärken man aldrig sett någon annanstans.

nu för tiden är väl egentligen det där med de nya bilarna det enda intressanta kvar sedan storhetstiden på nittiotalet. för övrigt har south beach fått samma slags trista turism som man har i key west, blommiga shorts och ganska mycket tackytown. tyvärr.

två dygn i south beach. jag sover som sagt. och sedan är det dags att borda världens största fartyg - freedom of the seas, 160 000 ton, 339 meter långt, 56 meter brett. 3800 passagerare och över 2000 i besättningen gör att vi totalt är nästan 6000 människor som ska flyta runt tillsammans. vi ska göra strandhugg på haiti, jamaica, cayman islands och mexico. om en vecka är vi tillbaka i miami. det är i alla fall så det är tänkt. 

vi säger så, skål - i fruitpunch

gala evening

ska man dinera i någon av de fem restaurangerna ombord på den här skutan den kväll det är gala, så är det galaklädsel som gäller. inte så där jätteöverdrivet iochförsig. inte så som jag tror att det var förr i tiden när inget annat än smoking för herrar och långklänning för damer dög. men ändock. uppklättt ska det vara. vill man inte delta i det här, finns det två alternativ; man stannar i sin hytt och beställer roomservice, eller man går upp på däck fjorton och äter i buffetmatsalen.

skulle man under resans gång komma på att man faktiskt vill klä upp sig, fast man hemmavid tyckte att det var en dålig ide och följaktligen inte har med sig några galakläder, går det faktiskt att ordna. båten hyr ut både smookingar och långklänningar. skulle storleken inte passa, kommer en skräddare till hytten och gör lite justeringar. svarta lackskor går också att ordna. bra service.  

jag kommer ihåg en kryssning i västindien där femton man i vår grupp inte fått sina resväskor då vi gick ombord på båten i miami och alltså vid första galatillfället inte hade något annat att ta på sig än de reskläder de anlänt ifrån sverige i. vilken katastrof! det skulle kunna blivit...  

jag gjorde en kupp. jag körde över kapten, alltså där hette det "captain's dinner", och bytte tema för kvällen och kallade den i stället caribbean-evening. samma dag besökte vi labadee på haiti. här finns en marknad där man kan köpa saronger/batikskynken. jag bad alla i gruppen, inklusive de som faktiskt fått sitt bagage, att klä sig i de saronger vi inhandlat. jag meddelade hovmästaren om vad som var i görningen och kunde sedan med hans goda minne genomföra kuppen. visst tittade de andra gästerna i matsalen långt på oss, men vad gjorde det. vi behövde ju mat och det här var enda matsalen på den båten. när så väskorna äntligen kom fyra dagar senare, var vi de enda galaklädda gästerna i matsalen den kvällen.

under en långkryssning som det här nu är, ska man ha med sig galakläder för tre tillfällen. plus alla andra kläder man behöver, man kan ju inte komma in i matsalarna och se ut hur som helst. det blir tjugo kilo i resväskan redan innan man åkt hemifrån. tjugo kilo. mer får man inte ha på flyget över hit. säg den människa som kan åka till denna lågpriskontinent utan att köpa en enda pinal? det är nog bara att vara beredd att betala en viss övervikt när dagen för hemresan kommer. trehundra kronor per kilo kostar det. alternativt kan man ju försöka ta på sig så mycket kläder som möjligt under flygresan hem...

de människor som nu varit med ända från starten av den här resan, har snart varit ombord i fyrtio dagar. det märks. många är både gnälliga och tjuriga. jag hör ett sällskap sitta i baren och skälla på den unga söta leende servitrisen för att det är för kallt ombord. det är ju så med luftkonditionering. ju varmare utomhus, desto kallare inomhus. jag vet om det där. det var därför jag hade med mig jacka när jag gick på bio i hongkong. men de här människorna nu då. sitta och skälla på en stackars sevitris. varför riktar man inte i stället sin aggression mot någon som kan göra något åt saken? fegpoppar!   

okej. jag har klätt upp mig. så där lite lagom för att kunna vara med på kaptens cocktailparty. men någon drink får jag inte. alla brickor som går runt innehåller drinkar med alkohol. jag pratar med fyra servitörer. som lovar komma tillbaka. gör de så? nix. så fort de lämnar baren med sina brickor är korparna där och norpar. att det kan vara så roligt att dricka gratisdrink. och sedan stå där och klaga på att det är för lite alkohol i dem. bättre då att beställa alkoholfri så slipper man bli besviken. om man lyckas få någon drink överhuvudtaget alltså.

nu har ju jag balkong. så efter att jag varit uppe i buffen för att se hur min favoritservitör ser ut i smooking, går jag ner i min hytt, klär av mig finkläderna, sätter på mig en sarong, och beställer två portioner alaskan kingcrablegs som jag sedan sätter mig på balkongen för att avnjuta. till dessert får jag en gudomlig pecan butterscotch icecream. varför sitta i en bullrig restaurang när man kan njuta sin måltid i enskildhet i en sammetslen aftonbris med havsbrus som bakgrundsmusik?

i morgon går jag av båten. då är vi i bangkok. jag åker buss i två och en halvtimma, tar in på pathumwan princess hotel vid siam square i några timmar, tar en bulle ut till den nya fina flygplatsen, checkar in, får lite skön fotmassage och sätter mig sedan förhoppningsvis på ett flyg till stockholm. där ska jag vara i mindre än tolv timmar innan det är dags att sätta sig på nästa flyg, åt andra hållet. en lika lång flygning till och jag bör vara i miami där jag ska gå ombord på nästa båt. låter det jobbigt? jo det kan det nog vara. men då ska jag i alla fall bada i ett turkosblått hav. det kan det ju vara värt.

tjingeling!

singapore

i singapore är det förbjudet att offentligt tugga tuggummi, spotta, samt kyssas. det är också förbjudet att röka i det offentliga rummet. staten bestämmer vem som ska få köpa lägenhet  och var denna ska ligga, vem som ska få köpa bil och vad som ska visas på teve. på mikronivå lägger man sig i det mesta i den enskilda individens liv. man kan lätt påstå att landet styrs i en stark odemokratisk anda. ändå verkar majoriteten trivas rätt bra i sitt land.

trivselfaktorn kan möjligen bero på att landet under lång tid blomstrat med en stabil ekonomin som bas. arbete finns till i princip alla. landet har tre religioner och  fyra officiella språk, något som skulle kunna vara problematiskt, men så är inte fallet. det råder stor acceptans de olika raserna emellan. eventuellt har de nästan fem miljoner invånarna insett att det inte får plats med så mycket kaos i ett land som bara är stort som halva öland.

landet blev självständigt så sent som 1964 efter att ha varit i händerna på både engelsmän, japaner och malayer. idag, skulle jag vilja påstå, är landet som ju är en stad, den renaste miljonstaden i världen. inte en fläck på trottoarerna. människorna välstrukna och rena. engelsmännens påfund att män ska bära slips och kostym i alla väder råder förstås även här, trots att vi är en grad norr om ekvatorn, trots att luftfuktigheten är nittoprocentig och temperaturen visar trettiotvå grader i skuggan. glädjande nog kan jag konstatera att kvinnorna i sina små business-dräkter i alla fall inte bär strumbyxor som jag sett på så många andra ställen i världen där engelsmännen satt sin prägel.

jag har en teori om varför det gått så bra för singapore. om jag inte misstar mig var landet det första här i asien som installerade luftkonditionering på sina arbetsplatser. utan möjlighet att kyla ner ett rum, arbetar man inte i många knopp. jag har själv den erfarenheten från mina år i tropikerna. ibland minns jag att det var så varmt och klibbigt i hjärnan att jag knappt kom ihåg mitt eget namn. men men. luftkonditioneringsteorin är förstås helt ovetenskaplig.

om jag skulle bli tvungen att välja mellan att bo i hongkong och singapore, tror jag nog att jag skulle välja singapore, även om jag tycker mycket om hongkong island. just det där med allt det rena tilltalar mig. och att det är så tropiskt grönt överallt, att det finns stora luftiga boulevarder, att skyltarna i tunnelbanan talar om hur många minuter det är mellan varje stopp och så vidare. nu tycker jag egentligen inte alls om miljonstäder längre. jag vill ha tyst omkring mig och bara leva i lugn och ro. antarktis - en hel kontinent utan fotspår, utan avgaser, utan ljud, det är min melodi!

nu så. nu ska jag ha en sista dag till sjöss innan vi angör bryggan i bangkok. jag återkommer med lite skvaller från sista captain's gala-evening.

vi säger så.

good morning vietnam

ja så var man i vietnam igen. j och jag åkte runt här i mitten av nittiotalet, åren innan amerikanska ambassaden öppnade igen. vilken resa, vilket äventyr! nästan varje dag fick jag nypa mig i armen för att fatta att jag inte drömde. tänk att det var möjligt att åka runt i vietnam! ett land jag gått i demonstartionståg för när jag var ung och inte för mitt liv kunde förstå vad amerikanerna hade i landet att göra. vem som givit dem mandat att bomba med napalm...

vi började den gången i hanoi. cyklar cyklar cyklar överallt. vi tog oss ut till halong bay som jag velat se ända sedan jag såg filmen indochine med catherine deneuve. vi åkte världens rostigaste båt till haifong. åkte sedan buss och tåg över hela vietnam. kröp runt i tunnlar där vietcong hållit till, tunnlar som på den tiden inte var utvidgade för att passa turister. vi besökte det mäktiga cao dai-templet som såg ut som vore det taget direkt ur en disneystory. vi stannade till innnanför tempelporten framför bilden av victor hugo och häpnade när munkar, klädda i fyra huvudreligioners färger, djupt bugade inför denne franske författare som vi senare fick veta är en av de tre viktigaste helgonen  inom religionen. både jesus, mohamed och buddha tillbeds som profeter. altaret består av ett stort öga. en religion som gjorde djupt intryck på mig.

vi cyklade runt i gamla kejsarstaden hue. vi stannade en hel vecka i hoian i väntan på att tvätten vi lämnat in skulle torka. vi kom till staden i efterdyningarna av en tyfon. vi besökte china beach dit så många amerikanska unga män begivit sig i rekreationssyfte.

vi träffade flera amerikanska krigsveteraner som kommit tillbaka till vietnam. en del för att stanna då de inte kunnat anpassa sig hemma i ett land där de ansågs som antihjältar när de kom tillbaka efter ett förlorat krig. andra var här för att vandra runt på landsbygden och be de vietnamesiska människorna om förlåtelse. en gång liftade vi med en jeep där en högt uppsatt militär satt i full uniformering i baksätet. han sa nästan inte ett ord, men vi förstod att han åkte runt och tittade på de platser han krigat på.

vi träffade också en del vietnamesiska krigsveteraner. en kväll undrade en man som tog sig fram på en skateboard eftersom han inga ben hade, om vi inte kunde följa med honom till en bar och sjunga gamla amerikanska schlagers. han sjöng med och log brett hela kvällen. vietnameser är ett fantastiskt folk, med en fantastisk slogan - vi ser framåt, inte bakåt...

i saigon, eller ho chi minh city som det ju heter sedan 1975, hyrde vi en moped och åkte runt till alla sevärdheter. två blonda flickor på en moped i saigon! att vi tordes! men lärorikt var det. det var här jag lärde mig konsten att ta sig igenom en rondell utan att behöva stanna. man kör bara rakt in medan man ligger på tutan. alla släpper fram en.

ett av de starkaste minnena från den där gången i vietnam var krigsmuseet i saigon. foster i glasburkar, skadade, missformade av napalm. bilden där en amerikansk soldat lyfter upp en död vietcongman vars huvud och kläder är det enda som finns kvar. eller bilden där fyra amerikanska leende soldater står med varsin fot på fyra vietnamesiska huvuden. troffeerna. precis som om det hela handlade om en safarijakt i afrika. det som till sist fick min tårbägare att rinna över så att jag var tvungen att lämna museet, var väggen med den amerikanska generalens alla honnörsmedaljer som han skickat till museet med orden: to the vietnamese peolple. i was wrong. i am sorry.

57 000 amerikaner dog i vietnamkriget. alla namnen står på muren i vietnam memorial vid lincoln memorial i washington dc. denna siffra kan varje amerikan. men vet de, eller bryr de sig om hur många vietnameser som dog? mellan fyra och sex miljoner...

två stopp i vietnam. det första i na trang. j och jag var här också. vi stannade inte länge. vi tyckte att den här badorten var för tillrättalagd och för ovietnamesisk. nu sätter jag mig i en pedicab och åker till marknaden och tjafsar med försäljarna om priser. one dollar one dollar done dollar. på nittiotalet hade allt fasta priser.

nästa stopp är en containerhamn två och en halv timma från saigon. jag åker inte in dit. jag tar i stället en buss in till vung tau för att kanske kunna få uppleva lite av det där jag kände när j och jag åkte runt i våra långfärdsbussar. 

   

då, på skumpiga ibland oasfaletade smala vägar. nu, fin bred motorväg. i vung tau vänder jag direkt och åker tillbaka till båten efter att jag från bussfönstret sett de hundratals försäljare som väntar på att vi arma turister ska gå av.

i flera år efter min första resa till vienam längtade jag tillbaka. nu är jag här. men på det här sättet. nä, jag tror inte det. 

good nite vietnam

honkong

hemma i sverige har jag cykelhjälm, skidhjälm, inlinehjälm och skriskohjälm. i honkong slänger jag alla säkerhetsbegrepp överbord när jag väljer att sätta mig längst fram, högst  upp i en av hongkongöns många dubbeldäckare.

en, säger en, liten åtgärd har jag vidtagit innan jag kliver ombord på bussen som ska ta mig till stanley market på sydsidan av ön. jag har behållt sjösjukebanden runt handlederna på. i vanliga fall tar jag av mig dessa när vi kommer iland. banden är en smal muddliknande sak med en knapp på insidan. placeras två och en halv finger från handleden. fungerar som en slags akupressur. mycket effektivt.

åksjuk blir jag alltså inte. dock ibland skräckslagen. varje gång vi möter en annan dubbeldäckare i en kurva skriker jag rakt ut. jag är övertygad om att passagerarna som sitter på samma plats som jag i den mötande bussen, kommer att hamna i knät på mig.

vägarna på hongkong har förstås inte ändrats ett smack sedan de först byggdes. det finns ju liksom inget att ta av.

under färden över ön, uppe bland bergen, tittar jag ned på myllret av skyskrapor. det hela påminner så otrolig mycket om en myrstack. jag sänder en taksamhetens tanke till den gode guden för att hon låtit mig födas på en plats där jag slipper tränga ihop mig med tiotusentals andra. inte ens i döden tycks man få vara för sig själv i honokong...

skulle man ändå ha fötts här, vore det kanske tacknämligt om man hamnat i repulse bay, i något av de där trehundrafemtiomiljoner kronors husen som finns där. sen är det väl tveksamt om man varit lyckligare där. på ett eller annat sätt måste man ändå då och då ge sig in i myrstacken.   

stanley market är inte som förr. och inte jag heller. i början av åttitalet behövde jag bara trekvart för att fylla en resväska med siden och linne om vartannat. jag provade aldrig något, pekade bara. det och det och det vill jag ha. märkesvaror jag sett i usa, tio, tjugo gånger dyrare där. nu åker jag hem till båten med två kuddfodral. femton plus trettiotvå kronor. jodå. det var vägen dit som var mödan värd.

vi stannar två nätter i honkong. min hyttvärd ser lycklig ut när jag möter honom morgonen efter första dagen. han har varit ute hela natten. vilken lycka för en som under sitt åtta månader långa arbetspass aldrig någonsin, aldrig någonsin! kan gå iland. att det sedan kommer att bli jobbigt innan kvällen kommer och han kan stupa i säng, tror jag nog att han tycker det var värt. hans långa arbetsdag börjar klockan sex på morgonen. han jobbar till två, har ledigt i tre timmar och jobbar sedan ända till halv tio. slavgöra kallades sådant förr i tiden. skillnaden nu är väl bara att min hyttvärd valt sitt jobb själv.

jag vet inte. det känns som om det är mycket mer folk i hongong nu för tiden. jag menar efter 1997. det går knappt ta sig fram på gatorna. men det är klart, sju miljoner bosatta människor som ska trängas med ytterligare någon miljon turister på en yta som inte är större än en tredjedel av gotlands, gör naturligtvis framkomligheten begränsad.

&

hela dagen igår gick åt till den där bussfärden fram och tillbaka till stanley market. idag ska jag ta tenderbåten in och gå på bio. jag ska se mamma mia igen. för tredje gången. det var den enda icke action-rulle de hade på repertoiren på biografen vid starferry på hongkongsida, ett stenkast från vår pir. jag orkar inte ge mig in i gyttret igen idag.

&

meryl streep var bättre än någonsin! första gången jag såg filmen var i edsbyn i hälsingland. den gången var jag tvungen att gå ut i foajen och fråga om det möjligtvis gick att höja ljudet lite, det var ju trots allt en musikfilm. lite, jodå. hela filmen igenom satt jag sen och irriterade mig på att jag knappt ens hörde replikerna, än mindre musiken. jag blev tvungen att se om filmen när jag kom ner till stockholm. tyvärr då i en liten salong. här i honkong var det en megaduk med en ljudstyrka så hög att jag utan problem kunde sjunga med i alla låtar utan att för den skull störa mina grannar.

abba ja. tänk vad tid kan göra med musik. kommer du ihåg vad det första var aktuellts reporter sa till stickan andersson i första intervjun efter att abba vunnit melodifestivalen i brighton 1974, sveriges första vinst någonsin i de här sammanhangen? "vet du hur många som dog i slaget vid waterloo?"!!!

själv fick jag på den tiden smyga med mina abbaplattor. det var ju verkligen politiskt inkorrekt att gilla abba då. min sambo bröt till och med sönder en av mina skivor för att slippa förpestas av ett så kommersiellt oljud.

som sagt, merryl streep låter bara bättre och bättre i "the winner takes it all", en titel som för övrigt väl borde passa en beskrivning av fenomenet abba.

nästa gång vi hörs bör jag vara i na trang i vietnam. vi säger så.

peking

peking, säger lokala guiden. och det tänker han fortsätta med tills kineserna lärt sig säga stockholm så som vi uttalar det. 

eftersom jag ganska ofta var i peking på åttiotalet tycker jag inte att jag behöver anstränga mig så mycket den här gången. alltså hoppar jag över den gamla muren, sommarpalatset, pandorna på zoo och allra mest , den förbjudna staden. inte heller behöver jag änga mig åt shopping.

jag var i stan för exakt ett år sedan och klarade då av de där vanliga shoppingsmisstagen, d v s köpa en canada goose väst som på ytan ser så väldigt fin ut och bara kostar sjuttiofem svenska kronor, men som redan vid första användandet fäller nästan alla sina fjädrar. för att inte tala om den där fina i-poden som lovade så brett och höll så tunt. fyra låtar, så var minnet fullt.

för skoj skull, faktiskt bara för skoj skull, går jag tillbaka till disken på the silkmarket där jag köpte i-poden och berättar hur illa den fungerat. åhh, säger den söta lilla hjälpsamma kinesiskan, then you can by a new one! much better! jaja.

i stället för att turista vandrar jag runt lite i mina egna kvarter och tittar på det nya kina. höghusen överallt, vägarna, bilarna, trafiken. och människorna. det slog mig redan förra året att det här känns som en helt ny stad, som ett helt nytt land.

jag kommer ihåg hur det var den där allra första gången jag var i peking, 1979. alla, precis alla, gick klädda i blå eller gröna uniformer. alla spottade. det fanns spottkoppar till och med inne på kinesiska operan. jag hade lång kjol. ena snibbade ramlade ner i den stora spottkoppen bredvid min stol.

när jag och min lilla grupp gick runt på muren den där gången var det vi som var den stora attraktionen. vi var de enda europeerna där just då. alla glodde på oss. likadant i den förbjudna staden. jag stod med en megafon i handen och berättade om de olika byggnaderna. vi var kanske femton svenskar i min grupp. runt oss stod säkert tvåhundra kineser med tappade hakor och bara glodde. förmodligen var de ifrån landsbygden, förmodligen hade de aldrig sett människor med så stora näsor...

i dag slås jag av hur kinserna behandlar sina barn. hur de fjäskar och mjäkar med det där enda barnet de får ha. helst, oroväckande ofta, en son. ungarna är bortskämda som få! ofta ser man en liten pojke ligga på backen och skrika medan föräldrarna sittter på huk bredvid och bönar och ber, och fjäskar. hur ska gå för de här barnen som inte har några syskon att öva sig på i konsten att bli hänsynstagande vuxna? och hur ska det gå för alla unga män den dagen de ska till och det inte finns tillräckligt många unga kvinnor att para ihop sig med? var ska alla unga män ta vägen med sin testosteronstinnhet?

sist jag var här träffade jag en ung kvinna som hade en lillebror. föräldrarna hennes hade fått en bekant som var läkare att skriva ett intyg som vittnade om att det var ett mentalt fel på dottern. på så vis fick föräldrarna lov att skaffa ett barn till. roligt att gå runt hela livet och ha intyg på att man är dum i huvudet? trots att man läst på universitet? 

tydligen är det så i kina idag att man får skaffa ett barn till om man vill, men, då får man stå för alla kostnader för det barnet själv. på mitt hotell ser jag en del sådana familjer. fruktansvärt bortskämda ungar, föräldrarna välbehängda med diverse guchipuchi och exklusiva armbandsur.

sista kvällen i peking går jag till 'the lan', den fantastiska klubb phillip starck designat. jag har aldrig sett något liknande! en fransk bar, en rysk, en indisk, en asisatisk. olika restauranger inrymda i tältliknande cirklar, alltifrån tvåmanstält till tält med plats för ett femtiotal. kristallampor, konst i taket, toaletter med stora vita fåtöljer bredvid toalettstolen. makalöst!

jag höll på att glömma! jag åkte ju faktiskt tunnelbanetåg till platsen för fågelboet... det är inte länge sedan det var 080808 och den där fantastiska invigningen härifrån. det jag mest tänker på nu är faktiskt inte alla rekord jamaica slog, utan vad i jösse namn den där kinesiska superstjärnan till sångerska gör i sverige? jag måste ta reda på det när jag kommer hem. ja alltså, hon var ju en av huvudattraktionerna under invigningen av olympiaden. 



två och en halv timmas bussfärd efter några dagar i peking, och det är dags att kliva ombord på diamond princess. 2600 passagerare, 1 personal på 2,3 gäster. finfin balkonghytt med bra utsikt.

shanghai

två dagar till havs, nästan spegelblankt, och så angör vi containerhamnen till shanghai. en timma i buss och jag står mitt på peoples square. förra året gick jag nanjinggatan härifrån ända ner till the bund. för mycket folk. för mycket kommers. den här gången har jag två missions. jag ska ta mig ut till flygplatsen. och jag ska träffa lisa som är i stan för att plugga mandarin.

exakt två timmar tar det mig att ta mig från peoples sqare fram och tillbaka till flygplatsen med först tunnerbanetåg sedan flygplatståg. detta senare är enda anledningen till utflykten. tåget är världens snabbaste med en toppfart på 431 kilometer i timman. trettio kilometer på åtta minuter. vi hinner precis komma upp i toppfart innan tåger måste börja bromsa in för slutstationen. jag höll på att ramla ur min stol när vi mötte det tåg som var på väg åt motsatt håll.

kathleen 5 är en bar/restaruang som ligger högst upp i det gamla artdecotornet på peoples square. här umgås jag med lisa i ett par timmar. henne missade jag med en halvdag när vi båda var på mykonos i somras. vi pratar om våra minnen därfifrån och kollar varandras bilder i digitalkamrorna. hade inte facebook funnits hade jag inte vetat om att lisa är i shanghai för att plugga i några månader.    

en heldag i shanghai alltså. en dag till havs igen. och så står okinawa och naha city på programmet.

okinawa

innan vi ska gå av blir det att stå i kö till japanska immigrationen. först fingeravtryck. båda fingrarna på en gång. inte som i usa, ett i taget, det tar för lång tid. sedan in i en sal där man ska bli avscannad. maskinen står cirka femton meter bort och man behöver bara sakta röra sig framåt i kön, man behöver alltså inte stanna inför kameran. ens kroppstemperatur läses samtidigt av. detta tydligen för att undvika att få in fågelinsluensa i landet.

förra året tog jag peoplemovern inne i stan och åkte upp till shurij castle. väldigt kinainspirerat, väldigt rött.

den här gången nöjer jag mig med att gå runt på huvudgatan i naha och studera ungdomarna i skoluniformer. modet med stora byxor utan livrem, alltså hängandes på nedre delen av skinkorna, ser lite konstigt ut i skoluniformsform. framför allt passar det japanska pojkar rätt illa eftersom de ju oftast har lite korta ben. det blir inte mer än en cirka halvmeters tyg.



jag konstaterar också att ryggsäcksmodet från i fjol håller i sig. säcken ska inte hänga på ryggen, den ska dingla på stjärten. så bär alla japanska ungdomar sina väskor här.

taiwan
nästa morgon anländer vi till keelung, hamnstad till taipei. en timma med buss om man vill åka in till stan, eller 40 minuter med lokaltåg. det sistnämnda tog jag sist. ville se om chang-kai-shek memorial var lika vackert som jag mindes det från början av åttiotalet då jag var här och bodde på fantastiska grand palace hotell. den gången var jag också på taiwans östkust bland minoritetsfolket, ett polynesiskt folk. minns jag rätt fanns det mer än trettiofem höga toppar där borta som var över tretusen meter höga. marmorberg. otroligt vackert.

chang-kai-shek memorial stod kvar, det var fortfarande vackert. taipei 101 var världens högsta byggnad förra året. jag åkte inte upp där, utan tittade i stället på paraderna och firandet av republiken kinas nationaldag. taiwan är republiken kina för taiwaneserna. fastlandet kina är folkrepubliken kina. och chang-kai-shek ligger tydligen fortfarande i en uran och väntar på att få begravas hemma i moderlandet, i folkrepubliken kina, det egentliga kina alltså. jaja, det där är kanske lite krångligt, men ändå inte hälften så krångligt som det amerikanska valsystemet. det är ju mycket sånt nu i min teveombord, cnn du vet... som ska spegla världsnyheter, men som bara talar om usa. tacka vet jag bbc. så var det sagt.

jag skippar taipei och stannar i keelung idag. vill till ett internetcafe. internetuppkopplingen ombord fungerar inte. har inte gjort så på tre veckor. den här rutten började i seattle, gick via alaska över bearings hav till ryssland och korea innan det plockade upp oss i peking. de andra passagerarna ombord är framför allt från usa, men det finns också en hel del tyskar, och ryssar! de sistanämda har problem, många kan inte engelska och förstår följaktligen inte alla utrop. everybody has to clear customs before you can go ashore. det är ett problem...

ccn. if yesterday was bad, today is worse. börsen rasar. det finns amerikaner som gått av båten och åkt hem igen på grund av att de inte kunnat nå sina börsmäklare eftersom internet legat nere. det är dit vi har kommit nu. vi kan inte åka på semester utan att vara uppkopplade. helst hela tiden. det är mer än tjugo år sedan 1984...

inhemska taiwaneser tar farwell av oss vid kajen.



vi hörs hoppas jag, kanske från honkong om ett par dar.